”Nyckeln är att kunna förutse i Afghanistan”
Våldet och osäkerheten i Afghanistan kryper inpå skinnet för dem som jobbar i landet. – Men vi måste vara ute på fältet för att kunna göra vårt jobb, säger Anders Rosén som bor i Kabul.
Mordet på de två finländska kvinnorna i Herat mitt på blanka dagen kom som en obehaglig chock för de biståndsarbetare som arbetar i Afghanistan.
– Det berör lite extra när det är nordiska medborgare. Stämningen har ju försämrats, händelsen i går är ju en i en rad av tråkiga händelser det här året, säger Anders Rosén,informationschef för Svenska
Afghanistankommittén, och räknar upp flera av de kusliga fallen som drabbat utlänningar i Afghanistan under det senaste halvåret.
– Biståndsarbetarna är mycket mer på sin vakt. Antalet incidenter och det kriminella våldet har ökat, och det drabbar alla som är här.
Rosén har jobbat i huvudstaden Kabul i två år. Skottlossning och avlägsna dån från explosioner har på ett otäckt sätt blivit en del av vardagen.
– Jag märker själv att jag är mer försiktig, men det är inte så att jag går och är rädd varje dag – jag gör mitt jobb. Man blir ju nästan lite cynisk och fatalistisk, men om man är biståndsarbetare i Afghanistan är man ju medveten om situationen och accepterar den.
Bygger barriärer
– Vi kan vara på fel plats vid fel tillfälle, men generellt sett är vi inte måltavlor, säger Andreas Stefansson, chef för enheten för biståndssamordning vid Svenska Afghanistankommittén.
Han har bott tio år i landet och såg hur säkerhetsläget stadigt försämrades efter några år av hoppfullhet när talibanerna störtades. När han i fjol lämnade Afghanistan var en delorsak hur van han blivit vid att hans möjlighet till att röra sig fritt begränsades. Men han påminner om hur sällsynt det ändå är att utlänningar attackeras – de som i slutändan drabbas hårdast är afghanerna.
– Vi kan ju inte leva bunkerliv. Vi är ju biståndsarbetare, vi måste ju vara ute annars kan vi ju inte göra vårt jobb – det är en balansgång hela tiden, säger Anders Rosén.
Hur fritt man kan röra sig beror på vem man jobbar för. Om man är anställd hos stora organisationer som FN eller EU kan man knappt gå ut utan eskort. Det handlar om riskhantering och att kunna förutse – vad man kan göra och vad man ska hålla sig borta från.
– Jag går själv ut på stan – jag kunde gå ut nu och ta en promenad, man lär sig vad man ska titta på och vilka gator man ska undvika, säger Rosén över telefon från Kabul.
Men på kvällen gäller det att åka bil, att inte åka tillbaka samma väg man kom och att undvika militära konvojer som är populära måltavlor. Rosén undviker själv att åka taxi och restaurangbesöken har blivit färre under den senaste tiden. Flera av de krogar som är populära bland utlänningar har utsatts för attentat.
– Det är som att ta sig in i en bunker med stora block utanför, ståldörrar med titthål, två till tre beväpnade vakter med kulsprutor som står som en sluss, kroppsvisitering och metalldetektorer ... och många bär ju vapen på sig – då får man lämna in dem i en förvaringsbox, säger Rosén.
Riktade angrepp
Det att de två dödade finländarna var kvinnor är enligt Rosén inte en avgörande faktor, det räcker med att vara västerlänning – extra farligt blir det om man representerar en religiös organisation. Men han ser likheter mellan morden på de två finländska kvinnorna och mordet i våras på den svenske journalisten Nils Horner.
– Det kom väldigt oväntat, och också där finns det fortfarande väldigt lite information och mycket spekulationer.
Rosén säger att en möjlig orsak till det riktade våldet är att skrämma bort utlänningar.
– I förlängningen är det en stor fara om inte utländska organisationen kan fortsätta jobba här. Landet behöver mycket hjälp – men vi kan inte vara kvar och sitta i en fästning och skriva rapporter.