Axel Vikström: Vem är det som är galen?
Så var de på krigsstigen igen. Gänget som ständigt kandiderar till priset för världens onödigaste försök till folkrörelse. Mansrättsaktivisterna.
För dig som inte stött på fenomenet så handlar det om en rörelse som drog i gång under 1900-talets första kvartal för att skydda mäns rättigheter i samhället. I dag håller sympatisörerna föga förvånande främst till på sociala medier. När en klickar runt på olika hemsidor möts en av en salig blandning av tröttsam antifeminism, konspirationsteorier och uppmaningar att stoppa den så kallade ”våldtäktshysterin”. Allt förpackat i en bekväm offerkofta. Det finns absolut män som har det svårt i samhället, något som feminismen ju tar fasta på, men förnekandet av patriarkatet och gnället om hur lagstiftningen kränker män till förmån för kvinnor gör rörelsen minst sagt svår att sympatisera med.
Vad är då bakgrunden till deras senaste korståg? Ett ord: Furiosa.
Furiosa är namnet på Charlize Therons karaktär i bioaktuella Mad Max: Fury Road. I en framtidsapokalyps leder hon en grupp kvinnor som hållits som sexslavar av den onde Immortan Joe. Målet är hennes barndoms land, ”The Green place of many mothers”. På vägen utökas följet inte bara av Max, utan även av en grupp väderbitna mödrar som inte tvekar att ta till sina skjutvapen.
Inte nog med att Furiosa har maken att köra bil och skjuta bättre än Max – hon har flest repliker och är filmens självklara huvudperson. Actionikonen Max är så mesig att han, hör och häpna, frivilligt intar rollen som sidekick och låter Furiosa bestämma. En fräsch fläkt i en filmgenre som traditionellt varit en enda lång korvfest? Manipulativ feministisk propaganda, säger mansrättsaktivisterna som ville att Max skulle få slåss mot sina bad guys i fred.
På ett perverst plan är det nästan imponerande hur vissa män orkar frammana en sådan ilska varje gång en kvinna gläntar på dörren till deras hemvana fristäder. Det spelar liten roll om det är på fotbollsplanen, bakom trumsetet eller i politikens korridorer. Medan den ena bastionen efter den andra faller offer för ”matriarkatets frammarsch” springer de desperat runt som gläfsande hundar och kissar på varenda lyktstolpe de hittar för att rädda något av sitt gamla territorium. 2015 har turen så kommit till actionfilmerna.
Nu fasas det att Charlize Therons resa från Playboys framsida till våldsam actionhjälte skulle vara startskottet för någon slags fallosdystopi. Där de vecka efter vecka kommer sitta fastbundna i biosalongen och tvingas se Lupita N’yongo och Emma Thompson rädda världen med karate och eldkastare. Samtidigt som scenen där Steven Seagal och Dolph Lundgren, sittande på ett pittoreskt kafé med inbjudande urringningar, visar sig vara så överflödig att regissören klipper bort det mesta av den.
Debatten om huruvida Mad Max är ett steg i en feministisk riktning lär fortsätta under sommaren. En sak är klar: Kvinnornas pondus i filmen tycks i varje fall vara tillräcklig för att reta upp vissa mansgrisar. Jag hoppas att dessa får allt flera orsaker att ilskna till under de kommande åren.