Andrea Svanbäck: Hur mycket bullshit tål Sverige?
I tider av djup oro bär populärkulturen ett ansvar – även om det spontant kan kännas svårt att göra hitlåtar om kollektivavtal.
Senaste helg var julafton för Nordens alla hipsters. Från torsdag till söndag turades några av musikvärldens giganter – Blood Orange, The National, Queens Of The Stone Age, Outkast och Robyn i sällskap av Röyksopp – om att åka skytteltrafik mellan Øyafestivalen i Oslo, Way Out West i Göteborg och Flowfestivalen i Helsingfors. Tre snabba stopp under samma helg tycks receptet lyda om man ska lyckas locka stora namn till avlägsna länder uppe i norr.
Själv bytte jag för första gången ut Flow mot svenska Way Out West. På pappret talar vi om två liknande festivaler: välstädade, urbana med en snarlik artistlista och samma sorglösa publik, iklädd bekväma birkenstocks, mönstrade kragskjortor och slappa jumpsuits. Men det finns skillnader. Och nej, allt är inte bättre i Sverige.
Till exempel sker en stor del av Way Out Wests spelningar inte på festivalområdet utan runt om på Göteborgs klubbar. En nattlig fortsättning på efterfesten ute på stan, tillika ett irriterande virrvarr av adresser och konserter jag tvingas missa. På Way Out West är utbudet så gigantiskt att det blir tvärt omöjligt att se en stor del av artisterna.
Överallt understryks det att festivalen inte vill begränsa sig till bara en konstform. Snarare talar man om den ständiga ”feeden” där sånt publiken efterfrågar ska erbjudas. Därför visas till exempel över 40 filmer, varav åtta världspremiärer. Festivalen debatterar också manlighet i kris och tar på sin Facebooksida ställning för miljön genom att kräva ”tågboom, cykelchock och solrevolution”. Sa jag att kött har uteslutits helt från festivalmenyn?
Inne på festivalområdet Slottsskogen, till vardags göteborgarnas motionsslinga, trängs däremot multinationella företag som vill erbjuda mig allt från gratis havredryck till skäggtrimning. De kommersiella krafternas närvaro är tydligare här än i Helsingfors. Till exempel tar Spotify sin chans att hålla hela festivalen med gratis wifi.
Även utanför området pågår kampen om uppmärksamhet: partier, aktivister och fackförbund – alla försöker de övertyga berusade unga väljare om att höstens svenska val spelar roll. Men snarare än lönefrågor och solidaritet är det jämställdheten som engagerar flest. Förbannade kulturskribenter slåss om vem som mest högljutt kan dissa sexismen under Outkasts trötta spelning. Sunkig mjukporr där ett kvinnligt könsorgan juckar mot en dator på flamingoscenens gigantiska bildskärm debatteras hellre än dyra biljettpriser som gör att allt färre alls har råd att gå på festivalen.
Samtidigt tar hiphopstjärnan Linda Pira och kollektivet Revolution Poetry tillsammans med en rad andra kvinnliga rappare strid mot patriarkatet, kapitalismen och all form av machokultur. De akuta politiska dikterna tas emot med ängslig nyfikenhet av publiken. Frågan skallar över det blankpolerade människohavet: Hur mycket bullshit tål Sverige? När ska ”medvetenhet” bli mer än ett snyggt modeord?
Där och då lyckas man skärpa fokus, kräva tydligare värderingar av en välbeställd medelklass som annars helst bara vill ta en öl till. För i tider av djup oro bär också populärkulturen ansvar – även om det spontant kan kännas svårt att göra hitlåtar om kollektivavtal. Att halsa ekologisk bira och sluka närproducerad falafel är inte tillräckligt då resten av världen brinner.