Unga iranier blickar utåt
Iranavtalet är en långdans om kärnenergi och kärnvapen, men för vanliga iranier handlar en överenskommelse om möjligheten till ett normalt liv. – Jag är försiktigt hoppfull – främst vill jag att mitt land släpps fritt från isoleringen, säger Fereidoon Teimoori i Teheran.
I Wien mejslar förhandlingsparterna långsamt fram vad som eventuellt kan bli ett slutligt avtal. I Iran följer iranierna tålmodigt med svängarna – sanktionerna som lamslagit landet i åratal är en del av vardagen.
– Läget är verkligen kärvt. De som har en utbildning väljer att lämna landet, de som inte haft så bra tur blir kvar, berättar 30-åriga Roqayeh Rezaei över Skype.
Hon har nyss kommit tillbaka till Teheran efter en kort studievistelse i Warszawa. Rezaei drömmer om att nästa år flytta till Kanada för att studera till magister. Jobb är svårt att hitta, i synnerhet då hon har en bakgrund som aktivist. Ungefär hälften av hennes vänner har redan rest utomlands och till och med hennes 67-åriga far önskar att han kunde lämna butiken i basaren och ta sig bort.
Trots att förhandlingarna stått och trampat i åratal är de fortfarande ett dagligt samtalsämne i Teheran.
– Det växlar mellan optimism och pessimism, man tänker att något kommer att hända. Folket är hoppfulla för det långa loppet men pessimistiska inför vad som kommer att hända på kort sikt, säger Rezaei.
Hon bor i centrala Teheran tillsammans med sin man, 30-åriga Fereidoon Teimoori, som ursprungligen kommer från Kurdistan. Han jobbar som lärare i en förort till Teheran och hoppas på att sanktionerna hävs.
– Just nu är vi som ett folk som bor på en ö. Det är inte som Nordkorea, men isoleringen har haft stor påverkan på våra liv. Jag vill vara en del av världen, och jag förväntar mig bättre demokrati, skriver Teimoori över Facebook.
Töväder
Iran hamnade i den globala skottgluggen efter att landet 2003 avslöjade att man inlett ett program för att anrika uran. Efter att moderaten Hassan Rouhani hösten 2013 valdes till president inleddes förhandlingar för att få ett slut på sanktionerna. I april tog diskussionerna ett kliv framåt när parterna kom överens om en ram för fortsatta diskussioner.
Iran försäkrar att deras kärncentrifuger är till för fredlig energi, medan förhandlarna är misstänksamma mot centrifugerna som också kan användas för att producera material för kärnvapen. Förhandlingarna är redan inne på övertid, men båda Iran och USA indikerar att man aldrig varit närmare ett avgörande.
Shannon Kile, äldre forskare på fredsinstitutet Sipri i Stockholm, anser att ett första steg i rätt riktning är att komma loss från snacket om kärnvapen.
– Iran behöver en direkt koppling till hur de tänker utveckla ett civilt kärnprogram, i stället får vi nu höra hur centrifuger kallas för militära strategiska tillgångar. I slutändan är det enda sättet som Iran kan berättiga ett civilt kärnprogram, säger Kile.
För Rezaei och Teimoori är tanken om kärnkraft främmande.
– Människor funderar inte på kärnenergi, de vet att det bara är strunt. Främst vill de ha internationell handel, att det ska bli lättare att konsumera, få visum, resa till andra länder – vara lyckligare helt enkelt, säger Rezaei från sitt kök.
Hon påpekar att det varken råder brist på olja eller gas i Iran, och att det finns en fördel med sanktionerna – regimen kan inte sälja tillgångarna och stoppa pengarna i egen ficka.
Även om förhandlarna kommer fram till en överenskommelse tar det minst ett halvt år innan iranierna kommer att märka några förändringar i vardagen, tror forskaren Shannon Kile.
– På lång sikt kan ett avtal driva fram ekonomisk aktivitet och stärka stödet för moderata krafter som president Rouhani.
Om ett avtal inte nås kan det betyda slutet för Rouhani och de milda vindar som blåst in över landet.
– Avtalet är nödvändigt för hans rykte och politiska framtid, utan en överenskommelse kan han bli näst intill irrelevant.
– De iranska politikerna är ytterst splittrade. Om ett avtal ros i hamn kommer de konservativa fraktionerna att slå tillbaka genom att fokusera på symboliska frågor som kvinnors klädsel – de vill visa att de fortfarande är relevanta även om en överenskommelse nås, säger Shannon Kile på Sipri.
Yttre hotbilder
Rezaei och Teimoori vet att sanktionerna inte är hela problemet. De har vågat tala ut mot det restriktiva samhället, men det gör livet svårt.
– Som miljoner andra unga har jag en modern identitet – jag studerar, använder modern teknologi, men på offentliga platser måste jag följa medeltida regler. Men jag vill inte brottas med muslimska bestämmelser resten av livet. Det kan kännas konstigt för västerlänningar, men största delen av iranierna vill leva i fred och demokrati, säger Teimoori.
Fastän förhandlarna skulle komma till skott vill Roqayeh Rezaei inte stanna.
– Jag skulle åka ändå. Ingenting kommer att förändras här, säger hon bestämt.
Även om hävda sanktioner skulle föra med sig bättre ekonomiska förutsättningar och större friheter kvarstår det usla säkerhetsläget i regionen. Viljan att kräva förändring som låg bakom den gröna revolutionen 2009 har sjunkit i skymundan. Iranierna ser upproret i Syrien som orsaken till att tryggheten i landet rämnat, säger Rezaei.
– Regimen använder läget mot folket, de säger att om vi inte vore här skulle ni vara som irakierna. Daesh (arabiska för Islamiska staten) skulle döda er, om vi inte var här.