Kräksjuk av falskhet
Tänk dig två veckor av kampanjer, jippon och brandtal för ett präktigt och solidariskt avtal som ska rädda världen. Man blir mätt av mindre. Tänk dig så två veckor av möten där vuxna människor spelar tid och pratar nonsens i akt och mening att skydda sina egna intressen. Man blir sjuk för mindre.
Det är falskt och det är skenheligt och det pågår öppet. Alla säger sig måna om en bättre framtid, men få är beredda att bidra till den. Och måste man bidra ska andra inte kunna mäta hur mycket man bidrar med, för då blir man genomskådad, tappar ansiktet. Den egna fasaden är viktigare än den globala framtiden.
FN-processen gör en övermätt och illamående, kräksjuk helt enkelt. Ändå har den en funktion. Omissbrukad kunde den lösa globala utmaningar fredligt och demokratiskt. Vilket är alternativet? Att marknaden sköter allt? Jo, men marknaden sätter inga politiska ramar, den reagerar på dem. I Paris måste parterna mena något av vad de säger, annars slutar det värre än i kräksjuka.