Frågor och svar om Parismötet
Analys Förhoppningarna om ett globalt, ambitiöst och bindande klimatavtal kommer inte att realiseras i Paris, även om det blir ett avtal. Om två veckor är vi klokare, men så här ser det ut nu.
Vad handlar klimatmötet i Paris om?
Parterna i FN:s klimatkonvention, 196 länder, har enats om att bromsa klimatförändringen till 2 grader över den förindustriella medeltemperaturen (vi ligger nu cirka 1 grad över). I Paris ska överenskommelsen landa i ett avtal som träder i kraft 2020. Finland och EU hoppas på att avtalet ska bli globalt täckande, ambitiöst och juridiskt bindande så att hela världen deltar för att på ett rättvist sätt avstyra en klimatförändring som vore farlig för mänskligheten.
Blir avtalet globalt täckande?
Ja, så ser det ut. Inför Paris har över 170 länder som tillsammans står för cirka 95 procent av människans klimatpåverkan uttalat sina intentioner att minska utsläppen. Om allas intentioner skrivs in som löften i Parisavtalet kan man säga att det är globalt täckande fastän riktigt alla inte vore med. För jämförelse: Kyotoprotokollets första åtagandeperiod omfattade cirka 20 procent av utsläppen, andra perioden 10 procent.
Blir det tillräckligt ambitiöst?
Nej, även om intentionerna omvandlas till löften, och även om löftena infrias till punkt och pricka, matchar den totala utsläppsminskningen inte målet. Enligt forskarna är vi då på väg mot riskabla plus 2,7 grader till slutet av århundradet. EU har ett brett internationellt stöd för sitt krav att avtalet i gengäld ska förses med en mekanism som tillåter att utsläppsmålen skärps på sikt.
Blir det juridiskt bindande?
Nej, åtminstone inte till alla delar. Ett avtal bundet till internationell rätt eller nationell lagstiftning är i praktiken omöjligt att nå eftersom USA och Kina inte skriver på ett sådant dokument. Ett icke-bindande avtal behöver ändå inte vara ett värdelöst papper. Eftersom det bygger på (lätt uppnådda) löften som länderna själva formulerat är deras makthavare "politiskt bundna" att nå målen. Och för den delen var Kyotoprotokollet juridiskt bindande, men ändå sanktionerades varken de som missade sina mål eller de som hoppade av mitt i allt.
Vad kan avtalet stupa på?
I princip på vad som helst, men finansieringen och ansvarsfördelningen är två riktigt svåra helheter. De rikare länderna som stått för de största utsläppen har lovat dem som drabbas hårdast 100 miljarder dollar om året till 2020. Mottagarsidan anser att givarsidan bör skruva upp takten, men statskassorna gapar tomma, och mottagarna är skeptiska till att underskottet fylls med privata pengar.
Den andra stötestenen är kravet på att frångå den förlegade och statiska indelningen i i-länder och u-länder. EU och USA anser att länder som har haft en stark ekonomisk utveckling (Kina, Saudiarabien) inte kan vara eviga mottagare, att en rättvis ansvarsfördelning betyder att alla ska delta efter förmåga. De utvecklade länderna kräver insyn i och redovisning av u-ländernas klimatinsatser för att säkerställa sig att de går till rätt ändamål.
Vad händer om det inte blir något avtal?
Det vore en prestigeförlust för både FN-processen och mötesvärden Frankrike, men världen går inte under för det. Avtalets främsta funktion är att signalera till marknaden att vi är på väg mot ett kolsnålt samhälle, att det lönar sig att flytta kapital och investeringar från fossil energi till kolsnål teknik. Inget dokument förändrar världen i sig, men Parisavtalet kan antingen påskynda eller bromsa den här utvecklingen.