Fånge hos tjuvjägarna
– Om du öppnar dörren igen så dör du, mobben har redan planerat att ta dig och då dödar de dig direkt. Maffialedaren Justice Nyimpini Ngovene lågmälda röst skär genom min hjärna och jag fattar först nu att vi balanserar mellan liv och död.
I flera timmar har vi blivit förhörda av tjuvjägarmaffians ledare och deras soldater i ett litet rum och blivit hotade till döds. Vi befinner oss i byn Mavodze, i Limpopo nationalpark i Moçambique. Här lyder alla tjuvjägarmaffian, även polisen.
Efter två och en halv timmes förhör av maffialedarna och en lokal polis som äter ur deras händer säger de att vi ska föras till det närliggande samhället Massingir och låsas in där.
– Här är det jag som bestämmer, säger den andre maffialedaren. Han kallas Navara och är efterlyst av Interpol för mord i Sydafrika.
Dyrbara horn
Tjuvjakten på noshörningar är stor business.
I fjol dödades 1 215 noshörningar i Sydafrika för sina horn. Hornen är värda mer än sin vikt i guld, eller kokain. Ett kilo kostar cirka 80 000 dollar på den svarta marknaden i Vietnam. En noshörnings horn kan väga sju kilo – ett enda djurs horn kan vara värd en halv miljon euro.
Vår dokumentering startar i epicentret för tjuvjakten, Massingir, sex timmar norr om Moçambiques huvudstad Maputo. Vi vet att här finns minst sex-sju maffialedare med ett tiotal tremannateam var. Teamen sänds in i Sydafrikas Krugerpark – oftast veckan före fullmåne då nätterna är upplysta av månen. Teamen leds av en skytt, nummer två är mannen med yxan som ska hugga av hornet. Den tredje spårar och bär proviant.
Ett förlorat samhälle
- Tyska nyhetsmagasinet Der Spiegel gav journalisterna Bartholomäus Bart Grill och Torbjörn Selander i uppdrag att dokumentera tjuvjakten på noshörningar. Redaktören ville att de skulle följa hela skeendet från en slaktad noshörning i Krugerparken via mellanhänder och smugglare till den svarta marknaden i Vietnam.
- I februari startade paret sitt uppdrag med att åka till nationalparken Limpopo i Mocambique. Efter det utvecklades händelserna inte i den riktning de hade tänkt sig.
- Det här är Torbjörn Selanders beskrivning av dramat, som inbegrep snabba och kraftiga tag av de svenska och tyska ambassaderna i Sydafrika. Tack vare deras insatser kan han i dag skriva om händelserna.
- Torbjörn Selander, 52, är bekant för KSF Medias läsare från tidigare reportage från den afrikanska kontinenten.
- Selander har sedan 1996 jobbat som frilansjournalist och täckt Afrika från Kapstaden. Han arbetar regelbundet för Der Spiegel, engelska Mail on Sunday, Dagens Industri, TV4, Expressen och ett antal nordiska tidningar och magasin.
De här unga männen riskerar livet när de möter de vilda djuren och de sydafrikanska specialtrupperna, som kallblodigt skjuter alla tjuvjägare de kommer på. De här unga männen lever i de små byarna i misär, utan skolor, utan framtid. En lyckad tjuvjakt kan ge femton årslöner. Det är ett förlorat samhälle där maffialedarna har tagit över. Även polis, åklagare och domare sägs vara på avlöningslistan. Att det talas om att uppemot 35 000 nya jobb ska skapas då det sydafrikanska storföretaget TSB startar sin sockerrörsfabik här hjälper inte. Bybornas förtroende för samhället är förverkat.
Vreden är stor i byarna i nationalparken Limpopo. 9 000 människor ska flyttas ut ur parken, byar ska tömmas för att parken ska rädda noshörningsstammen och erbjuda safari åt rika turister. En av dessa byar är Mavodze.
Legendariska män
Först vill vi träffa maffialedaren Justice Nyimpini Ngovene och Simon Ernest Valoi, den legendariske Navara. Källor inom Limpopoparken berättar att han har sitt hus i Mavodze och att det inte ska vara några problem att fråga om han vill intervjuas.
Det går många historier om Navara. Namnet Navara fick han när han ledde en liga som stal bilar på andra sidan gränsen, i Sydafrika. Hans favorit var Nissan Navara. Den tredje februari 2009 tog han Paul och Marilise Meyer som gisslan i Selati naturreservat. De tvingades lämna ifrån sig sin en månad gamla baby till en annan familj. När Paul Meyer gjorde motstånd sköt Navara Meyer. Navara är i dag efterlyst via Interpol för flera mord i Sydafrika. Ryktet säger att han har skydd från väldigt hög ort i Moçambique.
Första dödshotet
Vi finner Navaras hus i Mavodze. Vi står utanför staketet och ropar på en kvinna som är hans fru. Hon förklarar att han inte är hemma men ringer honom. Han ger oss order om att åka till post- och poliskontoret och invänta honom. Om inte, hotar han att döda oss.
