På jakt efter bildningsidealet
Akademikerna varnar för att det borgerliga bildningsidealet försvinner. – Knappast, de stora besparingarna i utbildningen är snarare ett undantagstillstånd än en ny ideologi, säger en tidigare undervisningsminister.
Samlingspartiet var en gång prästernas och professorernas parti. Traditionellt är det borgarna som har värnat om bildningen i Finland. Det noterade forskaren Janne Saarikivi vid Helsingfors universitet i en uppmärksammad blogg i höstas.
Saarikivi påpekade att framstående professorer som Emil Setälä och Edwin Linkomies blev ledande samlingspartistiska politiker (undervisnings- respektive statsminister under 1900-talets första hälft). Och den förre HU-rektorn Paavo Ravila var en så hård Sovjet- och kommunistkritiker att Urho Kekkonen inte ville utse honom till ledamot av Finlands Akademi.
Saarikivi frågar sig hur dessa bildade högermän månntro skulle betrakta Samlingspartiets nuvarande tillstånd. Han beskyller Alexander Stubbs parti för en politik som vill göra universiteten till "företagens produktutvecklingsavdelningar". Där högern på 1970-talet motsatte sig en politisering av universiteten försöker den i dag själv politisera dem för sina egna syften, hävdar Saarikivi.
En oro över det borgerliga bildningsidealet lyftes fram också på den Samlingspartiet närstående Snellman-stiftelsens seminarium före jul. Alexander Stubb försäkrade visserligen att Samlingspartiet inte överger bildningsidealet, men andra väger hans ord mot faktum att han skär mer i den högre utbildningen än någon tidigare finansminister.
Med Stubbs arroganta utlåtande om professorernas semestrar i någorlunda färskt minne frågar vi hur det står till med det borgerliga bildningsidealet.
– Akademikerna saknar de bildade borgarna. Vi uppfattar att Samlingspartiets traditionellt samhällsbyggande och bildande linje har fått ge vika för alla betoningar på näringsliv och innovationer, säger Forskarförbundets ordförande Petri Koikkalainen.
Alexander Stubbs sätt att profilera sig gentemot universiteten kontrasterar också mot hans bakgrund som bildad borgare. Han studerade vid universitet i USA, Frankrike och Belgien innan han disputerade vid London School of Economics.
– Jag vet inte vilken bild han har av Finlands universitetsvärld, men åtminstone bygger den inte på egna erfarenheter, säger Koikkalainen.
"Idealet överlever"
Regeringen tänker knipa en halv miljard euro av universiteten och forskningen den här valperioden. Det vore rekord, men det var kärvt också när Riitta Uosukainen (Saml) var undervisningsminister 1991–94.
– Vi tvingades också spara, det var första gången efter kriget som utbildningen fick mindre pengar. Situationen är rätt allvarlig i dag. Jag tänker inte komma med några råd, men jag hoppas att man noggrant överväger var man sparar, säger Uosukainen.
Hon säger att hon inte betvivlar att dagens beslutsfattare förstår att det behövs borgare som värnar om bildningen:
– Bildningsidealet överlever nog inom Samlingspartiet. Vi har alltid betonat dess betydelse. Det är klart att ansvaret för ekonomin lägger en del annat under sig, men ett Finland som inte bär fram bildningen är inget Finland.
Pär Stenbäck, undervisningsminister för SFP 1979–82, säger att utbildningen inte kan undslippa sparkraven när ekonomin anpassas.
– Som socialliberal tycker jag att man ska vara rättvis. Alla drabbas, säger han.
Idealet blev rödgrönt?
Både Uosukainen och Stenbäck säger att de som fördömer nedskärningarna i utbildningen bör berätta var de skulle spara i stället. Stenbäck påpekar också att Stubb sagt att han vill öka finansieringen av utbildningen när tiderna blir bättre.
– Det är väsentligt. Vi måste se det här som ett undantagstillstånd och inte som en ny ideologi. Den som känner politikens villkor vet att regeringspartierna får betala ett politiskt pris, säger han.
Ex-ministrarna varnar också för att framställa utbildningsfinansieringen som en enkel tvist mellan regering och opposition. De gröna och SDP, som ser ut att ha ett stigande väljarstöd, har ropat högst om bildningsidealet, hur borgerligt det än var förut.
– Ville Niinistö går på som en papegoja med sin ramsa om de fattiga och barnfamiljerna. De gröna skulle säga var man får spara om allt det där inte får röras, säger Uosukainen.
"Satsa på kunnande"
Christoffer Taxell avstår däremot från att kommentera enskilda partier. Han har upplevt utbildningspolitiken både som undervisningsminister i SFP 1987–90 och som kansler för Åbo Akademi 2004–09.
– Universiteten borde ställa sig den klassiska frågan om allt det vi gör är viktigare än det vi borde göra, säger han.
Taxell ser nedskärningarna i utbildningen som en följd av att Finlands ekonomi generellt lider av strukturella problem.
– Det man då ska göra är att satsa på kunnande. Det gjorde Finland i början av 1990-talet, och då ökade andelen anslag på forskning och utveckling i relation till bnp, även om uppsvinget primärt berodde på att industrin, främst Nokia, satsade på samma sak.
Taxell påminner om att universiteten inte sysslar bara med forskning.
– De utbildar yrkesfolk som behövs för utvecklingen. De här funktionerna kan inte betraktas separat från varandra. Jag tror att det också för universiteten finns klara fördelar i att öka samarbetet med yrkeshögskolorna, säger han.
Taxell saknar en utbildningspolitisk diskussion. Själv säger han att grundskolan är den viktigaste av utbildningsformer.
– Det behövs en stark bas om man ska bygga ett högt torn. Det går inte att enskilt satsa på en bit. All utbildning bör ha som mål att höja den allmänna utbildningsnivån.