Prärien kallar
Go west, sjunger Pet Shop Boys och det är just det Stanley Eklund och Susanna Sunila-Eklund vill göra. För dem har westernridning blivit mer än en hobby. Enorma boskapshjordar och oändliga slätter fascinerar paret som rider två gånger i veckan.
Till en början vill Susanna Sunila-Eklund komma med ett klargörande.
– Westernridning är inte rodeo, vilket folk ofta tror.
Sunila-Eklund och hennes man Stanley Eklund har hållit på med ridsporten westernridning i snart åtta år. Grenen härstammar som namnet säger från vilda västern och har sitt ursprung i den amerikanska cowboykulturen.
Samlingsnamnet westernridning innefattar tiotals olika discipliner, allt från att fånga kalvar med lasso till att rida runt tunnor och andra hinder. Kungsgrenen reining kan närmast liknas vid dressyr.
Mångfalden av discipliner beror på att boskapsskötarna förr i tiden behövde tidsfördriv under sina pauser från arbetet och började tävla sinsemellan. Allt baserar sig på traditionell boskapsskötsel, bekant från otaliga filmer och tv-serier.
Trots att paret regelbundet kan utöva sin hobby på Lahnus ridskola i Esbo finns den stora drömmen på andra sidan Atlanten.
– Vi drömmer om att en dag kunna åka till USA och driva boskap på riktigt. Där finns många rancher som turister får jobba på, berättar Stanley med blicken vilande någonstans i fjärran.
Vi sitter på läktaren i ridskolas manege. Svalorna har byggt bon på byggnadens takbjälkar och bjuder oss på en halsbrytande koreografi i luften. Inte ens den bästa westernryttare kan mäta sig med fågelvärldens våghalsar.
I John Waynes fotspår
Att Stanley Eklund fann westernridningen är fruns förtjänst.
– Susanna lockade mig med på en nybörjarkurs med att säga att det bara handlar om tio gånger varefter vi kan gå på golfkurs. Golfkursen har fortfarande inte blivit av.
– Jag tror westernridning är lättare att sälja till män än övrig ridsport. Vem skulle inte som liten pojke ha sett på västernfilmer och önskat vara John Wayne.
Ett steg på vägen mot att bli John Wayne är att se ut som John Wayne. Susanna berättar att en stor del av charmen med westernridning är att klä ut sig till cowboy. Det gäller särskilt i tävlingar, där det är viktigt att maximera mängden blingbling i klädseln.
– Att klä ut sig är en del av grejen. Psykologisk krigsföring med kompisarna är roligt, som att berätta för dem att man just köpt en ny tävlingsskjorta, säger Stanley.
Både Susanna och Stanley tävlar i westernridning i lokala tävlingar. Att delta i tävlingar höjer motivationen och är en chans att få feedback från utomstående. Domarna kommer ofta från andra länder och har sakkännedom som inte finns i Finland.
Nästa tävling väntar i augusti och på Lahnus ridskola har man inlett förberedande träningar. I praktiken betyder det att ryttarna inte byter häst mellan träningspassen som normalt utan vänjer sig vid en viss kuse.
Skynda långsamt
Stanley och Susanna ska strax börja med dagens ridlektion. Hästarna är sadlade med karakteristiska westernsadlar och tyglarna är delade som traditionen påbjuder. Tillsammans med sju andra westernryttare börjar Stanley och Susanna långsamt rida runt den mjuka ridplanen. Solen har kommit fram bakom molnen och kompenserar för den något kyliga vinden.
Ena halvan av ridskolans ägarpar, Jukka Kivelä, står vid ridplanens staket och iakttar ryttarna. Med jämna mellanrum ropar han ut instruktioner åt sina elever. Vissa av hästarna har ett lugn som bara kommer med åldern medan andra ännu fröjdas i ungdomens vår. Det ställer sina krav på ryttarna.
– Det är en bra häst men det är samma sak som att du skulle köra en Audi på samma sätt som du kör en Lada. Det fungerar bara inte, ropar Kivelä till en man som rider en av de yngre förmågorna.
Det blir snabbt väldigt tydligt att ledordet i westernridning är tålamod. I sin undervisning fokuserar Kivelä på att dra ner på ridtempot. Gång på gång uppmanar han ryttarna att rida långsammare.
– Om man gjorde det här rätt skulle åttio procent av tiden gå åt till att värma upp hästen. Inte räcker en normal människas tålamod till sådant, säger Kivelä.
Av samma orsak är en övervägande majoritet av dem som håller på med westernridning på Lahnus ridskola vuxna. Kivelä säger rakt ut att barn inte har den behövliga långsiktigheten.
