Ny spalt: Doktorn svarar på läsarfrågor
Från den 30 januari inför HBL en ny spalt, Doktorn svarar. En gång per månad svarar läkaren Robert Paul på läsarnas frågor om hälsa och sjukdom.
En dag i slutet av 1970-talet har stannat i Robert Pauls minne. Två av patienterna som sökte hjälp den dagen kom nämligen inte bara med sina bekymmer, utan gav också den unge läkaren en insikt. Den ena var en åtta månader gammal baby med snuva och hosta. Den andra en 83-årig man med prostatabesvär. Paul förstod då att han sitter på en stol som ger honom utsikt över livets hela spektrum.
Så har det blivit och för att förstå allt mer har Paul bytt stol några gånger. De första tio åren efter sin examen arbetade han på Åbo universitetscentralsjukhus medan han specialiserade sig. Därefter följde forskning och disputation och sedan tio år med att utveckla läkemedel på tre olika företag: Lilly, Novartis och Astra Zeneca.
– Men under alla år har jag haft patienter på mottagning, också under forskningstiden, säger han.
- Ålder: 62 år.
- Familj: Gift. Har fyra barn och tre barnbarn.
- Bor: I Reso.
- Äter: Siskonkorvssoppa.
- Dricker: Rödvin.
- Hobbyer: Körsång.
- Hemlig talang: ”Jag lagar ganska god majonnäs.”
Du är docent i internmedicin, specialist i hematologi med specialkompetens i farmaceutisk medicin. Vad är du alltså expert på?
– Jag är insatt i internmedicin och särskilt i blodsjukdomar. På grund av ett decennium i läkemedelsindustrin vet jag också en hel del om hur läkemedel fungerar.
Vilken typ av frågor är du mindre insatt i?
– Jag saknar rent teknisk kunskap inom bland annat pediatrik, gynekologi, kirurgi och ortopedi, men det betyder inte att jag är främmande för de områdena. Jag utgår från att folk har olika besvär och börjar med att reda ut vad man kunde göra för att bota eller lindra dem. Då kommer man in på många olika specialiteter.
För tillfället arbetar du privat på Diacor. Vilka är dina bindningar?
– Bindningarna föråldras ju efter fem år, men jag brukar ange de företag jag arbetat för – också Åbolands sjukhus och Åbo universitetscentralsjukhus. Jag ser det som en fördel att ha jobbat på olika ställen.
Privatläkarna beskylls ibland för att ordinera dyra undersökningar i onödan, samtidigt som till exempel kommunernas hälsocentralläkare får direktiv om att inte låta ta magnetbilder eller många blodprov i onödan. Hur ser du på den diskussionen?
– Dagens patienter har förväntningar. Via nätet och medier har de både kunskaper och skenkunskaper på hand och en läkare måste då ha både bra insikter, god självkänsla och ett stort mått självkritik. Det är inte rätt att ordinera undersökningar bara för att patienter väntar sig dem. Läkaren ska fatta rätta och rimliga beslut utifrån sin kunskap och sitt samvete. Här är det viktigt med kontinuerlig vidareutbildning, säger han.
Vilket enskilt fall har lärt dig något viktigt som läkare?
– Jag minns en patient som jag skött sedan jag var nyutexaminerad, alltså i snart 40 år. Den långa relationen har lärt mig hur en kronisk sjukdom kan tära mentalt på en människa och det känns gripande.
Världshälsoorganisationen WHO har larmat flera gånger under hösten och sagt att vi överanvänder antibiotika till den grad att alldeles vanliga sjukdomar som till exempel urinvägsinfektioner snart kommer att vara resistenta mot den. Antibiotikaresistens kan också göra framtida prematurvård och cancerbehandlingar livsfarliga. Hur ser du på den frågan?
– Jag har märkt att den antibiotika jag ordinerade för tjugo år sedan inte längre biter på respiratoriska sjukdomar och det klokaste skulle kanske vara att vänta några dagar med att sätta in antibiotika för att se om problemet går över av sig självt. Ibland stöter ändå enskilda patienters behov mot det allmänna bästa. Trots att du kanske vet att antibiotikan hjälper i bara trettio procent av fallen kan det hända att det behövs hos just den här patienten. Det är alltid den enskilda patienten man ser till i första hand.
Hur tänker du på medborgarens eget ansvar för sin hälsa?
Ansvaret för hälsan ligger till största delen på patienten själv. Läkaren kan undersöka och ordinera, men det är patienten själv som måste ta läkemedlen, gå till fysioterapin eller vila under sjukledigheten. När det gäller att förebygga folksjukdomar har läkare och myndigheter ansvar för att informera bra och sakligt, men vars och ens eget ansvar för en förebyggande livsstil är stort. Ändå är det inte meningsfullt att överhövan mycket belasta dem som till exempel inte klarar av att sluta röka. För alla är det inte lätt.