Hon flyttade hem till hjärteorten
Småskalighet men också tillväxtvilja och framtidstro – trots att Helsingfors kapade en del av kommunen. Sibbo är tillsammans med Larsmo den ort där vi trivs bäst, enligt resultatet av enkäten Mitt livs adresser.
"Sibbo, det är väl det där mellan Helsingfors och Borgå?"Den kommentaren får Mia Sandsjoe ibland. Nej, hennes hemort väcker inte alltid speciellt starka associationer – om vi jämför med vilka bilder strandbodarna i grannstaden i öst eller Senatstorget hos grannen i väst ger.
Sibbo är ändå i topp då vi ser till den webbenkät som drygt 3 500 personer besvarat på Hbl:s eller någon annan finlandssvensk dagstidnings webbsida.
Kommunen med sina knappt 20 000 invånare är den allra populäraste uppväxtorten. Hela 86 procent av dem som har bott i Sibbo under sin uppväxt anger den som hjärteort. Och av alla som någon gång har bott i kommunen ger två tredjedelar den sitt högsta betyg. Där delar Sibbo på första platsen tillsammans med Larsmo. Vad är då så speciellt med Sibbo?
Landsvägen tar oss över åkrar och förbi utspridda hus och gårdar till Nickby, kommunens centrum. Två rondeller, en S- och en K-affär, tre bankkontor, några matställen, trähus och åttiotalsklossar – och så flervåningshuset där 41-åriga modersmålsläraren Mia Sandsjoe bor med sin man och två barn.
Enkel flytt
Sandsjoe har lovat visa oss sitt Sibbo. Här är hon uppvuxen och hit har hon kommit tillbaka. Tidigare har hon bott i Helsingfors, Vasa och Åbo för studiernas skull och i Vanda för att familjen fann en lämplig bostad där. På hennes rankning får Sibbo det högsta betyget, fem hjärtan, medan de andra orterna klarar sig betydligt sämre med idel ettor och en trea för Åbo.
- De finlandssvenska dagstidningarna och Svensk Presstjänst har i höst frågat sina läsare om deras flyttvanor.
- Enkäten lades ut på respektive tidningssajter och kunde besvaras av alla. Research och analys är gjord av Jens Finnäs på Journalism++ Stockholm i samarbete med de finlandssvenska mediehusen.
- Det här är tredje delen i serien. De tidigare delarna har handlat om hur många orter vi i snitt bor på (27.12) och vilka svenskspråkiga kommuner som vinner och vilka som förlorar invånare (28.12).
Hon var "löjligt tacksam" i juni i fjol då familjen flyttade till Sibbo efter åtta år i Vanda, där de som svenskspråkiga i en dominerande finskspråkig miljö ofta kände sig udda.
– Det här är min födelseplats och det var enormt enkelt att flytta hit, inte som till en ny ort utan som att komma hem. Allting har en historia för mig, varenda plats är betydelsebärande på något sätt.
Det var annat ljud i skällan under gymnasietiden då hon bara ville bort och också sökte sig till Frankrike som utbyteselev.
– Ingen människa kan bo i den här lantiskommunen, tänkte jag.
Nu uppskattar Mia Sandsjoe speciellt det småskaliga. Hon ställer sig vid fönstret i trerummaren och pekar. Där har vi sonens skola, där tränar han friidrott, där är dotterns dagis och där är hälsocentralen som blivit känd för sin fungerande sjukvård och vilja att ta emot patienter över kommungränsen. Bakom knuten väntar skogen med skidspår, joggningsmöjligheter och tystnaden.
– Sibbo är fortfarande litet. Det finns en fysisk närhet till allt och mellan människor. Men det går jättelätt att åka härifrån, till Helsingfors eller till Borgå så fort det börjar kännas lite trångt, säger Sandsjoe.
Fast det verkar inte som om hon får den känslan särdeles ofta.
– Jag ser inte så många människor på en dag, men dem jag möter har jag ett personligt förhållande till.
Därför kändes det enbart positivt att tjänstemannen som administrerar dagvårdsplatser utbrast, "nä men får jag ett barnbarn till dagis" – det visade sig vara Mias egen barnträdgårdslärare som svarade.
Bit togs ifrån
Sibbo har också förändrats sedan hon första gången flyttade härifrån som 20-åring. Inflyttningen har ökat i enlighet med kommunens strategi, och speciellt områden som Söderkulla och Eriksnäs närmare skärgården i söder har vuxit med barnfamiljer som byggt hus.
Sedan 2003 är majoritetsspråket i kommunen finska, men ändå går det att tala svenska på de flesta ställen, vilket är viktigt för Mia Sandsjoe.
Den största omvälvningen skedde för snart fem år sedan då Helsingfors annekterade Östersundom av Sibbo.
– Kanske det har bidragit till vi-känslan, det fick folk att vakna upp till insikten att vi inte kan sova Törnrosasömn.
Kommunens slogan är det stöddiga "Finlands mest eftertraktade", kanske en liten hänvisning till övertagandet och Sibbos utsatta läge i kommunstrukturreformernas tidevarv.
– Jag har hotat med att om Sibbo försvinner från den offentliga kartan så tatuerar jag Sibbovargen på armen, säger Sandsjoe. Vargen finns på kommunvapnet, idrottsföreningen heter så och ibland kallas också invånarna det.
Hon tycker att det finns en framtidstro i kommunen och en känsla av att allt kommer att ordna sig. Till skillnad från ett tiotal år tillbaka verkar folk enligt henne ha förtroende för politikerna och kan kalla dem orädda.
Grannstaden Borgå får däremot sämre betyg i enkäten och Sandsjoe undrar om det kan bero på att nyheterna om Borgå för tillfället ofta är negativa. Som för att verkligen betona det hon säger, inflikar Mia Sandsjoe emellanåt en mening på dialekt, litet ironiskt men också kärleksfullt gentemot sin hjärteort.
Även om Sibbo saknar de där tydliga turistiga landmärkena vet invånarna sin plats på jorden. Det är ju inte heller alla orter som har en egen snapsvisa, Sibboborna.
– Du blir framlyft som någon speciell, säger Sandsjoe skrattande och minns studietidens fester där alla Sibbobor skulle ge sig till känna då det var dags för sången.