Filmrecension: Mad Max: Fury Road
Det är en tid sedan vi senast mötte ökenkrigaren Mad Max i ett postapokalyptiskt landskap. När han nu återkommer är det föga förvånande att Mel Gibson efterträtts av yngre krafter men vid rodret sitter fortfarande den gamla trilogins (1979, 1981, 1985) regissör George Miller.
ACTION
De dystopiska visionerna i Mad Max-filmerna saknade inte ofrivillig komik då kampen som känt gällde den sinande oljan. Ändå mötte vi rövargäng som vrålkörde och brassade på för fullt med sina maskiner. Att man i Mad Max: FuryRoad satsat på det livsgivande vattnet kan kännas mer adekvat.
Max Rockatansky (Tom Hardy) möter vi cirka 2060 efter en räcka katastrofer som vridit civilisationen rejält tillbaka. Själv har den före detta landsvägspolisen blivit tillfångatagen av ökendespoten King Immortan Joe (Hugh Keays-Byrne) och hans blodtörstiga militära styrka Krigspojkarna som använder Max som blodbank. Men den kvinnliga befälhavaren Furiosa (Charlize Theron) gör under ett uppdrag revolt och flyr tillsammans med de Fem Hustrurna som Immortan Joe använder som sina avelsdjur.
De monstruösa varelser som dyker upp kan vara en triumf för designavdelningen men annars är den helt huvudlösa historien kvalificerat och smaklöst strunt från början till slut. En mördande monoton uppvisning i explosioner och pyroteknik nästan helt utan vilo- och andhämtningspauser. En ökenvandring utan like.
Smaklöst strunt.
Mad Max: Fury Road HIIII Regi: George Miller. Manus: Nick Lathouris, Brendan McCarthy, George Miller. Foto: John Seale. Musik: Junkie XL. I rollerna: Tom Hardy, Charlize Theron, Nicholas Hoult, Rosie Huntington-Whiteley, Hugh Keays-Byrne.