Bokrecension: Kjell Westö - Hägring 38
Kjell Westös femte Helsingfors-roman är både en uppgörelse med det förflutna och en spegelbild av vår samtid, skriver Tuva Korsström i sin recension.
Roman
Schildts & Söderströms 2013. 300 sidor.
Kjell Westös roman Hägring 38 utspelar sig mellan mars och november 1938, huvudsakligen i en rätt odramatisk miljö, en advokatbyrå i det centrala Helsingfors. Juristen Claes ”Klabben” Thune, en gänglig 40-åring med tycke av komikern Stan Laurel sköter där sin praktik med tillhjälp av den punktliga och tillbakadragna kontoristen fru Matilda Wiik.
Den 16 mars samlas Onsdagsklubben, bestående av sex finlandssvenska herrar i lägre medelåldern, på Thunes byrå för att avhandla aktualiteter i tiden. Och om advokat Thunes liv är slätstruket så är tiden desto mer turbulent – en blandning av glamour, som representeras av den filmstjärnevärld som fru Wiik så aktivt intresserar sig för, och av mörka ideologiska strömningar som tillspetsar ställningstagandena på Onsdagsklubbens möten.
En stank över nuet
Klubbens ursprungliga ändamål ”att bidraga till uppehållandet och fördjupandet av det politiska och kulturella samtalet på svenska i staden Helsingfors” tar allt oftare formen av hetsiga sammanstötningar. En liberal falang, som förutom av Thune representeras av psykiatern Robert Lindemark, journalisten Guido Röman och skådespelaren Joachim ”Jogi” Jary, konfronteras med en liten men desto högljuddare högergrupp bestående av affärsmannen Leopold Grönroos och läkaren Lorens ”Zorro” Arelius. Den senare har till och med tillhört högerklubben Aktiva Studentförbundet och sympatiserar med det nya Tysklands politik och raslagar på ett sätt som förvärrar klubbens judiska medlem Jogi Jarys framväxande och helt berättigade paranoia.
”Det låg en uråldrig stank över nuet”, låter Kjell Westö advokat Thune konstatera om den tid han lever i. Med sina krav på mannamod och fosterländskhet förefaller honom tidsandan djupt främmande. Hitler har nyligen marscherat in i Österrike och i Thunes närmiljö karaktäriseras reaktionerna av ambivalens. En del kritiskt sinnade finlandssvenskar talar om ”Anschluss”, andra ser på ockupationen med entusiasm och kallar den ”Heimkehr”. På utedasset på sin fascistiskt anstrukne svågers lantställe möts Thune av en segerrik bild på Il Duce.
Samhällets glidning mot antisemitism exemplifieras av hur Jogi Jarys brorson Salomon fråntas sin seger i ett sprinterlopp på Helsingfors nyöppnade stadion. Som mycket annat i romanen har incidenten en verklighetsbakgrund: Abraham Tokaziers famösa hundrameterslopp sommaren 1938. När Claes Thune samlar sig till en frisinnad artikel i Svenska Pressen blir han utpekad som ”dekadent kosmopolit” och brutalt nedslagen på öppen gata. Brun- och svartskjortornas sympatisörer är på frammarsch också i Finland.
Man kan se Hägring 38 som en uppgörelse med det förflutna, men också som en spegelbild av vår egen tid med dess rashets, främlingsfientlighet och näthat. Parallellerna är slående och gör det omöjligt att försjunka i romanen som enbart en beskrivning av ”hur det en gång var”.
Helsingfors i förvandling
Hägring 38 kompletterar Kjell Westös historiska romansvit både som epok- och Helsingforsskildring. Romanen präglas liksom sina föregångare – Drakarna över Helsingfors, Vådan av att vara Skrake, Där vi en gång gått och Gå inte ensam ut i natten – av noggrann research och en uppsjö av tidsmarkörer som Westö blivit allt skickligare på att smälta in i berättelsen.
Den här gången centrerar sig Helsingforsskildringen framför allt kring ett Tölö under byggnation i olika riktningar. Mot nordväst växer den nya förorten Munksnäs fram. Thune flyttar in där i en nybyggd radhuslänga ritad av självaste Eliel Saarinen. I det halvfärdiga Fiskartorpet skymtar en ung Tove Jansson i färd med att måla fresker. Söderut, längs Mechelingatan, där fru Wiik hyr sin lilla lägenhet, dras en spårvägslinje till Maria sjukhus. Hon bor i det hus där den ökända Minna Craucher möter sitt öde. Hon inmundigar te och sillsmörgås på pittoreska kafé Mississippi i Mejlans i sällskap med den mystiske Kaptenen.
Ja, vem är fru Wiik egentligen? I den här romanen ställer Kjell Westö en kvinnlig gestalt av ett helt nytt slag i centrum för handlingen. Denna kontorsdam i 37-årsåldern är en märkligt kluven, för att inte säga tredelad person: än är hon den tillknäppta fru Wiik, än den tilldragande och flickaktiga Matilda och än den neurotiska och oregerliga Miljafröken.
Milja Matilda Aleksandra Wiik är berättelsens nav på ett helt annat sätt än Claes Thune, som har vissa drag av osäkerhet och obeslutsamhet gemensamma med tidigare manliga huvudpersoner hos Westö. Onsdagsklubbens övriga medlemmar profilerar sig närmast som tidstypiska bifigurer liksom Thunes före detta hustru Gabi, en rätt klichémässigt beskriven författare av mjukerotiska noveller.
En ödesgudinna
Mot denna fond av diskret borgerlighet stiger fru Wiik med sitt mörka förflutna och sin arbetarbakgrund fram som en ödesgudinna. Hon personifierar samhällets och Helsingfors klassindelning, den tudelning av staden som Kjell Westö framhävt i roman efter roman.
I Matilda Wiiks spår vågar sig Claes Thune tveksamt över klassbarriären, över Långa bron in i en okänd verklighet på Linjerna i Berghäll. Hennes bror Konni är ytterligare ett av Westös många träffande musikerporträtt, men Konni förkroppsligar också arbetarbarnens utsatthet under och efter inbördeskriget. Och i fru Wiiks mardrömmar öppnar sig de röda fångarnas helvete i grafiskt exakta beskrivningar av lägerverkligheten.
I Hägring 38 förtätar Kjell Westö sina huvudteman från tidigare historiska romaner till en välkomponerad, stringent helhet som känns ny och thrillermässigt spännande. Han skapar ett förlopp som förgrenar sig i tiden och rummet, men som till alla sina delar arbetar sig framåt mot den tragiska, vagt anade och ändå oväntade upplösningen.