Björn Wahlroos var en fruktad chef
Undersökande journalister gick genom Björn Wahlroos liv. Fann en blyg scout som blev värsting och en demonisk bankir som råskäller och förnedrar anställda.
Björn Wahlroos första lärarinna i Cygnaeus folkskola var den fruktade Eja Gustavson som inte hade någon förståelse för svaga elever. Hon brukade säga "Skolan är ingen plats där man gråter, sluta genast!".
Enligt lärare och klasskamrater var Björn Wahlroos en ganska stillsam och blyg elev i folkskolan. I läroverket Lönkan blev han snabbt känd för att utmana auktoriteter:
– Vi andra hade roligt när Wahlroos ställde frågor till lärarna som de inte kunde besvara, minns en klasskamrat.
Författarna har lyckats gräva fram gamla dagböcker från Lönkan och hittar Björn Wahlroos första anmärkning från 18 november 1965. Han får den för "fortsatt störande uppförande".
Det skulle bli många fler med en två veckors relegering 1968 som kulmen innan han slutade skolan efter bara några månader i gymnasiet.
– Rektorn kallade Wahlroos sätt att tala för mundiarré, minns klasskamraten och författaren Kjell Lindblad.
Ungdomsvännen Jerker Romberg berättar att konflikten med fadern Bror Wahlroos kulminerade en sommar med att sonen rymde från sommarstället på Stora Kalvholmen med faderns kreditkort i fickan.
– I två veckor höll sig Nalle undan och försörjde sig genom att köpa cigarretter med kreditkortet som han sedan sålde vidare.
Leif Salmén är den enda från skolungdomsvänstern Elev-69:s inre kärna som låtit sig intervjuas av författarna. Han talar om fadern Bror Wahlroos som en mycket motbjudande man.
– En morgon då jag som vanligt övernattade på golvet i Nalles rum vaknade jag av att pappa Bunta tittade in och började sparka mig och fråga "Vad fan gör du här?". Han ansåg att jag var dåligt sällskap för Nalle.
Björn Wahlroos var den stora auktoriteten för skolungdomsvänstern vid sidan av Leif Salmén. Det vittnar många om.
– Nalle var som en superstjärna då han steg upp på scenen som en Che Guevara-figur i sitt långa hår och höll brandtal för flera hundra elever utan manuskript, berättar understatssekreterare Peter Stenlund.
Cay Sevón lät sig också imponeras.
– Jag blev en gång vittne till hur Wahlroos försökte omvända SFP:s riksdagsman Ingvar S. Melin om marxismens överlägsenhet. Det var dödfött, förstås, men så typiskt Wahlroos.
Vid sidan av revolutionen festade Björn Wahlroos och hans vänner. Det underlättades av att Leif Salmén som bara 16-åring utsågs till generalsekreterare för Finlands svenska skolungdomsförbund. Restaurang Gambrinis åldersgräns kringgick man genom att boka kabinett.
– Vi var goda kunder. Hasch rökte vi också ibland, Nalle lika mycket som vi andra, minns Leif Salmén.
Under ockupationen av Gamla studenthuset var det 16-åringarna Wahlroos och Salmén som hade i uppgift att gå till Stationstunneln för att handla mat åt aktivisterna.
Krossade andra
Hösten 1970 beslöt Salmén och Wahlroos att de skulle ta studenten samma år som klasskamraterna som fortsatt gå i skola. De skrev in sig i Aftonläroverket och läste hela gymnasiets kurser på ett halvt år.
Wahlroos började studera på Hanken där han var en av få kommunister. Men partikamraten Christian Blom upplevde inte honom som en god kamrat.
– Han drog alltid hemåt. Det var omöjligt att samarbeta eller driva vänsterns sak tillsammans. För Wahlroos var det enda som räknades att han själv fick uppträda. Alla andra krossade han.
I september 1973 kreverade en liten bomb i ungkommunisternas krets i Svenskfinland. Björn Wahlroos höll ett trettio minuter långt tal i Hankens studentfullmäktige och meddelade att han tappat tron på kommunismen och därför lämnar alla förtroendeposter.
– Det var en Guds lycka att han stack så att jag inte mera behövde ha med honom att göra, säger Christian Blom.
Studiekamraten Bo Hintze utesluter inte att det fanns ren och skär beräkning bakom avhoppet.
– Han hade insett att han satsat på fel häst, att han inte kunde göra karriär som minoritetskommunist.
