Skör pakt inger framtidstro
Under högtidliga former undertecknades Iranavtalet i Wien i mitten av juli. Men vad händer nu?
– Det är en framgång för diplomatin, men inget slutligt avgörande för krisen i Mellanöstern, säger forskaren Tytti Erästö.
Status, legitimitet och business – nästan, men inte riktigt där. Iranavtalet har stötts och blötts i åratal, och den 14 juli ställde sig förhandlarna i blixtljuset med ett stort leende på läpparna. En överenskommelse hade äntligen rotts i hamn.
– Iran kan ha ett positivt inflytande på regionen efter att den internationella isoleringen tagit slut. Status är ytterst viktigt för Iran, och att bygga ett rykte som en konstruktiv aktör skulle fylla det behovet, säger Tytti Erästö, forskare i internationell politik och expert inom kärnvapennedrustning vid forskningsnätverket SaferGlobe.
Landet som ligger inkilat mellan Kaspiska havet och Persiska viken, med Irak i väst och Afghanistan och Pakistan i öst, har ända sedan slutet på 1970-talet varit belagt med sanktioner av olika omfång.
Sedan president Hassan Rouhani valdes till president 2013 har relationerna tinat, men processen att nå avspänning har varit svår.
– Ett av de stora problemen i tvisten var länge de orealistiska och ovillkorliga kraven som USA ställde, säger Erästö.
Ända in på 2000-talet ansåg USA tvärt att Iran inte kunde ha någon form av kärnprogram, inte ens ett civilt. Paradoxalt nog ledde den amerikanska politiken till att Iran motiverades att utveckla kärnteknik.
– I och med att Iran hade skäl att misstänka att de inte skulle få köpa kärnbränsle utifrån har landet strävat efter att bli självförsörjande, förklarar Erästö.
Hätska motsättningar
När huvudförhandlarna USA:s utrikesminister John Kerry, EU:s höga representant för utrikesfrågor Federica Mogherini och Irans utrikesminister Mohammad Javad Zarif efter flera månader av överläggningar presenterade avtalet hyllades det som "historiskt" och "en seger för diplomatin" – men också som ett allvarligt hot och ett steg närmare kärnvapen.
Aversionerna mot avtalet har lett till att det i Israel och i konservativa kretsar i USA förs intensiva kampanjer för att övertala den amerikanska kongressen att ge tummen ner.
Om kongressen säger nej kan president Barack Obama fälla beslutet med ett veto. Men ett veto kan omintetgöras om två tredjedelar av kongressen ställer sig bakom ett nej. Det kräver att också en stor del av demokraterna väljer att inte backa upp avtalet.
– Om de amerikanska sanktionerna förblir i kraft, tappar de sin verkan utan internationellt stöd, och om Iran uppfyller sina åtaganden men USA inte gör det tappar de sin legitimitet. Då framstår det som att de konservativa i USA förstört avtalet, påpekar Erästö.
Problemen skjuts fram
Avtalet ska också godkännas i Iran – men det kommer knappast att stöta på patrull.
– Landet är äntligen i färd med att uppnå en internationell position. Även om Iran hittills hankat sig fram under sanktionerna kan landet vars intäkter hänger på oljeexport inte riskera nya internationella sanktioner, säger Erästö.
Motståndarna pekar på att avtalet bara knuffar problemen till framtiden. Om ett decennium är det meningen att Iran ska tillåtas återuppta sitt program för att anrika uran för kärnenergi – men det anrikandet kan också användas för kärnvapen.
Kritikerna varnar för att övervakningen som avtalet kräver inte är tillräckliga. Tytti Erästö ser ändå inte kritiken som befogad.
– Att stirra sig blind på de tekniska detaljerna och att kalkylera "breakout"-tider (den tid det krävs för att anrika tillräckligt med uran för att användas i kärnvapen) räcker inte. Kännetecknande för så kallade "tröskelländer" är att trots att de har den tekniska kapaciteten att producera kärnvapen så har de inte fattat det politiska beslutet att ta steget.
Nyckelfråga för Syrien
Sanktionslättnaderna kritiseras också för att det gör det lättare för Iran att stödja grupper som delar landets shiitiska inriktning – däribland rebeller i Jemen och Bahrain, samt Hizbollah och Hamas. Men det stödet är ofta överdimensionerat, understryker Erästö.
– Iran är ingalunda det enda landet som lägger sig i andra länders angelägenheter. I synnerhet Saudiarabien och Turkiet är inblandade i ljusskygga aktiviteter genom att ge finansiellt eller militärt stöd till dubiösa beväpnade rörelser, som man antar ska stödja de egna intressena. Framför allt är Saudiarabiens stöd till Islamiska staten särskilt problematiskt.
Teheran har också ett finger med i spelet i Irak, där de stöder shiamiliserna som strider mot Islamiska staten och i Syrien där de stött president Bashar al-Assad. Det samröret kan också ses om en möjlighet.
– USA har insett att samarbete med Iran kan bära frukt. Avtalet indikerar att man kan förhandla med Iran – eventuellt också om Syrien. Irans hjälp i kriget mot IS är oersättligt, och om landet träder in i förhandlingarna om Syrien kan de vara nyckeln till lösningen.
Ett steg framåt
Erästö ser ett avtal som på lång sikt inte enbart handlar om teknisk verifiering av kärnanläggningar – det handlar också om att bygga upp tillit.
– Om ett avtal inte nåtts hade det iranska kärnprogrammet fortsatt, utan kontroller eller krav på verifikationer, säger Erästö.
– Om Iran verkligen ville ha ett kärnvapen hade de sannolikt redan tillverkat ett. I stället har den iranska ledningen upprepade gånger nekat till de avsikterna. Om det iranska styret plötsligt skulle ändra riktning tappar de legitimitet både internationellt och på hemmaplan.
De regionala storaktörerna Saudiarabien och Israel är däremot inte med på noterna. Hotet från Iran har fungerat som en sammanfogande faktor mellan USA och Israel, och USA och Saudiarabien.
Det mest oroväckande är enligt Erästö Saudiarabiens hotelser om att bygga upp en egen kärnvapenkapacitet.
– De stora problemen kommer att vara de omringande länderna farhågor. Om Israel och Saudiarabien i stället för näst intill paranoid misstanke baserade sina tolkningar på pragmatiska erfarenheter kunde ett iranskt kärnprogram i framtiden kanske inte vara ett stort problem. Om de i stället väljer att fokusera på att piska upp hotscenarier och upptrappning, då kan regionen stå inför svårigheter.
Fel i artikel om Iran
I artikeln Skör pakt inger framtidstro som publicerades den 29 juli 2015 ingick ett fel. I stället för "Aversionerna mot avtalet har lett till att det i USA och Saudiarabien förs intensiva kampanjer för att övertala den amerikanska kongressen att ge tummen ner" ska det stå "i Israel och i konservativa kretsar i USA förs intensiva kampanjer". Felet har rättats i webbartikeln. HBL beklagar felet.