Stromboli blev Ingrid Bergmans ö
Stromboli blev världsberömd genom Ingrid Bergmans kärlekshistoria med regissören Roberto Rossellini. Våren 1949 spelade han in filmen Stromboli – Guds land här. Filmen blev kanske inte så bra, men ändå en legend.
Stromboli
Bärplansbåten navigerar i Odysseus kölvatten. Den har åkt ut från en långsträckt udde som fingrar sig mot havet på norra Siciliens kust som om den ville gripa tag i de sju eoliska vulkanöarna. Var och en av öarna har sin karaktär och speciella atmosfär, och alla är dramatiska, tvärbranta och bjuder på mäktiga vyer och historiska kvarlevor av civilisation långt före Kristi födelse.
Himlen är väldig, havet är oändligt. Vid horisonten blånar Alicudi, Filicudi, Lipari, Salina, Vulkano, Panarea och så Stromboli. Stromboli är den nordligaste vulkanen i ögruppen, enligt myten ditkastad av cyklopen. Ön blev världsberömd genom Ingrid Bergmans kärlekshistoria med regissören Roberto Rossellini, då han på våren 1949 spelade in filmen Stromboli – Guds land här. Det blir en vandring i Ingrid Bergmans fotspår och en upplvelse av platsen där en av historiens kanske mindre lyckade filmer spelades in. En film som ändå blev en legend.
Fyra månader
I april 1949 lät regissören Rossellini lasta fiskefartyget San Lorenzo med kameror, strålkastare, filmrullar, statister, mjölpåsar och tomatburkar, och så Ingrid förstås. Den puttrade långsamt fram över Tyrrenska havet till hamnen Scari. I byn San Vincenzo skulle filmteamet stanna i fyra månader.
Här stiger också jag av och andas in Strombolis unika vulkaniska atmosfär och känner den grovkorniga lavasanden under skosulorna. Det tar mig fem minuter att bli fascinerad av Stromboli fast sandstränderna är kolsvarta, tysta och ödsliga. Det finns inga kiosker bara några solstolar spridda här och där bland fiskebåtar uppdragna på land. Ön förefaller fortfarande vild och tyst. Husen är vitkalkade i morisk stil, naturscenerierna är fantastiska. Bougainvilleans blomklasar brinner i orange, vitt och kardinalrött. På avstånd hörs klappret av hovar från en åsna. Tiden har stannat. Det finns inga bilar, däremot eldrivna vespor och trehjulingar.
Paparazzi
Ön var säkert ännu mer intakt och ödslig och mindre lämpad för en diva van vid strålkastarljusen från Hollywood 1949 än nu. Då var Strombolis kvinnor fortfarande klädda i svart och satt och broderade i gränden med ansiktet mot väggen till hus där inga bekvämligheter fanns.
När Rossellini steg i land med sitt team fanns det heller inga hotell. Han sökte upp ett rosa hus i byn med fyra rum nära havet. Badrummet inrättades intill huset. Eftersom det inte fanns rinnande vatten byggde man en stor tratt i taket genom vilken varmt vatten hälldes ner. Den fick fungera som dusch.
Skvallret om en love story mellan Roberto och Ingrid spreds snabbt. Ön invaderades av nyfikna tidningsmän. Sensationspressen var fylld av bilder på paret. Vilken pangnyhet kunde vara bättre? En regissör med rykte om sig att vara en kvinnotjusare och en stjärna som publiken avgudade. Med horder av paparazzi i hälarna valde Ingrid ett nytt liv med den italienska regissören.
Inspelningen av filmen blev en kraftmätning för Ingrid som inte var van att spela mot en amatörskådespelare som aldrig tidigare hade medverkat i en film. Utan ordentliga scenanvisningar av Rossellini som var van att arbeta med enkla skådespelare knöt det sig för den klassiskt skolade Ingrid. Hon fick svårt att prestera eftersom Rossellini fattade intuitiva beslut i sista stund. För att trösta stjärnan och hålla henne sällskap fick Ingrid en svart bulldog som hon döpte till Stromboli. Den blev parets första familjemedlem.
Ingrid, Robert och Anna
Stromboli är inte för den som är bekväm, tänker jag, när jag söker mig fram genom gränderna med affärer som små hål i väggen. Här säljs pimpsten och svartblänkande obsidian som användes i verktyg och lade en gång grunden till ett visst välstånd i ögruppen.
Jag kommer till kyrkan till vilken Ingrid donerade en summa pengar och går sedan ner mot Ingrids gränd som inte ligger långt från piazzan. Jag hittar omedelbart huset som flankeras av en stor dadelpalm. Ingrid Bergmans hus är egentligen inte så mycket att se. Ett litet färgglatt rosa hus med vita detaljer och utsikt över havet. Om man vänder ryggen till huset har man en fin vy över vulkanen. Jag kikar in genom fönsterrutorna. Därinne står några stolar.
På husväggen finns en marmorskylt som talar om att Ingrid Bergman bodde här. Huset var tänkt att bli ett museum över Bergman. Projektet har visst runnit ut i sanden.
Roberto Rossillini hade vid denna tid ett förhållande med Anna Magnani, en av Italiens då största filmstjärnor. Hon blev inte särskilt glad över att ha brädats av den svenska skådespelerskan. Anna lyckades övertyga en annan italiensk regissör att göra filmen Vulcano med henne som huvudrollsinnehavare. Den spelades in samma sommar på ön Vulcano inte långt från Stromboli.
Utanför Ingrids hus står också en grupp svenska turister. Jag ställer mig invid gruppen och lyssnar:
– Här invid bodde en man som fick bra betalt av en svartsjuk Anna Magnani för att dagligen åka över till Vulcano och rapportera om Robertos och Ingrids förehavanden. Två vulkanöar, två kvinnor, två filmer. En historia om maktkamp och glöd. Och mellan två eldar, den ena som höll på att slockna och en andra aktiv, fanns Roberto Rossellini.
Jag lämnar Ingrids hus och sätter mig på baren som döpts efter henne. Jag tar mig sedan ner till hamnen och båten avgår. Det blir snabbt beckmörkt. Solnedgången skyms av hotfulla moln. Ljusen blinkar från husen nere i byn. Explosioner från vulkanens krater hörs ut till havet som ett fräsande dån.
– La sciara del fuoco, ropar kaptenen. Det betyder eldens väg. Som en rutschbana rinner flytande magma, aska och lavablock ut mot havet. Vulkanen försvinner långsamt i mörkret. Men plötsligt utan förvarning stiger några glödande eldkaskader mot himlen. Lika magiskt som sommaren 1949.
Tyrrenska havet är inte så pålitligt som det verkade på resan ut, och när båten befinner sig någonstans mellan öarna Vulcano och Stromboli slår en blixt från klar himmel ner i havet och också hemresan blir ett vådligt äventyr.