Desperationen sprider sig i Donetsk
Situationen i Donetsk förvärras dag för dag. I går förstördes en butik av en granatattack nästan i centrum av staden. Hbl:s Anna-Lena Laurén var på plats precis efter attacken.
Det mullrar till. Först en gång, sedan flera. Centrala Donetsk utsätts för beskjutning och det hörs i hela staden.
Vi kastar oss i en taxi. När vi anländer till Tjeljuskintsevgatan någon kilometer från den berömda Donbassarenan står butiksinnehavaren Viktorija utanför sin totalförstörda butik och röker febrilt. Hon talar i telefon, höjer rösten så den nästan brister. Lägger på luren. Tänder en ny cigarrett. Ögonen är blanka av tårar.
– Jag kan inte tala nu. Jag måste komma till sans. Det enda jag kan säga är att det var en matbutik och nu finns det inget kvar av den. Tack och lov hann jag stänga och gå hem innan det hände, säger hon till HBL:s utsända.
Många spekulationer
Det var inte första gången som Tjeljuskintsevgatan råkade ut för granatattacker. Teorierna är flera om varför det sker – enligt vår taxichaufför tränar separatisterna i närheten och när den ukrainska armén försöker beskjuta dem lyckas de inte alltid sikta exakt. Enligt Dmitrij Pavlov och Igor Tjalyj, som bor i området, försöker ukrainska armén helt enkelt få folk att lämna staden.
– Vi hämtar vårt vatten här i närheten. Jag tror de försöker förstöra källan och på det sättet tvinga oss att lämna Donetsk så att staden ska bli lättare att inta, säger Dmitrij Pavlov.
Han blir omedelbart nedskälld av en förbipasserande som säger att hon har släktingar i den nu ukrainskkontrollerade staden Slovjansk. Enligt henne har de fått det mycket bättre sedan Ukraina återtog kontrollen.
– Där ukrainska armén är har folk vatten, el, mat. Där är det ordning! säger kvinnan.
– Visst. Och jag har också hört vad de gör med människor som har samarbetat med hemvärnet. Går från dörr till dörr, letar upp dem och skjuter dem! säger Igor Tjalyj ursinnigt.
Kvinnan går vidare längs trottoaren och den ursinniga ordväxlingen fortsätter tills parterna är för långt borta för att höra varandra.
Pressas från två håll
Invånarna i Donetsk är pressade från två håll. Dels är de utsatta för ständiga granat- och artilleriattacker från den ukrainska armén, som i allmänhet beskjuter stadens utkanter men allt oftare även centrum. Dels för separatisternas ofta godtyckliga styre.
När HBL besöker separatisternas högkvarter vid regionparlamentet ser vi en kvinna som undrar vart man ska vända sig för att tryggt kunna åka till Ryssland. Soldaten meddelar bryskt att hon måste ta sig till gränsen själv.
När jag frågar henne varför hon vill lämna Donetsk stramar hon plötsligt upp sig.
– Jag flyr inte! Jag vill bara åka och hälsa på släktingar. De bombar oss, men vi klarar oss! Vi klarar oss! Allt går bra! upprepar hon med gråten i halsen. Sedan går hon i väg med snabba, klapprande steg.
Daglig beskjutning
Flera gånger om dagen mullrar artilleriattacker utanför staden. Vattnet är slut. Stadens centrum är så gott som öde, affärernas fönster är igenspikade med fanerskivor och alltfler invånare börjar nu få nog. På den soldränkta, dammiga busstationen står hundratals människor och väntar på bussar som ska föra dem ut ur staden. De flesta av dem åker bara så långt att de kommer undan striderna, vilket innebär att de fortfarande blir kvar i östra Ukraina.
– Vi åker till släktingar i Kramatorsk, där är det lugnt just nu. Jag har inte lust att lämna min bostad. Det kan bli inbrott och jag kan bli bestulen på all min egendom. Men vad ska jag göra? Man kan inte bo kvar här med en fyraåring, säger 34-åriga Anna och pekar på sonen Timur.
Precis som många andra vill hon inte säga sitt efternamn.
– Det känns helt fruktansvärt. Jag har mitt företag här, min bostad, hela mitt liv. Nu är jag tvungen att lämna allt, fortsätter Anna.
Då blir hon avbruten av sin son:
– Allt är bra, mamma, säger han bestämt precis som flera andra barn jag har mött.
Tre generationer på flykt
Bakom Anna sitter tre generationer Poklad: farmor Zinaida, svärdottern Jelena och barnbarnet Marina Poklad. De är på väg till Kvasjino, en stad i närheten av ryska gränsen.
– En granat föll ner i vårt hus och nu går det inte längre att bo där. Vi hade bestämt att vi inte lämnar Donetsk, men nu har vi inget val. Farmor är 87 år, men det hjälps inte. Hon måste också resa, säger Jelena Poklad.
Dottern Marina Poklad (17) tränar på Sergej Bubka-institutet i Donetsk och är en av Ukrainas mest lovande sprintrar i sin årsklass.
– Jag är ukrainsk mästarinna på 60 meter för sjuttonåringar. Mästerskapet avlöpte här i Donetsk, medan livet ännu var normalt. Nu går det inte längre att träna. Jag vet inte när jag kan återuppta min träning, säger Marina Poklad.
Separatistledaren Oleg Piljugin säger till HBL att kriget fortsätter ända tills de ukrainska soldaterna har lämnat Donbass. Att separatisterna har varit tvungna att dra sig tillbaka under de senaste veckorna var enligt honom en taktisk reträtt.
– Ukrainska armén är för svag för att besegra oss, trots att de är tio gånger fler än vi. Ju fler civila offer, desto fler frivilliga får vi. Det här kan fortsätta länge än.