"Fruktansvärt kriga bror mot bror"
Utanför Donetsk blommar ängarna och korna betar längs vägkanten. Ibland mullrar det till. Det betyder granat- eller artillerianfall. Kriget pågår fläckvis, attackerna går inte att förutse och befolkningens nerver är på bristningsgränsen.
Tre beväpnade soldater med varsin Kalasjnikov i famnen tränger sig in i den lilla Ladabilen. Fotografen och jag får utrymmet som blir över. Bilen gör en rivstart och vi skumpar i väg på de ojämna vägarna mellan åttio och hundra kilometer i timmen, medan en av separatisterna vevar ner rutan och placerar automatkarbinen i fönstret. Pipan pekar ut mot vägen. Ibland osäkrar han vapnet.
Hela vägen kör vi så, utan att jag är säker på om detta är en nödvändig säkerhetsåtgärd eller bara ett sätt att imponera på oss. Det är mycket i det här kriget som mera handlar om maskerad än verklighet.
Vi befinner oss i Petrovskijområdet öster om Donetsk. Det är ett av de områden kring Donetsk som ständigt utsätts för artilleribeskjutning av den ukrainska armén och som separatisterna än så länge kontrollerar. Flera hus bär spår av granatbeskjutning och elledningarna hänger lösa från stolparna. De kvarvarande invånarna har ofta flyttat ihop för att slippa vara ensamma i sina hus.
– Jag sover knappt, jag har hela tiden ena örat på helspänn. Vid femtiden på morgonen brukar de börja skjuta med Katjusjaraketer. Ofta skjuter de också på kvällen. Lägenheten har fått en massa skador, säger Leonid, en fabriksarbetare som nu bor ihop med sin granne Viktor. Ingendera vill uppge sitt efter- namn.
Alla vaktar sina ord
Leonid visar upp sitt vardagsrum, där väggar och tak är fyllda av hål. Jag försöker få ut separatistsoldaterna ur bostaden för att kunna tala ostört med Leonid och Viktor. Det märks tydligt att de vaktar sina ord så länge beväpnade soldater finns i närheten.
– Bara det här skulle ta slut någon gång. Bara de våra skulle segra! säger Viktor.
– Vadå våra? Vi är alla ukrainare! Att kriga så här, broder mot broder, är fruktansvärt. Jag tror det fortfarande inte. Jag lever i ett permanent chocktillstånd, säger Leonid.
Diskussionen avslutas så fort soldaterna kommer tillbaka in i rummet.
Hysterisk gråt
Någon kilometer bort kommer Svetlana Manakova cyklande längs vägen. Hon har en treliters vattendunk i cykelkorgen och en på pakethållaren. Bakom henne cyklar åttaåriga sonen Denis. När jag frågar henne om situationen brister hon ut i hysterisk gråt.
– De jävlarna har övergivit oss! Vi har ingenstans att ta vägen, vi har inga pengar, ingenstans att fly! Min son är åtta år och jag vet inte vad jag ska göra. Hur ska jag kunna skydda honom? skriker hon, upplöst i tårar.
Denis, med ett kors om halsen, tittar allvarligt på henne och säger:
– Mamma, lugna dig.
Alla invånare i Petrovskij samlar vatten. Den som har bil kör till källor utanför staden, fyller dunkar både för sin egen och grannarnas del och kör tillbaka. Har man inte bil får man klara sig med cykel.
Separatistsoldaterna kör oss till en övergiven solrosoljefabrik som nyligen besköts. Det ryker fortfarande ur en av de jättelika behållarna. På andra sidan fabriken ligger ett grönskande fält. Det är frontlinjen – för tillfället. Den rör sig nämligen hela tiden, vilket är en av orsakerna till att de civila offren hela tiden ökar.
I närheten av fabriken har separatisterna byggt upp en vägspärr med spanska ryttare, barrikader av bildäck och sandsäckar. Den ukrainska armén är bara någon kilometer härifrån. Plötsligt fyller det åskliknande mullret av Gradraketer luften och alla dyker ner i bombskyddet.
"De är som vi"
Männen sitter med sina vapen mellan benen, röker, tuggar solrosfrön och småpratar. De befinner sig i ett krig, men egentligen anser de inte att alla på andra sidan är deras fiender.
– De vanliga killarna i ukrainska armén är som vi. Jag tror inte att de egentligen vill kriga. Dem vi egentligen slåss mot är de privata arméerna, Högersektorn och liknande, säger Ivan, en ung man från Donetsktrakten som drar ned masken så fort fotografen höjer kameran. Precis som de flesta andra separatister jag träffar är han övertygad om att en mängd utländska, specialtränade legosoldater slåss på den ukrainska sidan.
I det här förbandet är alla från trakten, vilket man hör på deras sätt att prata och märker på lokalkännedomen. Ingen förnekar dock att en mängd volontärer från Ryssland deltar i striderna. Att flera av soldaterna har tränats i Ryssland konstaterar de helt öppet.
– Volontärer slåss på bägge sidor. Men den hjälp vi får av Ryssland grundar sig i första hand på frivilliga. Vi är besvikna på Putin. Om bara ryska armén kom hit hade vi kastat ut fienden för länge sedan, säger Sjurik, en annan av soldaterna.
Ingen av dem reflekterar särskilt mycket över att separatisterna redan har förlorat stora delar av det territorium de tidigare kontrollerade. Ingen funderar heller på hur det ska bli efter kriget. Liksom de flesta separatistsoldater jag har träffat är de uppfyllda av sin nya tillvaro. Vapnen, uniformerna, kampen.
Tillbaka i byn står den pensionerade städerskan Jelena Ivanina och sågar ved av en brädstump. Elektriciteten fungerar inte längre här och maten lagas på vedspis.
– Kvarteret har fortfarande en brödbutik. Jag och en annan kvinna jobbar där som expediter. Vi är livrädda men vad ska vi göra? Ingen frågar oss. Vi måste bara överleva.