Bokrecension: April i Anhörigsverige
Gör faktiskt alla storkonsumenter av alkohol sina anhöriga illa? Recensenten har svårt att smälta Susanna Alakoskis syn på alkoholen.
DAGBOK
Albert Bonniers förlag 2015
"Den här boken är för oss beskurna. / För oss med hjärtat sprängfyllt av oförlöst klagan. / Vi, de anhöriga, ensamsörjande. / Vi med eldmyror i nattsömnen."
Susanna Alakoski befinner sig i en på samma gång privilegierad och utsatt position, i och med att hon via sina två första romaner (Svinalängorna och Håpas du trifs bra i fengelset) och sin roll som drivande kraft för antologin Tala om klass på en gång upphöjdes till ett slags taleskvinna för en hel rad utsatta samhällsgrupper.
Sverigefinländarna i första hand, men också de många som tvingats leva i utkanten av nära familjemedlemmars missbruk. Och över huvud taget alla svaga och utstötta i samhället, de som inte har pengar och inte passar in.
Det är inga små skor att fylla, och rollen som debattör har därefter också inneburit att det egna skönlitterära vuxenförfattarskapet inte fått så mycket tid. I stället har hon rest runt och föreläst om sociala frågor och problem, och det hon skrivit har dels riktat sig till yngre läsare, dels utmynnat i samhällsskildrande, essäistiska texter.
För något år sedan utkom Oktober i Fattigsverige, och nu är det dags för syskonboken April i Anhörigsverige. Här för hon de osynliga anhörigas talan, och lägger samtidigt ytterligare en byggsten till sin framväxande skildring av det andra, inte så vackra och perfekta Sverige.
Hon använder sig av en bredare dagboksform, med långa och ganska löst associativa anteckningar för varje dag under april månad. Liksom dagböcker i allmänhet rymmer också den här både stort och smått: virvlande känslotillstånd och minnen, analytiska sekvenser, citat och faktauppgifter om alkohol samt droger. Och inte minst en fortgående rapportering från hennes dagliga tillvaro, med skrivande, resor och familjeliv.
Spretig helhet
Inledningsvis tycker jag det blir onödigt mycket kringsnack om vad som ska komma, vad det är hon vill skriva om, men småningom blir det uppenbart att också sådana utvikningar hör till – den här boken är helt enkelt avsedd att vara spretig. Alakoski rycker i olika trådar, hoppar hit och dit i tid och rum, och resultatet är en massa fragment som på något sätt borde rymmas inom anhörighetsramen.
Själv kan jag ändå tycka att texten tvingas härbärgera till och med mer än den riktigt haft kraft att ta emot, så det ibland är som om hela bygget knakade i fogarna. Samtidigt finns det en konsekvens också i det här, eftersom det Alakoski åtminstone ställvis går i närkamp med är just känslan av otillräcklighet. Av att livet knakar i fogarna.
Mera svårsmält blir för mig faktiskt att hennes förhållningssätt till alkoholen nu framstår som så entydigt fördömande. Det är inte rimligt att direkt klandra henne för den saken, eftersom hon så noggrant redogör för hur den bottnar i erfarenheterna av föräldrarnas och broderns missbruk (och i och för sig kan hon själv ibland tillåta sig lite vin). Men det finns också en sanning som hon väljer att lämna bort: att alla som dricker mycket inte låter den saken gå ut över sina närstående. Att många storkonsumenter faktiskt håller sina löften, sköter deadline, ser till att vardagen flyter smidigt och utan aggressionsutbrott.
Också om det här kanske inte explicit behöver betonas blir känslan nu – fast det knappast varit hennes avsikt – att alla som har en nära relation till alkoholen dras över samma kam.
Bror och syster
Men mycket är autentiskt berörande, ibland också skakande. När jag läser om hur hon träffar sin bror, tänker på sin bror eller grälar med sin bror är det mycket som rör på sig i mitt bröst, och bilderna av den lilla och alltför duktiga Susanna fräter sig likaså in med stor kraft.
"Ack. Om någon hade frågat mig vad som hindrade mig från att sova. (-) Då hade jag sagt att jag vaktade. Så att inte pappa skulle slå mamma. Så att mamma inte skulle ta livet av sig. (-) Så att jag skulle hinna släcka branden i sängen om pappa somnade med cigarretten igen. Så att pappa inte skulle flippa och ta fel och döda mig i stället för mamma."
Så skriver den vuxna Susanna, och man måste nog vara helt oförmögen till empati för att inte tycka synd om den lilla flicka hon en gång var. Och hennes bok kan säkert vara ett viktigt stöd för många som någon gång befunnit sig i liknande situationer.
Dagbok för alla osynliga anhöriga