Impuls: Recenserade recensioner
Visst bidrog alkoholen just då till att jag fick nytt hopp och en tro på att det kunde hända bra saker också för mig.
Det fanns en tid då recensenten var rätt så skyddad, åtkomlig nästan enbart via inlägg på debattsidan. Förutom när Trygve Söderling och Joakim Groth i Boklagets litterära årsmagasin 1983 stod för det – som det då kändes – provokativa och nog så smarta upplägget att recensera bokhöstens recensenter.
Numera har i varje fall det offentliga rummet vidgats, och sociala medier gjort den personliga kritik man kan möta också i rollen som recensent mer synlig och kännbar. Allt finns dokumenterat i skrift, antagligen för evigt lagrat i något virtuellt moln.
I och för sig är den förändringen säkert till största delen av godo. Diskuteras någon av ens recensioner vet man åtminstone att den blivit läst. Och tar man som recensent också del av diskussionen väcks kanske en eller annan ny tanke.
Jag fick en påminnelse om allt det här när jag nyligen recenserat Susanna Alakoskis litterära dagboksanteckningar (April i Anhörigsverige, HBL 26.4), där hon på nytt lyfter fram sina erfarenheter av att vara nära anhörig till missbrukare. Recensionen var uppskattande, men jag nämnde samtidigt att alla som ofta använder alkohol ju inte kan dras över samma kam.
Eller: det finns också sådana som inte genomgår några obehagliga personlighetsförändringar när de dricker.
Sedan lades recensionen ut på Facebook, och jag fick möjlighet att följa med hur den bedömdes. Och så där riktigt roligt att läsa de engagerade mothuggen var det inte, trots att de inte var speciellt farliga. Jag har läst betydligt värre saker, som att jag inte tillhör Guds barn eller att jag nog får det svettigt vid himlaporten.
Att få höra att man uttryckt sig ”plumpt” är trots allt en aning mildare.
I och för sig tyckte jag mig också se antydningar om att jag i min text haft ett behov av att försvara min egen livsstil, och därför gjort en så irrelevant utvikning. Kanske var det så. Kanske ville jag se vilka reaktionerna skulle bli. Och kanske tyckte jag att det var allt skäl att göra den här distinktionen.
Nu är jag ändå inte så aningslös att jag inte skulle förstå att många har lidit rejält av anhörigas missbruk, och jag har heller inte försökt frånta någon rätten att ställa sig kritisk till berusningsmedel. Alla har en självklar rätt till sina erfarenheter, men erfarenheterna är inte desamma för alla.
Själv minns jag inte att jag skulle ha sett några förändringar hos mina föräldrar när de drack (visserligen inte så stora mängder) vin. Det jag däremot minns är att jag själv en gång i tiden som mycket ung och mycket blyg och mycket deprimerad hittade alkoholen, och att det sedan kändes som om den hade räddat mitt liv. I dag skulle jag kanske inte uttrycka saken så drastiskt, men visst bidrog den just då till att jag fick nytt hopp och en tro på att det kunde hända bra saker också för mig.
Så jag betonar gärna att det i sig inte är hur mycket vi dricker som avgör hurudana människor vi är, utan hur vi fungerar och beter oss som alkoholpåverkade.
Och som nyktra.