"Vi känner oss trygga bland turister"
HBL:s Staffan Bruun rapporterar från Kos, den grekiska turistön som tagit emot tusentals flyktingar den senaste veckan. Läs alla artiklar här!
Han kallar sig Maree och sitter med sina vänner på strandbulevarden i staden Kos, huvudorten på den grekiska ön med samma namn som plötsligt blivit centrum för flyktingströmmen från Syrien.
I detta grekiska solparadis blandas nu två helt olika typer av resenärer. Turisterna finns kvar, Finnmatkats charterplan hade inte många lediga platser i torsdags.
På restauranger och barer är kommersen lika livlig som förr om åren. Och ute på redden guppar de mest luxuösa lyxkryssare.
Medan en större segelbåt lämnar hamnen hämtar en servitris välkylda drycker och kokt bläckfisk till kunderna på den flotta strandserveringen.
Här tar det normala slut. För där turister ligger och solar sig på vilstolar blandas de med flyktingar som slagit upp sina tältläger längs strandpromenaden.
De små tälten ligger i täta rader. Utanför ligger de nyanlända och vilar, knäpper på en mobil eller samlas till en gemensam måltid. För det mesta tycks den bestå enbart av pitabröd.
Utanför varje tält ligger ett batteri med vattenflaskor som bevakas av någon familjemedlem.
Utanför på havet får en turist som ligger på sin simmadrass finna sig i att två unga män ställer sig bredvid för att tvätta sina byxor och skor. Kvinnorna på stranden, som kan vara mor och syster, förser dem med mera kläder att tvätta.
Till Tyskland
Sjutusen flyktingar från främst Syrien, men också Irak och Afghanistan, har på kort tid anlänt till Kos. För ön som normalt har 33 000 invånare och sommartid fylls av turister har flyktingströmmen varit mer än ovälkommen.
Ett försök för några dagar sedan att stänga in tvåtusen flyktingar på lokala stadion misslyckades efter att flyktingarna vägrade flytta på sig.
– Vi känner oss mest trygga i centrum, bland alla turister. Stadion är första steget att skicka oss tillbaka, säger Maree från Syrien.
Han försäkrar att flyktingarna fredligt vägrade flytta på sig.
– Ändå angreps vi med vattenkanoner och batonger. Varför?
Enligt Maree var det inte polisen som gick till attack.
– Polisen har vi över huvud taget inte sett till. Men säg mig vilka det var som angrep oss.
Jag ber Maree berätta sin historia, han tycks vara en av få flyktingar som talar engelska.
– Släkten är kvar i Syrien så jag berättar inga detaljer, reserverar sig Maree.
Därför uppger han inte hemort eller sitt tillnamn. Att lämna Syrien blev till slut oundvikligt, säger han.
– Tänk själv efter, fem år av inbördeskrig, ingen kan leva kvar där. Man måste bort eller dö. Jag och mina kamrater bestämde oss för att åka iväg. Och här ser du oss, vi är fyrtio som kommit helskinnade hela vägen till Kos.
På frågan hur resan var får Maree något mörkt i blicken.
– Det var en dödsresa, från första stund. Därför är vi alla så glada att fyrtio av oss kommit i land. Och flera är på väg. Men det var mycket farligt och mycket dyrt.
Hur dyrt vill Maree inte berätta, men han påpekar att den sista biten var värst. Även om Turkiets kust ligger bara fem kilometer från Kos var det farligast.
– Vi var 45 som trängdes i en liten gummibåt mitt i natten, många var småbarn. Det var knappt att vi alla rymdes. Sedan började den långa färden som egentligen var kort, men som vi visste att var helt avgörande för om vi alls skulle komma fram.
Hur kändes det att stiga i land på Kos?
– Det var en otroligt fin känsla, men snabbt märkte vi att dödsresan ingalunda var slut. Grekerna behandlade oss på ett sätt så att vi inte visste vad som skulle hända. Men nu är det bättre.
Framtidsplanerna är helt klara för Maree och hans fyrtio vänner.
– Vi åker till Tyskland eller Holland, kanske Sverige. Vad rekommenderar du? Hur är det med Finland?
Svaret att Tyskland och Sverige låter tryggare får Maree att nicka instämmande. Och han har en hälsning till det som han hoppas blir hans nya hemland.
– Ingen ska tro att vi kommer för att leva på någon annans bekostnad. Titta på mina vänner. Vi kommer alla från universitet och har hunnit långt i studierna.
– Vi tvingades fly för att vi vill leva vårt eget liv. Vi vill arbeta, göra karriär, skaffa fru och skapa oss vårt eget liv. Det gick inte längre i Syrien.
Efter att jag har fotograferat Maree tar hans vänner fram sina mobiltelefoner för att fotografera reportern.
Många är välklädda med dyra klockor runt handlederna. Men prisnivån i Grekland har chockat sällskapet.
– Dom tar vanvettigt höga priser för lite bröd och vatten.
Storfamilj
Utanför ett annat tält står en far med fru och en stor skock barn i olika åldrar. De har bara ett litet tält att dela på, största delen av egendomen består av ett litet berg flytvästar. Dem har de fått behålla efter färden över Egeiska havet.
En av sönerna är dyblöt efter att ha simmat med kläderna på. Fadern bestämmer att den blöta Said och brodern Ahmad får representera familjen på bild. Själv håller han sig undan, för säkerhets skull.
– Många släktinger är kvar. Det gäller att var försiktig, säger han på dålig engelska.
Frågan om grekerna förser den stora familjen med mat och vatten får sonen Ahmed att flyga i taket, fast han inte egentligen förstår engelska.
– Vatten får vi nog, men mat ger dom bara till de yngsta, säger han och pekar avundsjukt på sina två minsta syskon.
– Jag vill ha sandwich, säger han uppfordrande, men tystas ner av sin mor.
Hela den stora familjen har samma mål som Maree, de vill slå sig ner i Tyskland.
– Tyskland är bra, eller?
Fadern ser lättad ut då reportern intygar att Tyskland är bra.