Hirdman: Medan jag var ung – Ego-historia från 1900-talet
Det står kanske inte så mycket mellan raderna i Yvonne Hirdmans självbiografiska bok, men desto mera på dem. Läsaren tappar inte tråden trots några tågbyten.
SJÄLVBIOGRAFI
Ordfront 2015
Långt oftare är vad som är fallet borde kritiker redovisa de yttre förhållanden under vilka de läst. Yvonne Hirdman läste jag på en två dagars resa med många byten från tåg till tåg och från tåg till flyg och från flyg till buss. Det var bra, det var perfekt, för det är en bok med ett direkt, oerhört vitalt och närmast förtroligt tilltal och högt tempo som gör att man sugs in direkt - samtidigt som man kan behöva pauser lite då och då för att hämta andan.
Yvonne Hirdman är kvinnohistoriker med stor produktion och brukar anses vara den som först lanserade begreppet genussystem. Mest känd har hon ändå blivit för Den röda grevinnan (2010), boken om hennes mor vars livsväg gick från det habsburgska väldets utkanter via Stalins Moskva och spionuppdrag i Köpenhamn till den svenska förorten. Det är, som undertiteln låter förstå, ”en europeisk historia” som med all rätt belönades med Augustpriset.
Hennes egen livshistoria ter sig nästan lika turbulent. Den handlar om de nog så omaka föräldrarna, om barndomen i vitt skilda landsändor, om studier i historia i Stockholm, om konstnärsdrömmar och kärleksdrömmar, närmare bestämt om en seg tro på kärlek som livets mål och mening. Och om män, riktigt, riktigt många män - i synnerhet under de vilda åren på 60- och 70-talen - och om graviditeter, både önskade och oönskade, om resor både till ett Baader-Meinhof-inspirerat kollektiv i Berlin och till en grekisk man som lite väl sent visar sig vara gift.
Som en annan Anna Wahlgren släpar hon barnen med.
Strålande om tidsandan
Men lika mycket handlar den forskningen, skrivandet, alltså karriären. Den börjar med en doktorsavhandling om den svenska kommunismens historia, ett arbete som vaccinerar henne mot sin egen tids yttervänster och dess dogmatism, och samtidigt väcker henne till insikt om den aningslösa mansdominansen i den akademiska världen. Genom sin historik över Allmänna BB kommer hon in på kvinnohistoria och kan idag i egenskap av veteran med snabba streck men ändå pedagogiskt skissa fram en helhetsbild av hur den nya kvinnorörelsen utvecklades och hur kvinnoforskare blev feministiska forskare och så småningom genusvetare.
Hon är överhuvudtaget strålande när det gäller att med belysande detaljer skildra tidsandan under olika decennier och sticker verkligen inte under stol med att det är mycket hon varit och är kritisk mot: Grupp 8, särartsfeminism, tendensen att se allt som social konstruktioner och det som hon uppfattar som de senaste årens ”tystnad kring feministisk politik, konkreta förslag till förändring, eller ens en ’konkret’ upprördhet över hur kvinnor behandlas i världen.”
Hon är motsatsernas kvinna: undergiven och platstagande, osäker och kaxig, lika van vid skitjobb och snuttjobb som vid professurer och statliga statusuppdrag.
I Maktutredningen träffar hon Erik Allardt, "mannen som spänner ögonen i mig och frågar på ett slags brutal finlandssvensk engelska att 'you are talking about the male norm, could you give me some example?' och jag stirrar bara i bordet och kommer inte på det självklaraste av svar - 'look in the mirror, mister Allard' ".
Självupptagen
Självupptagen är hon också, och att hon är medveten om det tyder väl titelns genrebestämning ”ego-historia” på; genom åren tycks det inte heller ha varit så alldeles få som påpekat det.
Åtminstone två av bokens svagheter har nog med självupptagenheten att göra: en är att porträtten av människorna kring henne sällan får något djup, en annan att hon inte bara sparat sina dagböcker utan tydligen också varje föreläsningsanteckning och konferensprogram och att man som läsare ibland får lust att säga som hon själv gör inför dagböckerna: ”måste jag läsa igenom alltihop?” Men man ger sig, det gör man, man läser alltihop, bara man får hämta andan emellan, alltså. Avbrott, som vid tågbyte till exempel, är inte heller så farliga: det här är en text där saker och ting sägs ut tydligt, det står kanske inte så mycket mellan raderna men desto mer på dem.
Just tydligheten var, anar man, ett av Hirdmans problem när hon - som hon själv konstaterar - misslyckades som romanförfattare, men när hon skriver om sig själv fungerar den utmärkt för hennes liv är ingen roman: ”Det hade ingen intrig, det fick inte ha något slut. Det hade bara en stor, ständig längtan efter oklara sensationer, ’riktigt’ liv”.
Som jämnårig konstaterar man med glädje att hennes liv långtifrån är slut, att hon rentav verkar ung fortfarande.