Hästarna lunkar i sakta mak runt ridplanen. Detta är sannerligen inte rodeo.
Läraren ser allt
Susanna Sunila-Eklund och hennes häst gör väl ifrån sig. Det fjorton år gamla stoet Inka ser ut att fundera noga på varje steg det tar. Huvudet är riktat neråt och hästen ser nästan lite ledsen ut.
– Så där rider man in i en boskapshjord utan att skrämma djuren. Allt vi gör här baserar sig på boskapsskötsel, säger Jukka Kivelä belåtet.
Men så förgår världslig ära. Susanna gör ett fel och blir tillrättavisad av Kivelä som klivit tillbaka i rollen som sträng lärare. Hon försöker försvara sig med att hon poserade för HBL:s fotograf men Kivelä köper inte förklaringen.
– Det finn inga ursäkter i ridsport. Inte ens en fientlig pansarvagn duger som orsak, bullrar han.
Stanley har övergått till att öva sidosteg med sin häst. Den korrekta termen för rörelsen är sidepass och Stanleys tolvåriga valack Leonardo utför manövern nästan prickfritt. Men bara nästan; lärare Kivelä anmärker på att hästen håller huvudet för högt.
När lektionen närmar sig sitt slut tillåts hästarna galoppera. Hovarna sparkar upp mylla och ryttarna gungar i sina sadlar. Många ekipage tränar på att snabbt övergå från galopp till skritt och tillbaka. Jukka
Kivelä håller stenkoll på verksamheten och delar ut instruktioner till höger och vänster.
Topphäst på topplats
På andra sidan ridplanen finns en grönskande kulle. Högst uppe på den står en vit häst orörlig och blickar ner mot ridskolan. Ögonblicket är som taget ur en målning och trots att solen skiner rakt i ögonen vill HBL:s reporter inte titta bort.
Den sexton år gamla hingsten Pikkis är gårdens okrönte kung och ägarnas ögonsten. Pikkis är av rasen Paint som är en av de två raser som främst förknippas med westernridning. Den andra arten heter Quarter. Traditionellt användes Painthästar av indianer och Quarterhästar av cowboys.
Jukka Kivelä berättar stolt att Pikkis blivit klassad som den näst bästa Painthingsten utanför Nordamerika. Klassificeringen baserar sig på hur hästens avkomma klarar sig i tävlingar.
– Pikkis koncentrerar sig på att göra ungar. För tillfället rider ingen honom, säger Kivelä.
Kivelä, alldeles uppenbart en vän av bilrelaterade liknelser, förklarar att amatörryttare ska hålla sig borta från hingstar.
– Att rida en hingst som amatör är som att du skulle ha ett traktorkörkort och hoppa i ratten på en formel 1-bil. Du kör ju in i första vägg som kommer emot.
Kari Karvonen sitter också vid sidan om ridplanen och beundrar Pikkis. Han har varit med på föregående ridlektion och blivit sittande i en av plaststolarna på gården. Karvonen berättar att han hållit på med westernridning sedan 2007 och att han också utövar andra ridsporter. I westernridning gillar han speciellt den avslappnade stämningen och att man kan rida i jeans. Precis som i fallet Stanley Eklund har filmvärlden påverkat hans beslut att börja med grenen.
– När jag en gång i tiden började med westernridning spelade det in att jag sett på västernfilmer.
John Waynes makt är stor, också långt efter hans död.
Glada amatörer
På Finlands Ryttarförbund berättar ordföranden för westernridningskommittén, Anne Pussinen, att grenen i Finland har omkring tvåtusen utövare.
– Grenen mår ganska bra och på amatörsidan är antalet utövare på uppåtgående.
I samma veva påpekar hon att antalet tävlingsryttare är betydligt mindre än året innan. Hon nämner svåra ekonomiska tider som en sannolik orsak till att människor inte vill betala för att tävla.
Pussinen berättar också att det finns klart flest westernryttare i grenens ursprungsland USA. I Europa är Tyskland ett land med många utövare och också i Sverige finns det enligt Pussinen två gånger så många westernryttare som i Finland.
– Finland ligger cirka tio år efter i utvecklingen jämfört med övriga länder i Europa men å andra sidan klarar sig våra bästa westernryttare hyfsat bra i internationella tävlingar.
En av dem är Jukka Kiveläs fru Anneli Kivelä som vann två guld i nordiska mästerskapen förra året.
Ridlektionen är slut och en del av ryttargruppen börjar dra sig hemåt. Stanley Eklund och Susanna Sunila-Eklund tänker ännu rida en timme till. Vägen till Nordamerikas prärier är lång och ingenting kommer gratis.