"Många vill inte anställa en ensamförälder"
För ett tiotal år sedan jobbade Heini Salmela som kampanjanställd för De gröna och studerade offentlig rätt vid Lapplands universitet. Sedan dess har hon varit mer eller mindre beroende av utkomststöd. För en ensamstående förälder är det svårt att få in en fot på arbetsmarknaden.
Heini Salmela, 31, var den första anställda att jobba med De grönas kampanj i Lappland, och en tid var hon också ordförande för partiets ungdomsorganisation. Men den arbetskarriär som knappt hade börjat fick ett tvärt slut och har egentligen aldrig kommit i gång efter det.
Efter att Salmela flyttat tillbaka till huvudstadsregionen var hon länge sjukledig och förmådde inte studera. Då hon repat sig började hon jobba frivilligt med mathjälp, och fick fortsätta med jobbet som så kallad arbetsprövning mot en förhöjd arbetslöshetsersättning. Det har också blivit en del inhopp som torgförsäljare och för Seure, huvudstadsregionens eget bemanningsföretag.
Men utkomststödet har hon varit beroende av så gott som hela tiden, mycket på grund av att boendet i huvudstadsregionen är så dyrt.
– Jag har sökt en massa andra jobb också som inte kräver utbildning och där min kompetens skulle räcka till. Men man ska ofta vara beredd att jobba i skift, och jobben innebär ofta inte tillräckligt många arbetstimmar för att man skulle klara sig ändå. Sysselsättningen är ett problem bland ensamföräldrar, särskilt om man inte har utbildning, säger Salmela.
Hon efterlyser förändrade attityder i arbetslivet och från samhällets sida mer flexibilitet i dagvården.
– Det är många som inte vill anställa en ensamförälder. Om barnet blir sjukt vet man ju vem som stannar hemma. Ensamföräldrar ses som osäkra kort.
"Inte går vi ju ut och äter"
Just nu lever Salmela och hennes lilla dotter på arbetsmarknadsstöd med förhöjning för barn och studier, bostadsstöd och utkomststöd. Men utkomststödets andel av inkomsten är inte längre så stor, mellan 130 och 150 euro ungefär för att täcka de boendeutgifter som inte bostadsstödet täcker.
Efter boendeutgifterna har den lilla familjen ungefär 800 euro att leva på per månad.
– Det klarar vi oss på. Det var betydligt svårare tidigare, då vi i ett skede var två vuxna som skulle klara oss på ungefär 700 euro i månaden. Utgifterna för barnet har beaktats i stöden, och det går att påverka hur man använder pengarna. Köper jag en vinteroverall för 15 euro i stället för 80 kan vi äta mer frukt och grönsaker eller köpa skor också, säger Salmela.
Det finns en liten flexmån. Behövs det en Hello Kitty-skjorta går det att fixa.
– Men inte går vi ju ut och äter. Ett par gånger om året går vi till Hoplop eller Högholmen. Men det är kvalitetstiden som räknas, inte grejorna.
På sitt sätt är Salmela glad att hon inte halkat in i ett arbete som för alltid hade hållit henne under knapphetens stjärnor.
– Jag är inte bitter över att jag inte fått jobb. Utan utbildning dras man för evigt med låg lön, och det finns redan nu tillräckligt många som inte kan leva på sin lön.
Salmela studerar sedan hösten företagsekonomi vid ett 3,5-årigt utbildningsprogram.
– Jag kollade på arbetskraftsbyråns sidor och där fanns många lediga jobb inom bokföring och ekonomi. För mig är det viktigaste att få ett jobb, och ett som kan skötas mellan klockan 8 och 16.