"Mitt hjärta ligger i Larsmo"
Listan över orter som folk via enkäten gett mest hjärtan toppas av Sibbo och Larsmo. I bottenligan hamnade Vanda. För Jan-Anders Fagerhed var resultatet föga överraskande.
– Tycker du det är konstigt på något sätt? Det är väl ganska självklart att Larsmo toppar, svarar Jan-Anders Fagerhed då jag ringer upp och frågar om han ställer upp för en intervju.
Fagerhed är nog en patriot i ordets bästa bemärkelse. Hans hjärta har alltid bankat för Larsmo. Han har alltid trivts i kyrkbyn, det vill säga i Fagernäs. Han studerade i Åbo till diplomingenjör och det var där han träffade sin blivande fru Minna. Några år efter studierna var klara sökte han ett jobb i Nokia vid en pappersfabrik och fick det. Året var 1990. Familjen flyttade till Nokia med äldsta sonen Viktor som då var nyfödd. Året efter flytten föddes familjens andra barn, Anton.
Allt var frid och fröjd men den lilla byn Siuro, som hör till Nokia, kändes ändå inte riktigt som hemma. Jan-Anders Fagerhed är i och för sig av naturen utåtriktad och har lätt att få nya vänner och grannarna hade de bra kontakt med. I finska Nokia kunde dessutom Minna använda sitt modersmål. Hon kommer från Björneborgs landskommun. Men i mitten av nittiotalet började han bli mer och mer rastlös och det fanns flera intressanta jobb att söka på andra orter. Barnen började bli så gamla att det var dags att fundera på var man ska bo under en längre period. Barnens svenskspråkiga dagis låg inne i Tammerfors och det var också en avgörande faktor för att flytta, att få närmare till dagis och skola. Det var ändå hustrun som till sist föreslog en flytt till Larsmo.
– Mitt hjärta har hela tiden bankat för Larsmo men jag ville ändå inte själv föreslå det för tänk om det bara är jag som vill flytta?
Sagt och gjort. Flytten tillbaka till Larsmo gick, enligt Fagerhed, enkelt. Utan att se bakåt ens med en snabb blick i backspegeln lämnade de Siuro 1998. Första tiden i Larsmo hyrde de lägenhet men sedan byggde de hus. Barnen fick också nya vänner rätt enkelt i Larsmo.
– Jag fick börja prata dialekt igen. Det var härligt att bo i världens vackraste by och gå på barndomsstigar på nytt, säger Fagerhed lyriskt.
Enligt Fagerhed är det ingen i familjen som ångrar flytten och till och med sönerna har antytt att det inte är helt omöjligt att någon gång flytta tillbaka men inte än.
Men vad är det riktigt som gör Larsmo så bra? Den frågan är svårare att besvara. Efter att ha funderat en stund, nämner Fagerhed trygghetskänsla och en känsla av att höra till.
I Larsmo fanns ännu en bygemenskap. Jan-Anders Fagerheds föräldrar bodde i närheten. Hans pappa var släktforskare och släktens kända historia i Larsmo går tillbaka till slutet av 1600-talet. Det var rent konkret hemjorden han flyttade tillbaka till. Det var nära till naturen, skärgården och havet. Det fanns också service. Skolor för barnen och relativt nära in till staden, 10–15 minuter tar det med bil in till Jakobstad.
Nu är det Larsmo som gäller
– Jag har gillat alla ställen vi bott på och jag gillar Åbo. Skulle vi satsa på att bo i en större stad är det inte omöjligt att det skulle bli till Åbo vi flyttar.
I nuläget skulle det ändå bli ganska vanskligt. Tjugo höns ser förvisso till att familjen är självförsörjande på ägg men det gör det nog svårare att hitta en hyresvärd som är villig att hyra ut. Pappa var hönsfarmare så det ligger väl i generna, ursäktar sig Fagerhed. Tanken var väl att det ursprungligen skulle vara enbart sommarhöns men han hade inte riktigt hjärta att nacka hönsen till hösten. I stället bor de kvar på gården. Fyra katter och så förstås högljudda Airedaleterriern Rocco samt blandrashunden Lara som är en hittehund från Bukarest i Rumänien sätter antagligen slutgiltigt stopp för en stadsflytt. Inte för att det finns några planer på att flytta. I byn brukar man skämta att härifrån flyttar man antingen en dryg kilometer längs med vägen till ålderdomshemmet. Eller femhundra meter åt det andra hållet. Det är där kyrkogården finns, säger Fagerhed och pekar mot kyrkan.
I dag jobbar han som utvecklingschef för Walki i Jakobstad. Ett internationellt företag som gör bland annat pappomslag för industrins behov.
– Jag reser mycket i mitt jobb, 50–80 resdagar per år blir det. Också då man bott på annat håll får man ett perspektiv.
I den jämförelsen är Larsmo fortfarande bäst men vad är det som gör att en ort får den där speciella platsen i hjärtat? Det är svårt att riktigt sätta fingret på det. Det är bara en stark känsla, precis som i kärlek.