Nu satsade Wahlroos allt på studierna. På två år blev han magister och anställdes som lektor på Hanken. Trots den snabba studietakten han hann delta i studentlivets fröjder och blev en skicklig biljardspelare. När kung Carl Gustav gifte sig med drottning Silvia skickade Wahlroos och två vänner ett gratulationstelegram till Stockholm, berättar Jörgen Victorzon.
"Hopp mellan lakanen, önskar vännen Takanen", skrev vi.
På Hanken var Björn Wahlroos en omåttligt populär föreläsare och valdes till prorektor. I två repriser fungerade han som gästprofessor i USA, men det blev till slut näringslivet som lockade mest. Mika Tiivola värvade honom 1985 till Föreningsbanken FBF.
– Beslutet kom inte som en överraskning. Han var beredd när anbudet kom, berättar tidigare forskningsassistenten Magnus Backström.
På FBF märkte kollegerna att Wahlroos trots sitt snabba temperament var mycket måttlig med alkohol.
– Han drack aldrig starkt, berättar Kurt Stenvall som senare blev vd för banken.
Slutet av 1980-talet brukar kallas kasinoekonomins tid. När bankerna kraschade i början av 1990-talet behövdes syndabockar. Mika Tiivola hade efterträtts av Ahti Hirvonen som vd på banken. Och Hirvonen gillade inte Wahlroos. Nedräkningen hade börjat.
Björn Wahlroos erbjöd sig att gå frivilligt, men han ville ta med sig FBF:s investeringsbank Mandatum som hade fört en tynande tillvaro. Ingen räknade med Mandatum så Wahlroos fick banken mycket förmånligt.
– Ingenstans har man ingått ett lika förmånligt avtal där en storbank ger en av sina nyckelsektorer ifrån sig på lika goda villkor, säger en anonym källa i boken.
Mandatum var ett riskfullt företag. Wahlroos handplockade med sig tjugo kolleger från banken och började göra företagsaffärer på beställning. Ahlström blev den första kunden. Man ville sälja sin skog till Enso-Gutzeit.
– Wahlroos gjorde en strålande affär åt oss, berättar Krister Ahlström.
Mandatum blev snabbt en guldkalv och Björn Wahlroos lade grunden till sin sagolika förmögenhet.
Men goda affärer krävde en uppoffrande personal som inte utökades i samma takt som arbetsuppgifterna blev flera. Wahlroos ställde stora krav. En anställd hittade en morgon följande lapp på sitt bord.
"Det känns så ensamt här på byrån. Klockan är 18, jag utgår ifrån att du har ett viktigt affärsmöte. Annars skulle du väl vara här."
När Wahlroos var på det humöret skrek och gormade han. Men han var inte långsint. Och när affärerna var i hamn firade man frikostigt. På Mandatums årliga skidresor var det chefen själv som var reseledare och bestämde om program, ölpauser och meny.
Med sin nya Jaguar körde Wahlroos regelbundet för fort. Han kallade sina böter för en extra väganvändningsavgift. I takt med att bruttoinkomsterna steg blev beloppen han måste betala orimliga. Till slut anställde Wahlroos sin gamla chaufför från FBF. Lönen betalades ur Wahlroos egen ficka.
När KOP och FBF slogs ihop till Meritabanken stod FBF kvar med 45 procent av aktierna i Mandatum. Nu skulle banken köpas ut. Enighet kunde inte nås om priset.
– Vi gav efter, huvudsaken för oss var att få i gång Merita. Vi ville inte gräla med Mandatum, berättar dåvarande vd Vesa Vainio.
En person som arbetat i utländska investeringsbanker säger så här om Mandatum.
– Wahlroos fick banken mycket billigt. På FBF var gjorde man en dum affär två gånger.
"It är skräp"
Efter finanskrisen 1998 ställde sig Wahlroos skeptisk och trodde inte på it-branschen. "Han sade rent ut att det är bara skräp", berättar en anställd på Mandatum.
Ett år senare ändrade han sig och medgav att han hade haft fel beträffande internet.
"Jag förstod inte hur dramatisk förändringen kan vara."
Men, påpekar skribenterna, Wahlroos försiktighet som kändes konstig i den allmänna it-euforin visade sig vara klok när börskurserna samma år rasade och bubblan sprack.
Rätta vänner
Wahlroos omger sig helst med människor han har direkt nytta av. När han skapade sitt nätverk bestod gästlistan enbart av personer som satt på centrala poster och hade de rätta titlarna. Sällan ledde det till vänskapsförhållanden.
