Här lever de i samma land men i skilda världar
Att sätta flickor i skola ska leda till en bättre värld. Vi är på rätt väg, men alls inte framme. Fastän Tshering Yangden och Chonga Cham går i skola i samma land har de vitt skilda förutsättningar att förverkliga sina drömmar.
CHAMKHAR/SEPHU – Läkare, svarar Tshering Yangden utan att blinka när jag frågar vad hon vill bli som vuxen.
Tshering är 14 år och det mellersta syskonet i en trebarnsfamilj. Hon går i åttonde klass i småstaden Chamkhar i Bhutan, och hon har gott självförtroende.
– Världen blir allt mer förorenad, och det kommer nya sjukdomar. Jag vill upptäcka de nya mediciner som behövs, säger hon.
- FN:s millenniemål 2 säger att alla världens pojkar och flickor ska ha en möjlighet att gå ut grundskolan. Enligt millenniemål 3A skulle lika många pojkar och flickor gå i grundskola 2005 och jämn könsfördelning skulle nås på alla skolnivåer i år.
- År 2010 började 90 procent av barnen i u-länderna skolan. I Bhutan går 91,8 procent av barnen grundskolan (pojkar 90,4, flickor 93,3). 47 procent av den bhutanesiska ungdomen går gymnasiet. Av gymnasieeleverna är 40,8 procent flickor.
Tshering vet mycket väl att man inte blir läkare utan vidare.
– Jag vill gå gymnasiet. Om jag får ett bra betyg där hoppas jag kunna börja studera medicin i Thimphu, säger hon och tänker sig, som många andra unga bhutaneser, en framtid i huvudstaden.
Tshering exemplifierar hur modern utvecklingspolitik vill förändra världen: skolgång ska ge den mest eftersatta nyckelgruppen, flickor i u-landsfamiljer, ett verktyg för livskontroll och påverkan. Utbildning anses allmänt vara ett av de bästa sätten att minska fattigdom, familjestorlek och befolkningstillväxt, och i gengäld bidra till den ekonomiska utvecklingen och fredsarbetet.
Skolgången ska ge flickorna färdigheter att välja hur deras liv ska se ut. Om bara skolvägen kan göras trygg, och något så elementärt som separata toaletter inrättas för pojkar och flickor, minskar risken för övergrepp och tonårsgraviditeter. Utbildning kan bli den investering som behövs för att flickorna inte ska vara dömda till ett liv mellan åkerplätten och hemmet.
Kunniga lärare saknas
Redaktionens färska genomgång av FN:s millenniemål (22.2) visade att mål nummer 2 som syftar till att alla barn ska få gå i grundskola fram till slutet av det här året inte kommer att nås, trots fina framsteg. Fortfarande har 58 miljoner barn inte den här chansen.
Här skedde en fin utveckling då andelen barn som inte börjar skolan minskade från 15 procent till strax under 10 procent mellan åren 2000 och 2007, men därefter har siffran inte minskat, påpekar Världsbanken.
Vad millenniemålet dessvärre inte beaktar är att skolgång inte alltid är likställt med utbildning. I Sydasien och i Afrika söder om Sahara är det inte ovanligt att skolorna saknar eller har ytterst få lärare, eller att lärarna saknar utbildning. Många fattiga familjer föredrar att låta barnen jobba hemma, om de inte lär sig något i skolan, och det så gott som cementerar ett liv i fattigdom.
Bristen på duktiga lärare gör att 130 miljoner skolbarn saknar baskunskaper. Unesco uppger att världen behöver 27 miljoner nya lärare för att alla barn ska få adekvat undervisning 2030.
I Bhutan är kvaliteten på skolan inget större problem. Här går elva av tolv barn i grundskola, och ovanligt nog fler flickor än pojkar.
Stad och landsbygd
Också i Tshering Yangdens skola är flickorna i majoritet, men i gymnasierna är det tvärtom. Även om Tsherings skolvardag ger framtidstro kan alla bhutanesiska flickor inte styra sitt liv på samma sätt. Några timmars bilfärd västerut, på Himalayas sluttningar, ligger den lilla byn Sephu, avlägset och isolerat.
– Skogvaktare, säger Chonga Cham och slår ner blicken när vi träffas på skolgården.
Så tittar den 13-åriga sjätteklassaren upp igen och motiverar sitt drömyrke:
– Jag vill skydda träden. Ingen ska få förstöra vår skog, vi är alla beroende av den. Hugger man ner skogen drabbas man av vattenbrist och då tvingas man köpa sitt vatten i butiken, säger hon.
Chongas miljöintresse är uppenbart, men hon vet inte vilken utbildning hon behöver för att bli skogvaktare. Och faktum är att det finns en överhängande risk för att hennes framtidsdröm ska förbli just en dröm.
För även om världen blivit lite mindre orättvis, och även om klyftorna mellan rikare och fattigare länder har minskat, kvarstår ojämlikhet inom alla länder, även i Bhutan. Enligt Bhutans lyckoforskning är landsbygdsbor mest missnöjda med utbildning och boende.
Dåliga odds
Jämfört med Chamkhar är analfabetism, låga inkomster och arbetslöshet betydligt vanligare i Sephu. Här bistår skolan med sådant barnen inte får hemifrån, som kunskapen om att hygien är viktigt.
– När det är kallt på vintrarna kan det gå en månad utan att barnen tvättar sig hemma. Vi låter dem tvätta sig här, säger läraren Rinchen Om och pekar mot ett nybyggt badhus, en liten byggnad med två duschar.
WWF Finland har bistått områdets nationalpark med utvecklingspengar, och en del av medlen har vikts för att bygga badhuset. En solpanel på taket värmer vattnet. På lördagarna samlar skolbarnen skräp som de sorterar och säljer till återvinning. För pengarna har skolan byggt en lekställning till de minsta.
Sephu är på rätt väg, men vägen är lång, i synnerhet för Chonga Cham. Hon är näst yngst i en syskonskara på fem, och hon var bara sex år när hennes mamma dog. När pappan gifte om sig flyttade han till sin nya hustru (i Bhutan flyttar mannen alltid till hustruns familjehem).
Chonga bor med sina syskon och sin mormor, och som landsbygdsflicka utan riktigt stöd hemifrån, är oddsen dåliga för att hon ska komma in på gymnasiet om några år. Men drömmen om skogvaktaryrket släpper hon inte. Den driver henne tvärtom att anstränga sig lite extra.
– Lycka är att gå i skola och ha en riktigt bra lärare, en som inte bara undervisar i klassen.