Burmas Klondyke

Det står ett muller kring en sandig flodkrök i centrala Burma. Scenen liknar en apokalyptisk musikfestival. Hundratals och åter hundratals nedsvärtade tält. Stånkande dieselgeneratorer. Ett par nakna barn rutschar skrattande fram och tillbaka över en kollapsad väg. Asfalten är såphal där den bestrukits av bäckens grumliga ytskikt. Olja.

En översvämning några månader tidigare ödelade många källor här i Htan Kaing, men nu är ruschen igång för att åter penetrera ådern. Ko Taung halar upp ett rör från underjorden och lättar på dess säkerhetsventil. Brun vätska forsar ned i en plastdunk. Vid den generatordrivna vinschen ler hans kompanjon Naing Oo.

– Vi började reparera riggen två dagar efter översvämningen, säger han. Den som kommer ner först får mest.

Burma är lika fullt av entreprenörer som det är fullt av naturtillgångar. Landet runt finner man privata små utvinningar av ädelstenar, halvädelstenar, ädelträ och mineraler. Totalt är resurserna tillräckliga för att lyfta landet ur fattigdom, men merparten av rikedomarna har varit i militärens och deras kumpaners händer i över ett halvsekel. Demokratiseringen väcker vissa förhoppningar om förändring.

Reformer har fått västvärlden att häva sina sanktioner och i november hölls det första fria parlamentsvalet på 25 år. Utländska företag står på kö för att få en del av kakan samtidigt som kraven ökar på transparens. Många ögon riktas mot olja och gas.

Centrala Burma är hem för några av världens äldsta oljefält. En lokal industri blomstrade här redan då britterna först anlände i slutet av 1700-talet. Kolonialmakten expanderade operationen och Burmah Oil Company blev ett av världens ledande oljeföretag. Sedan andra världskriget har däremot landets utvinning stannat av. Britterna förstörde infrastrukturen innan japanerna invaderade.

Militärjuntan lyckades få igång produktionen först då de bjöd in utländska företag på 90-talet, men skalan har varit relativt liten. Det har fortsatt funnits plats för lycksökare.

"Här kan man göra stora pengar"

Naing Lin Tun sitter under en slokande presenning med repet från vinschen löpandes mellan hans leriga fingrar. Då det kommer till ett stopp drar han en spak till sig, trampar på en pedal och får repet att spinna i motsatt riktning. Efter någon minut passerar en säkerhetsmarkering förbi, han saktar ned på takten och tar emot järnröret som är fastknutet vid repändan.

Han tömmer röret på lera och torkar ur håligheten med en bit torv innan han skickar ned det igen. Det tar ett par sömnlösa dygn och ett par hundra meter innan det svarta guldet förhoppningsvis flödar och Lin Tun kan börja betala av hyran för utrustningen och marken. Han mumlar tyst ett mantra för säkerhet och tur.

– Förra oktober fick vi upp ett fat i timmen, jag var så lycklig, säger han. Jag köpte ett guldsmycke åt min fru och en cykel åt min son. Mina föräldrar är lantbrukare, deras jobb beror på klimatet. Här kan man göra stora pengar.

Lockar storindustrin

Fyndigheterna är däremot inget mot vad som antas finnas till havs. Borrningen har knappt börjat, men där fynd gjorts har stora mängder gas påträffats. Tillgångarna beräknas vara lika stora som Brasiliens, eller i nivå med brittiska Nordsjön innan den exploaterades. Två auktioner för prospekteringsrättigheter har ägt rum sedan sanktionerna hävdes och ytterligare en väntas 2016.

– Geologin är fördelaktig och det finns en färdig marknad och pipelineinfrastruktur till Thailand och Kina, säger Mriganka Jaipuriyar, biträdande redaktionschef för fossila bränslen i Asien och Mellanöstern på informationsbyrån Platts. Om du tittar på den mängd stora företag som har deltagit i auktionerna visar det tydligt vilken attraktiv möjlighet det här är.

Industrin är ytterst löftesrik för landet. Storskalig olje- och gasutvinning skulle kunna bidra med billig energi, inkomster och utveckling av det lokala näringslivet. Auktionsrundorna har hyllats för sin transparens. Men även om olje- och gasindustrin bedöms vara mindre riskfylld än till exempel gruvsektorn lägger militären vantarna på stora delar även här.

