Samia Mohamud: När ingen förstår
Jag skulle kunna skriva för alla oss som blivit skakade av gängvåldtäkten i Mosabacka. Men jag kan endast representera mig själv och mina egna värderingar. Min miljö har förändrat mig och de bästa råden har jag fått av mina föräldrar. Var och en vet att en våldtäkt berövar offrets mänsklighet och lämnar djupa ärr i både kropp och själ. Men ingen kan veta vad som fick de unga somalierna att begå ett så avskyvärt brott. Ingen av oss kan heller känna den smärta som offret känner. Ingen förälder uppfostrar medvetet sitt barn till en brottsling och ingen vill att dess barn blir våldtaget.
Det är inte endast de unga somalierna som står anklagade, utan hela det somaliska samfundet. De anspråk på att kollektiv fördöma våldtäkten, som lagts på det somaliska samfundet, står i konflikt med den västerländska individualistiska rättssynen. Att kräva av ett samfund att ingripa i frågan är som att i alla situationer kräva en brottslings samfund att ingripa. Västerländska välfärdssamhällen fungerar inte så.
För tre år sedan mötte jag en invandrarkvinna i Finland. Solen sken på hennes panna, men de bruna ögonen flackade ängsligt åt olika håll. Hon hoppades vakna ur en mardröm, vakna i sitt eget hemland.
”Det här är inte en dröm och du kommer att klara dig”, sade jag som var hennes tolk.
För några dagar sedan träffade jag samma kvinna som på nytt. Utanpå ser allt bra ut, men jag vet hur det står till. Jag har hört många invandrarfamiljers berättelser – mönstret är alltid detsamma. Vi vet sanningen, men trots det är vi fångna i en situation där ingen verkar förstå vare sig de unga eller de gamla invandrarna.
Vi kan inte hjälpa varandra som vi gjorde tidigare. Blotta tanken på att söka hjälp av andra, utanför kulturen, är som en krock rakt in i en tegelvägg. Orsaken är ett system som medvetet begränsar samarbete och på så vis förhindrar ett tidigt förebyggande av problem.
Många invandrarfamiljer befinner sig i krig mitt i ett samhälle av möjligheter. Föräldrarna måste välja mellan pest och kolera. Den kunskap och de seder de har med i bagaget härstammar från byar, men nu lever de i staden. De äldre invandrarna är glest representerade i brottsstatistiken. Unga har mycket att lära sig av dem.
Men också barn till invandrare, barn som är födda och uppvuxna i Finland är invandrare i finländarnas ögon. Att förena kulturerna ses som en avgrund och inte som en möjlighet.
Det talas mycket om integration, men Finlands lag går inte att läsa på invandrarnas språk. Till språkkurserna måste man köa i månader eller till och med i ett helt år. Det skulle vara mänskligt att i samband med ankomsten till Finland låta invandrarna veta hur man ska bete sig i landet. Åren går och man kan fylla i en medborgarskapsansökan till Finland utan att känna till landets historia.
”Ta seden dit du kommer”, ropas det efter en. Ingen tål kritik. Det gäller också dem som arbetar med invandrare, för felet är aldrig deras. En vuxen vet sina behov, men inte en vuxen invandrare. Hans eller hennes första steg i integrationen bestäms av människor som inte har någon uppfattning om hur det är att vara invandrare. Ingen frågar om bakgrund och ännu mindre om hurdan hjälp man skulle behöva. Socialarbetarna gör sitt jobb som robotar.
Kvinnan ovan berättade att hon har varit tvungen att ge upp hela sin egendom och ett av sina barn för att komma till Europa. Orsaken var att de inte rymdes på båten. Det är hennes prislapp för biljetten till väst. Men på förläggningen i Finland trodde de sig redan veta allt om henne.
Invandrarna själva har svårt att identifiera sig med de instanser som avgör deras ärenden. Jag skulle vilja veta hur många av dem som egentligen bryr sig om annat än om lönen. Visst har kriscentren professionell personal i arbete, men deras kunskap hjälper inte invandrarna. Det beror på att de inte klarar av att lyssna.
Jag tycker att det mest oroväckande med våldtäkten i Mosabacka är att det var ett gäng på fem som våldtog. Ingen av dem hade mod att vara av en annan åsikt och sätta stopp för brottet. Alla slags gängaktivitet är ofta en larmsignal när det handlar om ungdomar. All sorts överbeskyddande tar kål på åsikterna, och att stämpla samfundet fläckar vår miljö.