Wilhelm Kvist: Som sin tids Matti Nykänen?
På Café Tin Tin Tango vid Tölötorg hänger alltjämt ett par stämningsfulla svartvita porträtt på väggen och en plakett som påminner om vilket bord som var Heimo Haittos favoritbord.
En av Finlands kändaste och mest legendariska violinister brukade avnjuta sin kaffekopp här tillsammans med sin älskade. Många minns honom personligen, medan han för andra bara blev ett namn. Men vem var han?
Det intressanta med berättelsen om Heimo Haitto är hur han avspeglar musiklivet och kanske hela samhällsklimatet i Finland under en viss tid. Han föddes i Viborg 1925 och även om familjen några år senare flyttade till Torneå, återvände han ensam till Viborg för att gå i Boris Sirpos hårda skola.
Sirpo var rektor för musikinstitutet i Viborg och höll ett stenhårt grepp om Haitto. Han fick Haitto att öva flera timmar per dag och nå resultat. Haitto blev en hyllad barnstjärna som reste runt, gjorde succé och till och med figurerade i T. J. Särkkäs film Pikku pelimanni (En pojke med ruter i, 1939) – en film om honom själv. Senare i livet skulle Haitto förundra sig över att ingen av hans elever ville ägna sig lika helhjärtat åt musiken. Musiken föreföll som något slags lek för dem, tyckte han.
Under kriget reste Haitto runt i USA och gav välgörenhetskonserter för det krigshärjade Finland. Totalt blev det över 200 konserter på ett och ett halvt år, en väldig mängd, som samtidigt bäddade för flera framtida framträdanden i USA.
Det är en spännande resa som Tero Halvorsen nedtecknat i skivhäftet på skivan med Heimo Haittos inspelning av Sibelius violinkonsert och humoresker. Men samtidigt slås jag av tanken att Heimo Haittos öde till vissa delar påminner om en annan persons.
Var Heimo Haitto som sin tids Matti Nykänen? Jag avser hans tidiga framgångar, hans rastlösa själ och korta engagemang i olika orkestrar, hans religiösa uppvaknande och det att han till och med fick sitta inne på grund av täckningslösa checker som han skrivit ut i hasardspel. De tio åren av luffarliv i Kalifornien kom också att prägla honom, trots att han gjorde en comeback på 70-talet och fortsatte spela violin och ge kyrkokonserter runtom i Finland.
Framför allt är jag ändå intresserad av hur Haitto spelade och hur han lät, något som Sibeliusskivan ger en viss aning om; läs recensionen här.
Skribenten är musikredaktör.