Erfaren jurist tror på ett "ja"
Den 8 mars 2002 registrerade vicehäradshövding Peter Oljemark sitt första samkönade par. Det skedde efter en utdragen känslofylld debatt som hade kommit att gå in på en rad osakliga sidospår. Inför morgondagen hoppas han på lugnare stämningar och en omröstning som äntligen säger "ja".
Om någon tycker att en del inlägg i debatten inför morgondagens riksdagsomröstning om den samkönade äktenskapslagen varit känslosamma så kan Peter Oljemark med ett några årtionden långt perspektiv intyga att det nog var värre då Finland för knappt tretton år sedan stod inför diskussionen om samkönade par ska få registrera sitt förhållande eller inte.
Lagen som gjorde det möjligt trädde i kraft den 1 mars 2002, men den gjorde det först efter en utdragen och väldigt känslosam diskussion där man penetrerade de mest besynnerliga detaljerna kring homosexuella personers relationer. Bland många banderoller som de mest passionerade motståndarna viftade med fanns exempelvis vädjan om att Bespara ens barnen.
– Men tiden före och efter 2002 blev en vattendelare. Ändringen föregicks av en oerhört hätsk debatt och jag minns att då de första samkönade paren fick registrera sig hos oss på Helsingfors magistrat så stod motståndarsidans predikande demonstranter och kastade salt på dem. De hade en likkista med sig. Vi tittade på dem från magistratens fönster och jag minns att de som kanske tidigare varit emot att man får registrera sitt förhållande tittade ut mot det som pågick där och konstaterade att de inte vill höra till den gruppen, "om de motståndarna är sådana så måste jag vara för".
Efter lagändringen upplever han själv att det skedde en markant attitydförändring där åtminstone de breda folklagren verkade komma till ro kring att en del samkönade par registrerar sig och det hela var inte längre så märkvärdigt som förr. Lugnet bestod väl fram tills frågan om att de samkönade paren borde få rätt att ingå äktenskap och adoptionsrätt för något år sedan åter dök upp på den politiska agendan.
Svårt förstå religösa argument
Själv har Oljemark, pensionerad sedan fyra år, svårt att förstå argumentationen mot lagen och särskilt svårt har den juridiskt utbildade mannen för de religiösa argumenten som förs fram.
– Vi kan väl inte bygga statliga lagar på religiösa argument? säger han.
Han själv har förrättat över 7 000 vigslar på magistraten och kom efter 2002 att bli en efterfrågad förrättare också bland samkönade par. Hur många sådana par han registrerat kan han omöjligt minnas men han konstaterar att den massiva stormen av par som ville registrera sig uteblev. Själv registrerade han sitt förhållande med Igor, som är hans gemål sedan 1998, för fem år sedan.
I sin vardagsterminologi är de, likt många samkönade par, gifta. Strikt taget klassar finländsk juridik dem ändå som ett registrerat par. Och i just den finessen ligger markeringen om att man inte är riktigt godkänd som många samkönade par försökt föra fram i debatten.
Inte så att Peter Oljemark, med ett perspektiv från tider då gaykulturen levde under jord i diskreta rum, tycker att det är så dåligt ställt i Finland som i många andra länder. Exempelvis i hans mans hemland Ryssland är situationen betydligt värre. Privatföretagaren Igor är inte hemma den dag vi träffas hemma hos dem, men Peter Oljemark berättar att det är oundvikligt att det också i deras "tråkiga medelklasshem" finns en stark medvetenhet om de restriktioner Putins styre infört mot homosexuella.
– För Finland handlar väl fredagens omröstning också om på vilken sida man vill sortera sig? Vill vi tillhöra Norden och andra västerländska demokratier eller vill vi vara som – ja, inte Ryssland, det är ju Europas största demokrati – men Irak, Nordkorea och andra sådana länder? Det är ju ett linjeval. Jag tror själv på att det blir ett knappt ja. Sedan hoppas jag att den här diskussionen lugnar sig och att Päivi Räsänen och andra som så hårt motsätter sig den här lagändringen märker att deras värld inte kommer störta samman för att samkönade par får samma rättigheter.
För Oljemark är det också en självklarhet att samkönade par ska likställas med heterosexuella par, även då det gäller adoptionsrätten.
– Varje barn upplever att de modeller de har hemma är normala och det är väl märkligt att en ensamstående man får adoptera ett barn medan två män inte får?
Hade du själv velat ha möjlighet att adoptera?
– Hade du frågat när jag var yngre kanske jag hade svarat annorlunda. Men nu, vid 61 års ålder, säger jag nej. Brorsbarnbarnen ger oss oerhört mycket glädje men det är nog ganska skönt när deras föräldrar hämtar hem dem också.
Hur tror du att du reagerar om det blir ett nej i morgon?
– Jag blir nog väldigt besviken. Sedan tycker jag också att det är fascinerande att politiker mitt i denna eländiga ekonomiska situation har ork att engagera sig så här mycket i en fråga som borde vara en självklarhet i en västerländsk demokrati.