Post Scriptum: Patienterna lider – i tysthet

”Hon har förlorat tre LITER blod”, ropade barnmorskan över mitt huvud. Allt hade gått bra ända fram till dess. Nu började problemen.

Jag födde barn i slutet av april – som så många andra skulle det visa sig. Trycket på Barnmorskeinstitutet var stort på grund av renoveringen av Kvinnokliniken. Rusningen på förlossningssjukhuset blev också ett problem för mig.

Strax efter förlossningen började jag må allt sämre och extra personal kallades in. Barnmorskorna blev allt spändare och påpekade att allt inte verkade bra. Förlossningsläkaren som kallats till platsen trodde dem inte och konstaterade bara att allt var i sin ordning. Inte ens när min egen barnmorska demonstrativt visade upp mängden blod jag förlorat och moderkakan som saknade en stor bit, reagerade läkaren. Till slut hamnade jag i chock och förlorade medvetandet. Fem timmar senare lämnande jag operationssalen och fick återse mitt barn. Tilliten till läkaren var noll. Själv räddades jag av proffsiga och envisa barnmorskor som trotsade läkaren.

Min egen barnmorska informerade mig senare om att jag kan anmäla läkaren och att hon stödjer mig i så fall. Det visade sig att läkaren hade bett om ursäkt av barnmorskorna efteråt. Men aldrig av mig.

När jag väl varit hemma i några dagar började jag känna av att allt inte var som det skulle. Jag ringde jouren på Barnmorskeinstitutet, och kom fram efter en halv timmes köande. Sköterskan sade snäsigt att hon med tjugo års erfarenhet kan garantera att allt nog är bra med mig, och att jag inte behövde komma in. Detta utan att se mig. Jag blev i stället uppmanad att be sköterskan på mödrarådgivningen kolla mig när hon kom på hembesök.

Sköterskan visade sig vara en tjugoårig vikarie. Hon såg vettskrämd ut när jag bad henne kolla mig, och på våra frågor om barnet svarade hon ”inte minns jag nu, googla”.

Jag ringde senare översköterskan för mödrarådgivningen och upplyste henne om det som skett. Hon lät något besvärad, men tackade och sade att responsen var viktig. Alla måste förstås börja någonstans, men att skicka en oerfaren sköterska på ett hembesök tyder på ett systemfel.

Följande dag ringde jag åter Barnmorskeinstitutet. Efter en lång och trägen kamp med jouren fick jag höra: ”Visst kanske en barnmorska kan kolla dig, men om du behöver läkare kan du få vänta i många timmar. Det lönar sig knappast att komma”. Snacka om ansvarsfull logik. Vi åkte omedelbart in och det visade sig att jag fått både feber och en infektion. Eftergranskningen på hälsostationen, återigen med en ung och oerfaren läkare, var så slarvig och informationen så oklar att jag till slut gick till en privat läkare.

Så här ska det inte få vara i välfärdssamhället Finland år 2014. Och mitt fall är på inget vis unikt.

”Åhå, sade läkaren, när han skar upp min urinblåsa i samband med kejsarsnittet. Han verkade förfärligt trött och hade jobbat i minst fjorton timmar”. Det här berättade en Helsingforsmamma för mig nyligen. Olyckan skedde i juni, och eftersom det var fullt på Barnmorskeinstitutet ville man skicka hem henne redan efter ett par dagar trots att hon kände sig allt annat än frisk. När hon lämnade sjukhuset fick hon inga instruktioner om hur hon skulle sköta sig. Nu, nästan tre månader efter förlossningen har mamman fortfarande ont men har varit för trött för att anmäla det allvarliga tjänstefelet.

Hon är knappast den enda. Endast en procent av klienterna kontaktar patientombudsmannen. Inom Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt, med en halv miljon patienter årligen, görs drygt tusen patient-skadeanmälningar om året samt lika många anmärkningar om missnöje över vården. Få av dem gäller förlossningar, enligt förvaltningsöverläkare Lasse Lehtonen.

Anmälningar är en sak och faktiska fall en annan. Många mammor jag pratat med har berättat att de inte haft energin och sinnesnärvaron att anmäla brister i vården, och efter ett tag tänker man lätt att det är för sent. Det här skapar ett potentiellt stort mörkertal. Kanhända uppdagas och åtgärdas många inrotade fel därför inte. Men för att problemet ska kunna åtgärdas är det viktigt att felen anmäls. Det här gäller vården överlag. Patientombudsmannen Carola Arjatsalo vid Hucs sjukvårdsområde säger att det ännu är svårt att säga om det kommit fler anmälningar på grund av situationen på Barnmorskeinstitutet. Hon påpekar ändå att det är mycket viktigt att den ledande överläkaren på sjukhuset får veta om de fel och brister som sker på fältet för att kunna utreda situationen. Responsen av en enskild kund är viktig för att kvaliteten på vården ska kunna utvecklas och verksamheten förbättras. ”Det hjälper inte att personalen klagar på att de är trötta och överarbetade. Responsen måste komma utifrån”, säger Arjatsalo. Responsen är särskilt viktig nu när vi står inför alla organisationsförändringar som den nya social- och hälsovårdsreformen medför. Anmärkningen kan man göra när som helst, patientskadeanmälan ska göras inom tre år.

Finland skryter med att vara världens bästa land för mammor. Men de upprepade misstagen och försummelserna har fått mig att ifrågasätta om det som skett bara berott på slumpen. Klaga för att få en förändring till stånd, om inte för din egen skull så för alla dem som har en förlossning eller sjukhusvistelse framför sig.