Ostsemla till fikat?
– Tja, säger 6-åringen när jag hämtar henne på förskolan.
Haha, tänker jag. Efter ett drygt halvår i Stockholm kan vi väl nu anse att detta barn är språkligt integrerat.
Vi vuxna har svårare med bland annat det här hälsningsordet – en kortform av tjenare. Vi tränar lite på skoj, men nej, den där nonchalanta luftpusten som ska utmynna i ett aningens stigande a, den blir bara konstlad.
Så det får bli ett kort hej eller ett litet gammaldags hejsan. Och förlåt, alla medmänniskor, jag bryr mig om hur ni mår – ärligt, som de lite äldre ungarna säger – men det är alltid ni som hinner fråga läget? först.
Våra barn har roligt åt oss. Hur kan det vara så svårt att uttala pann-kak-er liksom? (Det som vi finlandssvenskar kallar plättar och vanligen ser som en efterrätt eller högst ett mellanmål men som i Sverige kan vara en hel måltid.)
Dessutom, för att vara helt korrekt. Sexåringen går i förskoleklass för förskola är daghem hos oss. På morgnar och eftermiddagar är det fritids som gäller, kort för fritidshem som motsvaras av vårt eftis som ju står för eftermiddagsvård.
Det är de här enkla vardagliga orden som jag – trots vissa svårigheter vad gäller bruket – gillar så mycket och gärna odlar. Från Danmark, där vi bodde ett tag, plockade vi med oss det fenomenalt söta ordet numse för rumpa eller bak. ”Sitt på numsen” blir så mycket trevligare än kommandot ”sätt dig”.
När vi är inne på den linjen lyfter jag gärna fram tisse för att kissa. Däremot ska man inte bli upprörd om man stöter på skidt eller pisse i seriösa tidningstexter. Det ska inte tolkas vulgärt utan pissekoldt står det till exempel i en rubrik om kallt väder och beskidt om något är riktigt illa.
Och så till alla danska ords drottning: hygge. Ett ord som för mig sammanfattar så mycket av det danska. Det ska vara trivsamt med tända ljus och mjuka kuddar och innebär ofta också umgänge och samvaro – en ombonad bubbla att vara i helt enkelt, och ett tillstånd många värnar så högt att det kan verka uteslutande.
I Sverige är det fika som gäller, gärna med fikabröd. Alltså kaffe med örfil, det vill säga kanelbulle. Och så det där tillhörande snacket, pratstunden.
Som finlandssvensk är man rätt medveten om ord som inte förstås i Sverige, eller som betyder något annat. Tutt, fnissar barnen och vet att det betyder bröst och inte napp. Men ibland går det fel, som när jag trött en tidig septembermorgon står där och försöker köpa en ostsemla till morgonkaffet – semlor serveras med mandelmassa och grädde kring fastlag.
Kanske var fotografen Ari Luostarinen och jag lite elaka när vi för ett tag sedan testade hur väl svenskar förstår finlandismer, videon finns att se på HBL.fi. För det var inga alldeles enkla meningar vi hade valt. Samtidigt hade vi alla faktiskt rätt roligt. Kul! Rentav skitkul.