"Ett avtal är i nationens intresse"
Vid klimatmötet i Paris lobbar både näringslivet och miljörörelsen för ett bindande och rättvist avtal. De gamla antagonisterna sitter numera i samma båt. – Ett avtal är i vårt allas intresse, säger miljöministern.
För bara åtta år sedan var FN:s årliga klimattoppmöte på väg att enas om klara mål för utsläppsminskningar, men USA lyssnade till oljeindustrin och lade in veto i sista stund. Slutdokumentet från Balimötet föll platt trots miljörörelsens ljudliga protester.
Det är ett exempel på en klassisk motsättning mellan näringslivet och miljörörelsen, en numera förlegad konstellation i klimatpolitiken. Medvetenheten om klimathotet har ökat, tekniken för förnybar energiproduktion har avancerat och EU:s klimatpolitik har gjort sitt till. Allt fler internationella placerare drar bort sina pengar från fossil energi.
Det har skiftat förhandlingspositionerna, inte minst de inhemska. I dag jobbar och lobbar såväl regeringen som Finlands Näringsliv EK och Naturskyddsförbundet för att Parismötet de två närmaste veckorna ska forma ett avtal. Fortfarande skiljer sig betoningarna åt, men polariseringen är borta och målet ungefär detsamma.
– Vi vill ha ett globalt täckande, ambitiöst och effektivt avtal. Paris ska ge en signal som får företagen att gå med och förändra marknaden, säger jordbruks- och miljöminister Kimmo Tiilikainen (C).
Han berömmer de inhemska företag som "går i främsta ledet" för att de flaggar för ren miljöteknik. Där har vi en industrinisch med exportpotential.
– Vi är oroliga för sysselsättningen. Är spelplanen på marknaden jämn nog? Klarar vi oss i den internationella konkurrensen? Av de här anledningarna har hela nationen skäl att hoppas på ett så täckande avtal som möjligt, säger Tiilikainen.
EU visar vägen
I nuläget är EU praktiskt taget ensamt om bindande klimatmål. Det har orsakat industriflykt och förlorade jobb – skador som ett ambitiöst Parisavtal skulle kunna reparera. Om alla länder förbinder sig till någon slags klimatpolitik blir spelplanen jämnare. Så resonerar industrin och näringslivet.
– Vi behöver ett täckande och bindande avtal som säkerställer att också andra än EU förbinder sig till utsläppsminskningar, säger Mikael Ohlström, ledande expert vid EK:s miljöavdelning.
EK förutsätter också att utsläppsminskningarna binds till marknadsmekanismer, som EU:s system för utsläppshandel.
– Företagen måste få styra när regeringarna inte har råd att ta tag i klimatförändringen. Även om vi är långt ifrån en global utsläppshandel behövs en koppling: våra företag måste få handla med EU:s utsläppsrätter också när de investerar utanför Europa, säger han.
Enligt Ohlström är näringslivet ombord på klimattåget. Globalt går investeringarna från fossilt till förnybart, och när vändningen är ett faktum fullbordar den sig själv. Men det dröjer ett tag, för investeringar i energiproduktion är långsiktiga.
– Vi borde sikta på 2050. Tysklands energiomställning har haft för bråttom, elnäten håller inte. Även om omställningen brådskar med tanke på klimatförändringen går olika branscher i olika takt.
Tvist om pengarna
Här betonar miljörörelsen annorlunda, även om polariseringen är borta: man framhåller att klimatförändringen inte väntar, att målen för utsläppsminskningar bör tidigareläggas och att de rikare staterna ska ta ett större ansvar för att hjälpa de drabbade.
– Vi siktar på ett lagligt bindande avtal som fasar ut utsläppen till 2050. Ambitionsnivån måste kunna höjas med fem års intervaller. Finansieringen måste vara rättvis, och subventionerna till fossil energi måste slopas, säger Hanna Aho, skyddsexpert vid Naturskyddsförbundet.
Finansieringen är den fråga som fortfarande skiljer åt industrilobbare och miljöfolk mest. EK varnar för risken att ländernas utlovade utsläppsminskningar faller platt efter Paris om de inte binds till avtalet.
– I så fall fortsätter bara EU:s utbetalningar och andras utsläpp. Både vi och klimatet förlorar, säger Ohlström.
Miljörörelsen vill också ha bindande löften, men kräver ändå att de rikare länderna ska öka finansieringen av klimatarbetet i u-länderna i enlighet med tidigare löften. Medan andra länder ökar sin klimatfinansiering tänker vår regering ge intäkterna från utsläppshandeln till vår industri, inte till de drabbade länderna.
– Finland har varit en mönsterelev, men vi har blivit slappare på sistone, säger Aho.