Foto: Torbjörn Selander. Ett noshörningshorn är värt en halv miljon euro i gatuhandeln i Vietnam.
I det här skedet sänder jag ett sms till en vän i Sydafrika och informerar om den situation vi befinner oss i. Det backup-system jag byggde upp innan vi åkte iväg är dags att sättas igång.
Vid post- och poliskontoret dyker ett femtiotal unga män upp och omringar oss. En timme senare rullar två bilar mot oss och en enorm man i lång svart skinnrock och en vidbrättad hatt kliver ut. En hord av livvakter följer efter.
Det är Justice Nyimpini Ngovene. Han anklagar oss för att vara spioner eller hemliga poliser från Sydafrika. Inget är värre än att anklagas för att vara spion i Afrika.
En muskulär man med galna ögon har stått länge, osynlig, och bedömt oss. Det är Navara.
Efter, som det tycks, oändliga diskussioner bestämmer sig Navara: vi ska föras till polisstationen i Massingir.
Cellen väntar?
- Det finns 29 000 noshörningar i världen, 25 500 av dem lever i Sydafrika och en stor del av dem i Krugerparken. Krugerparken, nationalparken Limpopo i Moçambique och parker i Zimbabwe ska slås samman till ett gigantiskt naturreservat om 100 000 kvadratkilometer. Området är drygt två gånger så stort som Danmark.
- Pulver av noshörningshorn har använts som medicin i Asien i tusentals år. Framför allt för feber och uppsvälld mage. Men under senare år har maffian marknadsfört pulvret som cancermedicin och som ett naturligt viagra.
- Trots att det bara är keratin, samma beståndsdelar som i våra naglar eller hår. Maffian har också lyckats hitta en ny marknad, när ett vietnamesiskt företag vill ge bort något riktigt fint till en kund så kan det vara en liten kub av noshörningshorn. Man använder det på motsvarande sätt som våra företagsjulklappar.
- Tre noshörningar dödas varje dygn i Sydafrika, och de flesta av tjuvjägarna kommer in via Moçambique. Men nu sätter myndigheterna i Sydafrika hårt mot hårt, från 2008 till i mars förra året har 343 tjuvjägare dödats. Man använder sig av specialtrupper som jagar tjuvjägare, men också av drönare och en speciell radar som tidigt signalerar om tjuvjägare i bushen.
Vi förhörs igen och anklagas för hemfridsbrott. På en långbänk sitter min kollega Bart och jag tillsammans med Navara och Justice, mittemot tronar Massingirs poliskommendant Cambaco och kallar oss outlaws – fredlösa. Bara några meter bort är dörren till cellen. I gallergrinden hänger några inlåsta, de stirrar på oss, liksom välkomnande. Vi hör från maffialedarnas livvakter bakom oss att det är där vi ska låsas in i natt, och det är där vi ska dö. Under tiden sitter jag med min mobil gömd mellan benen och skriver utan att riktigt se och sänder ett meddelande till Sveriges ambassadör i Sydafrika, Anders Hagelberg.
Efter ett tag får jag ett efterlängtat svar: De svenska och tyska ambassaderna jobbar för vår sak och har redan kontaktat polisen i Moçambique.
Jag lyckas efter intensiva försök få poliskommendanten Cambaco till ett enskilt samtal. Väl inne i Cambacos kontor ringer det plötsligt i kommendantens skära, gamla Nokia. Genast som samtalet är avslutat ringer telefonen igen. Moçambiques högste polischef och en provinspolischef har ringt.
Vi får våra liv tillbaka, plötsligt är vi inte längre fredlösa. Men hur ska Navara ta det?
Kommendanten går ut och berättar och helvetet bryter ut i förhörsrummet, men så lämnar Navara och hans män stationen och ställer sig utanför.
Vi ber om poliseskort till stället ute i bushen där vi bor. Cambaco ordnar fram två poliser ur specialstyrkan med var sin AK47:a. Med hjälp av 160 euro får vi löfte om att de bevakar oss hela natten.
Vi lämnar polisstationen med två specialpoliser redo till attack med dragna vapen stående på flaket på vår pickup.
Följande dag går åt att få tillbaka pass, id och presskort och besked om att vi kan lämna Massingir.
Cambaco, kommendanten som kallat oss fredlösa, erbjuder igen en specialstyrka som beskydd, för varken den svenska eller tyska ambas saden kan av säkerhetsskäl komma hela vägen till Massingir och hämta ut oss. Vi vet att Navara kontrollerar vägen nästan ända ner ner till Macia, Men vi bedömer risken att sova kvar en natt till i Massingir som ännu större.
– Lämna stan så fort ni bara kan. Ni skulle egentligen varit döda nu, det är ett under att ni lever, säger kommendant Cambaco och tar emot pengarna för nattens livvaktsuppdrag.