Svag kompromiss äventyrar klimatprocessen
Världen är fortfarande på kurs mot ett globalt klimatavtal nästa år. Genrepet i Peru blottade en politisk ovilja som äventyrar Parisavtalets funktion.
LIMA
Trettiotre timmar över utsatt tid, mitt i den sydamerikanska natten, enas 195 länder om en uppgörelse som stakar ut vägen mot ett globalt klimatavtal i Paris om ett år.
– Resultatet är magrare än vi hoppades, men mycket bättre än ingenting. Alla tvingades kompromissa, säger miljöminister Sanni Grahn-Laasonen (Saml) i Lima.
Mötet var tänkt att bygga ett slags flodbankar. Ju stadigare de är och ju närmare varandra de står desto säkrare flyter klimatskutan mot Paris. Nu byggdes svaga och porösa kanter. Mycket vatten flyter ut på åkrarna, skutan behöver lotshjälp hela nästa år för att inte stranda.
Limadokumentet ger världens länder vaga instruktioner om hur de ska lägga fram sina kontributioner till Parisavtalet.
– Skrivningarna är lösare än vi hade hoppats. Informationen som krävs är högst allmän, men ändå mer än bara en uppmaning om ett löfte. Mycket jobb återstår nästa år, säger Finlands chefsförhandlare Harri Laurikka.
Nästa år ska varje nation själv bestämma ett utsläppsmål och hur den tänker bidra till anpassningen till klimatförändringen. Frivilligt får man ytterligare lova finansiering för klimatåtgärder i u-länder.
Det enda tuffare villkoret är att varje löfte ska vara ambitiösare än förut.
Å andra sidan behöver man inte motivera varför det nya löftet verkligen höjer ambitionen. Inte heller ska löftena skärskådas och utvärderas särskilt noggrant. Det räcker med att FN granskar och summerar dem i sista minuten.
Perus miljöminister Manuel Pulgar Vidal fick skriva om slutdokumentet efter ett halvt dygns extra överläggningar med alla som protesterade. Hans första papper var en risktagning dömd att misslyckas. Den saknade så många och viktiga element för u-länderna att man kunnat tro att EU och USA hade författat texten.
Vid ettiden på natten lade ordföranden fram sitt omarbetade papper. Det godkändes utan knorr.
– Det här är ert jobb, det återspeglar era känslor, sade han inför stående ovationer.
Känslorna han nämnde var delade från början till slut. Ingen var någonsin nöjd, men inte heller missnöjd nog för att fälla pappret en gång till. Tröttheten segrade.
Ordförandens avgörande diplomatiska drag var att lägga in lösa men symboliskt oumbärliga formuleringar om att länderna fortfarande har skilda förutsättningar, även om världen inte längre är tudelad i u- och i-länder som då klimatkonventionen togs fram 1992.
Tudelningen kvarstår
Likväl klöv den gamla ”brandmuren” mötesparterna i två veckor. EU och USA ville ha en klar och transparent metod för ”hur utsläppsminskningarna ska räknas och utvärderas”. På Kinas krav byttes ska ut mot kan.
Motiveringen är att ingen har rätt att inkräkta på Kinas suveränitet (dit tydligen också räknesätt hör).
U-länderna krävde förgäves klartext om vem som ska åtgärda klimatförändringen. USA och EU lyckades i viss mån avveckla brandmuren som ger Kina förmånstagarens u-landsstatus fastän landet är världsetta i klimatutsläpp.
Fortfarande kvarstår brandmursuttrycket ”gemensamt men olika ansvar” som Kina klamrat sig fast vid, men nu följs det upp av ”i ljuset av olika nationella omständigheter”. Det är mer än semantik. Det betyder att de stora tillväxtekonomierna måste ta steget från förmånstagare till ansvarsbärare, på sikt.
Avgörande var också att de små önationerna fick tillbaka sin livlina, en passus om ersättning för förluster och skador. Det ger dem en viss finansiell trygghet om havsytan börjar stiga. De rika länderna får leva med rädslan att livlinan ska bli ännu ett hål på utgiftssidan.