Han lägger stor vikt vid sitt lunchsällskap. Det ska vara personer från olika samhällssektorer som han kan ventilera viktiga frågor med.
Samma dag en person förlorar sin samhällsposition tar lunchinbjudningarna slut.
Sittordningen vid invigningsfesten på Åminnegård talade sitt tydliga språk: Svenska kungaparet och prinsessorna Desirée och Christina, finansmannen Anders Wall, Carl Bildt, Christoffer Taxell, statsminister Matti Vanhanen, Casimir Ehrnrooth med fru, ambassadörer ...
Lokala bemärkta personer konstaterade efteråt att de inte inbjudits för att de är kompisar.
Wahlroos blir rik
Det som gör Wahlroos så ofantligt rik blir fusionen mellan Mandatum och statliga Sampo-Leonia. Författarna har fått tag på mötesprotokollet från regeringens ekonomisk-politiska ministerutskott år 2000, som avslöjar hur det gick till när statsminister Paavo Lipponen och finansminister Sauli Niinistö bestämde att Wahlroos blir chef för det nya bolaget. Dåvarande chefen Jouko K. Leskinens muskler hade inte räckt till för att ro fusionen mellan Sampo och Leonia i hamn. Det behövdes en fränare typ.
De övriga ministrarna Suvi-Anne Siimes, Vänsterförbundet, Olli-Pekka Heinonen, Samlingspartiet, Jan-Erik Enestam, SFP, Tarja Filatov, SDP, och Satu Hassi, Gröna, ställdes inför fait accompli och hade bara att godkänna det Niinistö kommit överens med Wahlroos om. I arrangemanget ingick Wahlroos krav på att Sampo-Leonia köper Mandatum och betalar 2,5 miljarder mark för Mandatums aktier. Det var 52 procent över aktiekursen i november 2000.
Det framkastades misstankar om att Siimes haft sitt finger med i spelet. Bakom misstankarna fanns vetskapen om att de två regelbundet lunchade med varandra.
Tjänstemannen som "hittade" Wahlroos för uppdraget var finansrådet Jarmo Väisänen på Finansministeriet. Han hade blivit begeistrad av Wahlroos som ofta hade gästtalat vid Nationalekonomiska Föreningens tillställningar där Väisänen var sekreterare.
Wahlroos satsning på 250 000 euro i Mandatum växte på tretton år till 370 miljoner euro, det vill säga mer än tusenfaldigades.
Kitslig chef
De gamla Sampoanställda fick snabbt märka att Wahlroos gärna ger direkt feedback och betraktade honom som överlägsen. Själv tålde han ingen kritik och han kunde få primitiva raseriutbrott. Han umgicks nästan enbart med direktörerna Kari Stadigh, Patrick Lapveteläinen och Mika Ihamuotila. Sina övriga underlydande bevärdigade han sällan ett besök.
Alla underlydande skulle hålla rumsdörren öppen, utom när de hade besök. Wahlroos öppenhetskrav gällde inte honom själv.
Wahlroos avskaffade genast personalens rekreationsverksamhet och rätt att använda skidstugorna i Lappland. Själv förbehöll han sig rätten att åka på skidresor till Schweiz tillsammans med högsta ledningen.
De anställda berättar att Wahlroos kunde säga upp folk på stående fot – ett par gånger per år. Åt en Sampodirektör som dristade sig att vara av annan åsikt röt Wahlroos: "Du är uppsagd, försvinn!" Om en stund lär han ha lugnat sig. Sällan blev någon uppsagd på riktigt.
Råskället på underlydande jämförs med faderns motsvarande beteende.
• Verket grundar sig på över tvåhundra intervjuer och genomgång av tiotals arkiv. Arbetet har utförts av tjugofem journalist- och fotojournaliststudenter vid Tammerfors universitet under ledning av gästprofessor, Helsingin Sanomat-journalisten Tuomo Pietiläinen.
• Ingen av de medverkande, utom Pietiläinen, har träffat Björn Wahlroos. Själv ville han inte medverka i boken.
• Den inofficiella biografin har gjorts med hjälp av den undersökande journalistikens metoder och var en central del av undervisningen.
• Pietiläinen säger i förordet att boken ger en mångsidigare bild av objektet än om den hade skrivits i samarbete med Björn Wahlroos. Då kunde viktiga delar, som kanske inte behagar huvudpersonen, ha blivit utanför.