Kommentar: Det smäller högt, Westö
Ska jag vara riktigt ärlig hade jag några mindre dubier beträffande deckarelementet och dialogen, och när jag lade ifrån mig Hägring 38 var det faktiskt med känslan av att Kjell Westö kanske kan skriva ännu bättre.
”Bra” var det ändå – förstås.
Så bra att Hägring 38 nu belönats med Nordiska rådets litteraturpris, utan att det ens är någon riktig överraskning. Dels fanns det ingen annan solklar favorit bland de nominerade, dels har receptionen av Hägring 38 (åtminstone i Sverige) varit ovanligt positiv. Kanske har det att göra med att romanens historiska klangbotten – inbördeskriget 1918 i kombination med trettiotalets fascistiska strömningar – är lite obekant för svenskarna, vilket kan ha skapat överraskande känslor av angelägenhet?
Förankringen både bakåt och framåt från ödesåret 1938 hör också annars till romanbyggets stora förtjänster. Att Helsingforsskildringen hanteras säkert i Westös händer är väl något man kallt kan räkna med vid det här laget, men därtill gestaltar han fascismens gryende stämningar och – inte minst – motståndets förstämdhet oerhört väl.
Den andra stora förtjänsten i Hägring 38 är det sammansatta och psykologiskt trovärdiga porträttet av Matilda Wiik, berättelsens kvinnliga protagonist som upplever en sorts personlighetsklyvning. I hennes kropp samsas den ordentliga kontoristen fru Wiik, den filmstjärnedyrkande och något naiva Matilda och den neurotiskt revolterande Miljafröken.
Traumat kan spåras tillbaka till inbördeskriget och de övergrepp Matilda utsattes för i vita fångläger, och också här månar Westö om nyanserna. Den där unga vita soldaten som kommer om nätterna gör något fruktansvärt, något irreparabelt, men trots att perspektivet är Matildas ger Westö läsaren ingen bekväm moralisk flyktväg. Här finns inga element av demonisering som skulle göra det lätt att förlägga det svåra långt utanför en själv. Snarare är det väl så att läsaren tvingas mot genuint obekväma reflektioner. ”Kunde det ha varit jag?” är nog frågan som åtminstone den manlige läsaren drivs mot; kunde jag som ung, vit soldat, i klasskrigens tid, i fånglägrens avhumaniserade vardag, ha förfallit till en sådan aningslös hänsynslöshet. Romanen ger inga specifika ledtrådar om förövarens motiv, men visst är det en sorts ondskans banalitet som skymtar bakom hägringen.
Kjell Westö är att gratulera till den odiskutabla framgång priset innebär. Bara han själv vet vilket arbete som krävts på vägen hit.
Men utan att på något sätt försöka nalla på strålglansen, är det kanske ändå på sin kulturpolitiska plats att begrunda att varken författarskap eller romaner är ensamma öar en i ocean utan snarare holmar i en skärgård. Litteraturen är ett sammanhang, där succéerna springer ur bredden och mångfalden, och som litteraturvetaren Michel Ekman påpekade då jag intervjuade honom i HBL:s monter på bokmässan i lördags började Kjell Westö sitt författarskap i den ”smala” och föga kommersiella poesin och kortprosan för att därifrån ta steget till romanformen och småningom växa i popularitet. I en tid då litteraturen dras med kommersiella förväntningar, som ibland är lite väl kortsiktiga, är detta värt en tanke.
Bo Carpelan 1977. Tua Forsström 1998. Kjell Westö 2014. En svenskspråkig finländare har i genomsnitt tilldelats Nordiska rådets litteraturpris vart tjugonde år sedan det instiftades. Rent matematiskt borde frekvensen motsvara en finlandssvensk befolkning på 1,5 miljoner människor. Med tanke på minoritetens litenhet är det med andra ord lätt att se Westös pris som ett litterärt styrkebesked, på många plan.
Nu finns hans författarskap på en exklusiv lista som förutom av Carpelan och Forsström befolkas av namn som Eyvind Johnsson, Väinö Linna, Tomas Tranströmer och Sofi Oksanen.
Jodå, det smäller högt.