Impuls: Kunskapens Janusansikte

Yvonne Hirdmans självbiografi, som Merete Mazzarella recenserar på söndagens litteraturuppslag, är spännande läsning på många olika sätt. Inte minst beskrivningen av den akademiska banans bakslag och framåtryck stämmer till eftertanke. Att Hirdman skulle bli akademiker var inte alls klart från början, och den prydliga listan med publikationer döljer tvekan, tristess, plåga och njutning.

Mest plåga verkar boken Att lägga livet till rätta (1989) ha vållat. Den var ett beställningsarbete av Maktutredningen, som tillkallades av den socialdemokratiska vice statsministern Ingvar Carlsson 1985 för att ”fördjupa kunskaperna om den svenska demokratins villkor”. Hirdmans uppgift var att se hur folkhemmet Sveriges tankar om modernitet och ett gott liv tillämpades i det "lilla livet", det som levdes inom hemmets väggar. Hirdman granskade med kritiska ögon de upplysta tankarna, den "sociala ingenjörskonsten", kring hur Fattigsveriges smuts och ohälsa skulle ersättas av renlighet och förnuft, rätt antal friska barn till yrkesarbetande föräldrar i hälsosamma och lättskötta bostäder. Så här hette det i en utredning från 1945: "Socialteknisk planering förutsätter även utbildning av socialingenjörer samt rent laboratoriemässigt utförda, praktiska försök i fråga om sociala företeelser, varvid ett levande klientel står till förfogande för experimenten."

Utgående från sådant idéhistoriskt läckert material ställde Hirdman frågor: Hur långt kunde man gå in i folks privata sfär med socialteknisk planering och hjälpa dem i vardagen utan att kränka dem? Hur långt skulle man gå i den offentliga omsorgen om de svagaste, hur noga borde trottoarhöjden regleras för att alla skulle kunna röra sig på stan?

Hon använde faktiskt ordet kränkning, "som sedan dess blivit som ett eksem (...) detta eländesord", klagar hon 25 år senare. Hennes bok var avsedd som en fråga och ett reflekterande samtal om rationalitetens gränser, hävdar hon nu. Inte minst ville hon diskutera makt och folkhemsrationalitet ur genussynvinkel, som ett sätt att kontrollera kvinnorna, privatsfärens traditionella verkställare.

Men hur gick det? Jo, frågorna älskades ihjäl av högern, och stelnade till argument för en politik hon aldrig velat plädera för. Moderaten Carl Bildt jublade och Hirdman fick ett pris av De hemarbetandes förening, som trodde att hon tagit hemmafruarnas parti. (Hon avböjde guldmedaljen.)

"Hela mitt fina resonemang som var fullt av frågetecken och inte gav något entydigt svar om politikens klåfingrighet förgrovades. Jag kan se det nu, hur boken hamnade i 'behagelig tid', när uppgörelsen med de stora systemen stod överst på dagordningen, när det moderna slängdes på sophögen med sina planer, sin goda vilja, sin rationalitet och det postmoderna klev in, fyllt av indignation, moralisering och en lockande, skenbar frihet. I verkligheten ofrihet, individualism, icke-styrning som leder till ett nylibertarianskt samhälle med hur höga trottoarkanter som helst. Vem bryr sig nu? Å förlåt, förlåt!"

Det var faktiskt inte Hirdmans fel, men nu lever vi definitivt i de höga trottoarkanternas tid när ensamma åldringar sitter skräckslagna i eget hem, förvandlat från borg till fängelsehåla, allt i den personliga valfrihetens namn.

Vem får födas?
Den sociala ingenjörskonstens och vetenskapens eviga Janusansikte aktualiserades nyligen av Philip Teirs artikel om Folkhälsans förflutna (Hbl 1 mars). Det var där som tidens internationella rasbiologiska läror först tog fäste i Finland, naturligt nog eftersom svenskan var ett relativt dominerande språk inom bildningseliten, och idéerna var europeiskt och inte minst skandinaviskt tankegods. De förde med sig inte bara grundläggande biologiska insikter om genetik och ärftlighet utan också möjligheten att med ideologiska motiv rangordna människor, eller göra upp kriterier för rasrenhet (önskad) och rasblandning (oönskad).

Numera förvaltas kunskapen om vilka egenskaper eller dispositioner som går i arv av Folkhälsans genetiska klinik som rådsökande diagnostik, vägledning och information för människor som har eller tror sig ha en ärftlig sjukdom. Den medicinska genetikens välsignelser är uppenbara, men den har också sin mörka potential. Var går skillnaden mellan egenskap och sjukdom? Vilka sjukdomar och dispositioner är för svåra att leva med? Får man födas till ett liv som kortväxt, eller med läggning för diabetes, depressioner, bröstcancer? Vem bestämmer vad vi väljer, den dag vi kan välja? Och vem väljs bort?