– Auktionerna ägde rum innan landet antog en övergripande strategi för sina naturresurser, säger Maw Htun, Burmaledamot för Natural Resource Governance Institute. Det är ofrånkomligt att militärens företag kommer att gynnas eftersom de utgör åttio procent av näringslivet.

Norska intressen

Det finns andra bedömningar. Norge och deras Burmakommitté uppmuntrar till exempel investeringar i landet. Vid sidan om jättar som Total, Chevron och Shell har även norska Statoil lyckats knipa ett havsblock i Bengaliska viken. Under första halvåret 2016 kommer de att inleda seismiska studier, vilket kan leda till provborrningar tre år senare.

– Vi gör affärer i några av världens mest korrupta länder, så det ställer krav på hur vi uppträder, säger Knut Rostad, mediechef på Statoil. Vi har nolltolerans för korruption, men det gäller alltid att vara ödmjuk inför problemen det medför. Enligt vår riskvärdering kan vi hantera utmaningarna i Burma med de redskap vi har i vår verktygslåda.

Kinaintressen väcker protester

Naturresurserna antas ha haft stor del i militärjuntans reformer. Syftet var att balansera det enorma inflytande Kina fick under sanktionstiden. Förutom billig exploatering av naturresurser har Burma även stor strategisk betydelse för Peking.

Den oljepipeline som öppnades mellan länderna i januari 2015 minskar till exempel Kinas beroende av Malackasundet, där USA har stort inflytande.

Kinesiska projekt i landet har däremot väckt högljudda protester. Människor har drivits från sin mark, miljön har tagit skada och etniska konflikter har eggats på. Västerländska företag har möjlighet att uppföra sig bättre. Men med bristande regelverk är det i stora drag upp till dem själva. Phil Robertson, Human Rights Watchs vice Asiendirektör, anser att sanktionerna borde ha lyfts långsammare.

– NLD (Aung San Suu Kyis parti som vann valet) och andra demokratiska krafter har berövats möjligheten till internationella påtryckningar, säger han.

Det finns däremot otvetydiga framsteg. I december 2012 tog Burma sitt första steg mot medlemskap i EITI, en organisation som driver ett internationellt ramverk för transparent naturresursutvinning. Det har skapat en unik kommunikationskanal mellan civilsamhället och regeringen. Jack Jenkins Hill, rådgivare för Spectrum, en organisation som bevakar naturresurser i landet, beskriver det som en trojansk häst.

– Civilsamhället har släppts in i ett sammanhang där det inte haft någonting att säga till om tidigare, säger han. Det ger definitivt hopp om ljus i slutet av tunneln.

Lokala aktörer har inte minst lyft människorättsfrågor.

– EITI har fått en annan och större roll än vanligtvis eftersom det inte finns några andra kanaler till politikerna, säger organisationens sekretariatschef Jonas Moberg. Det har varit lite av en perfekt storm.

Makthavarnas ansvar i fokus

I januari presenterades EITI:s första rapport om Burma. Nästa steg är att förenkla byråkratin, uppdatera och stifta nya lagar, samt, kanske viktigast, att utkräva ansvar av makthavarna.

Den nya regeringen kommer att driva utvecklingen vidare, tror Ni Ni Win, nationell koordinator för den lokala paraplyorganisationen MATA. Men det kommer att bli en stor utmaning för NLD att arbeta tillsammans med sina före detta fiender i militären, vilka i vissa fall var ansvariga för att fängsla och tortera dem.

– NLD har inte den färdighet och erfarenhet som behövs, säger hon. De behöver militärerna, vilka styr företagen och kommissionerna. Vi i civilsamhället kommer att bli spelets diplomater. Vi har kapacitet att föra förhandlingarna nu.

Hemresan sköts upp

Ko Thein Win sågar och passar ihop blå plaströr för att laga en förstörd källa i Htan Kaing. Översvämningen har fått honom att ställa in en av sina två årliga hemresor.

– Jag saknar min familj, säger han. Och det är svårt med ekonomin nu när mina källor skadats. Men jag har valt den här karriären, så jag måste hålla mig optimistisk. Tidigare var jag bonde, då var jag tvungen att piska min ko. Här behöver jag åtminstone inte göra några onda gärningar.

Egentligen skulle fältet ha återgått till odlingar och betesmark sedan det statliga oljebolaget MOGE avslutade sin utvinning här. Men efter ett par halvdana försök av polis att driva bort lycksökarna har de lämnats ifred med sin relativt fria och kaotiska kapitalism. Militären och deras anhang har tillräckligt på sitt bord.