Du och jag avgör inga asylärenden
Analys: Det är inte folkopinionen som ska avgöra vem som har tillräckliga skäl att få stanna och vem som inte har det.
Hur många av de i dagsläget mer än 20 000 asylsökandena uppfyller egentligen de formella kriterierna?
Nästan alla, säger någon. Nästan ingen, säger en annan. Högst var femte, säger Sannfinländarnas partisekreterare Riikka Slunga-Poutsalo. Under tio procent, säger Nytte Ekman, från organisationen Nada Hope rf, som också skrev en insändare om temat i går.
Sanningen är ändå att ingen vet: Inget nätparlament, ingen privat person, inte heller myndigheterna.
Det vi vet är att det dröjer till nästa år innan besluten, grundade på myndigheternas förhör och utredningar, börjar komma.
I fjol bedömde Finland att ungefär fyrtio procent av dem som sökt asyl uppfyllde kriterierna. En del fick asylstatus, vilket betyder att de är flyktingar. En del beviljades uppehållstillstånd med alternativt skydd, en status som kan användas då förutsättningar för asyl inte finns men personen hotas i sitt hemland eller inte kan återvända på grund av allvarlig och personlig fara.
Bedömningen betyder inte att varenda en av de 60 procent som fick avslag var lurendrejare. En del kanske var det. Andra var människor som av olika skäl försökte ta sig ur olika former av misär och osäkerhet.
De, liksom säkert en del nu, belastade förstås på för svaga grunder asylsystemet och även om det kan verka oskäligt mot dem som är i verklig nöd så är det än så länge en mänsklig rättighet att få sin sak prövad.
Förutom att man vet att det dröjer innan årets asylsökande granskats så vet man förstås att många kommer att få ett avslag på sin ansökan. Om det är åttio, sextio, trettio eller någon annan procent återstår att se.
Det betyder fortfarande inte att de som får ett nej är lurendrejare, även om en del säkert är det.
Vilka deras motiv att försöka få en plats i Finland på grunder som enligt vår bedömning inte håller kan vi sedan spekulera om. Är det lurendrejeri att i brist på bättre alternativ försöka fly fattigdom och misär via ett asylsystem? Är det lurendrejeri att ta sig hit i tron att väst är paradiset och sedan, då det står klart att så inte är fallet, strunta i det hela och åka tillbaka hem? Är det lurendrejeri att påstå att man kommer från Bagdad om man de facto kommer från en snäppet säkrare region trehundra kilometer därifrån?
Svaren varierar säkert beroende på vem man frågar.
Men det är klart att det vore att hymla om man påstår att varenda en som tar sig till Finland, eller andra europeiska länder, uppfyller FN:s officiella flyktingdefinition. Och det vore att hymla om man tror att de som vet att de befinner sig här på lösa grunder inte funderar på hur man skulle kunna ordna sig en plats i Finland.
För några veckor sedan tillbringade vi en hel del tid med främst irakiska asylsökanden på gårdar och gator i Helsingfors. Med oss hade vi tolk och några engelskkunniga irakier som också höll oss under- rättade om de informella samtal som pågick i en del små grupper. Samtalen handlade bland annat om varifrån man får tag i dokumentation på att man är från Mosul, en dokumenterat farlig stad i Irak, trots att man kanske kommer från ett område som anses vara tryggt.
Den Mosulbo som vi lärde känna var upprörd.
– De är lögnare, de är inte därifrån. De talar fel dialekt. Då jag frågat dem om detaljer från staden så vet de ingenting, sade han och tillade att det bland dem han sett i Finland också finns personer som funnits med bland de olika förtryckare som drivit honom själv på flykt.
Hans indignation berodde på flera saker: att potentiella lurendrejare kan inverka negativt på det egna beslutet, att ogrundade ansökningar belastar systemet så att väntetiden för dem som är i verklig nöd blir så lång, att bödlarna plötsligt sökt sig till samma skyddssystem som dem de drivit på flykt.
Samtidigt, och detta ska understrykas, så sade han att det inte med en ytlig överblick går att säga hur många som är här på falska premisser.
För i andra hörn stod en irakisk pappa och grät över sin mördade dotter och en annan över sin svårt sjuka son. En tredje, fjärde och femte irakier vittnade om den mardrömslika vardag många lever i där våldet kanske inte är närvarande precis varje dag, men rädslan för våld är det.
Det här en vardag som är svår för oss att bedöma eftersom få av oss levt i den verkligheten.
Lika svårt är det att med en ytlig översyn av några av dessa 20 000 personer sortera ut vem som har legitima skäl att vara här.
Det är förstås inte heller ett enkelt jobb för polisen eller Migrationsverket. Därför kan vi blott hoppas på att de kommande besluten baserar sig på adekvata utredningar, inte på åsikter hos den högljudda folkopinionen. Likaså kan vi hoppas att Finland någonstans på vägen hittar fram till en effektivare process, så det inte för all framtid tar närmare ett år att sålla fram dem som faktiskt uppfyller rätt kriterier.