Finländska organisationer tar riskerna på allvar
HBL ringde till fyra olika organisationer med biståndsarbetare runtom i världen och frågade hur de förbereder sina arbetare för tiden utomlands.
Kepa
Kepa är en paraplyorganisation för ungefär 300 finländska organisationer som på ett eller annat sätt håller på med utvecklingsarbete utomlands.
Kepas verksamhetsledare Timo Lappalainen berättar att organisationen ordnar informationstillfällen och skolningar för sina medlemmar. Enligt Lappalainen är informationen väldigt allmängiltig i och med att medlemsorganisationerna även ordnar egna skolningar. Trots det arbetar Kepa också på ett konkret plan.
– Kepa har en evakueringsplan för alla sina medlemsorganisationer, säger Lappalainen.
Organisationen samarbetar aktivt med Utrikesministeriet som också finansierar verksamheten. Tillsammans kartlägger Kepa och Utrikesministeriet riskfaktorer världen över.
Kyrkans utlandshjälp
Riskerna för biståndsarbetare varierar från land till land, säger säkerhetschefen för Kyrkans utlandshjälp, Mika Kataja.
– I Liberia är till exempel malaria och ebola de största riskerna medan våldsamheter är den största risken i Somalia.
Kataja uppskattar att kyrkans utlandshjälp har drygt 20 finländska medarbetare på olika håll i världen, men för tillfället finns ingen i Afghanistan.
Kyrkans utlandshjälp har både allmänna säkerhetsföreskrifter och specifika bedömningar för varje land. Biståndsarbetarna genomgår först en skolning i Helsingfors som de sedan kompletterar när de är framme i det främmande landet. Mika Kataja räknar upp första hjälpen, personlig hygien, trafiksäkerhet och informationsskydd som väsentliga delar av skolningen.
Arbetarna förbereds också för snabb evakuering.
– Alla har en flyktförpackning dit man packar sina personliga ägodelar så att man snabbt kan ge sig av vid behov, berättar Kataja.
Finska missionssällskapet
På Finska missionssällskapet anser verksamhetsledarens vikarie Rolf Steffansson att riskerna för biståndsarbetare ute i världen ökat på sistone.
– Vi ser en bristande respekt för människor som frivilligt räddar liv utomlands, säger Steffansson.
Steffansson själv har tio års erfarenhet av arbete i Tanzania. Han poängterar vikten av att veta var man ska röra sig och hur man ska kommunicera med sina förmän.
Finska missionssällskapet ordnar en utbildning på ett år för alla som ska utomlands för att idka biståndsarbete. Den mest konkreta informationen får arbetarna sedan på plats.
– Varje land har lokala säkerhetsföreskrifter. Regionchefen på plats ansvarar för att informationen går fram.
Som ett exempel på beslut som måste övervägas noga på plats nämner Steffansson användning av poliseskort.
– Ju synligare man är desto mer utsatt är man. Därför gäller det att avväga om man vill ha poliseskort eller inte.
Finska missionssällskapet har 130 finländska medarbetare i 20 olika länder, men inte i Afghanistan.
Röda Korset
Röda Korset förbereder sin arbetare för utlandsfärder genom flera olika utbildningar, berättar chefen för internationellt biståndsarbete, Kalle Löövi. Röda Korset är inte medlem i Kepa.
Förutom en inledande kurs på en vecka utbildar Röda Korset sina utlandsarbetare i till exempel hälsovård och telekommunikation.
– Telekommunikation är mycket viktigt. Vi lär ut hur man använder sin egen mobiltelefon när telefonnätet är stockat.
Dessutom ingår radio- och satellittelefoner i utrustningen. Målet är att hela tiden veta var arbetarna rör sig.
– Den allra viktigaste säkerhetsaspekten är ändå beteendet. Vi utvärderar hela tiden människornas beteende under press och hur de behandlar sina arbetskamrater, säger Löövi.
– Den allra största risken i alla operationer är däremot trafiken, inte vapen.
Löövi ser det också som en enorm fördel att Röda Korset eller Röda Halvmånen är en världsomfattande organisation. Enligt honom har man därför lokalkännedom i stort sett överallt.
Röda Korset har för tillfället tre arbetare i Afghanistan.