Vulkanfantastens paradis är glödhett

STROMBOLI Det har stormat och regnat hela förmiddagen, men lagom till planerad vandringsstart bestämmer sig guiderna vid Magmatrek. Ja, vi gör ett försök att nå kratrarna på Strombolis topp.

Guiderna Alberto Zucchetti och Manuel Oliva kontrollerar att vi alla har rätt utrustning: vandringsskor, ja. Vattenflaskor, ficklampa, ombyteskläder, matsäck, ja. Hjälm och vandringsstav, ja. Nu är uppåt den enda vägen, målet ligger 918 meter över havet.

Först genom öns vitrappade labyrinter av låga hus, sedan längs jordiga, vältrampade stigar som går genom täta bambusnår. Framför oss tronar Stromboli i egen hög vulkan, grön nedtill och svart upptill. Toppen syns, men de aktiva kratrarna ligger på andra sidan och utom synhåll för oss, än så länge. De enorma rökmolnen som då och då bolmar upp vittnar däremot om att de finns där.

Vi är ute ur bambusnåren och nu har också vyn bakom oss öppnat sig. En del av oss går baklänges för det här är för vackert att vända ryggen till. Nedanför har klungorna av hus blivit pyttesmå, runtom oss är det blått hav så långt ögat når. Bara en liten juvel ligger i havet och drar hela tiden våra blickar till sig. Det är Strombolicchio – lilla Stromboli som också kallas Strombolis far. Det är där Stromboli har sitt geologiska ursprung, men Strombolicchio har inte haft något utbrott på ungefär 200 000 år.

Fascinerande är också att vi kan se hälften av ön här uppifrån. Halvcirkeln är en speciell syn eftersom vi så tydligt ser omfattningen av den plats där vi befinner oss. Här står vi, runtom oss finns bara hav.

Upp eller ner

Vandringen är svettig i tjugofem graders värme, men annars är den inte alls tung för de flesta av oss. Guiderna har meddelat oss att vid 400 meters höjd måste vi alla enskilt ta beslutet om vi är redo att fortsätta upp till toppen eller om vi vill gå ner tillbaka till byn på egen hand. Det vi gör därefter gör vi av säkerhetsskäl alla tillsammans. Sedan 2001 är det förbjudet att gå upp till kratrarna utan guide.

400 meter. En medelålders spanjorska har kämpat tillräckligt med sina sjuka knän och bestämmer sig för att vända tillbaka trots att det är en av hennes stora drömmar att se Strombolis utbrott. Dottern Alba Parejo Gonzalez får försöka fullfölja drömmen, åtminstone den här gången.

Sjuåriga kanadensiskan Lucy Warren och hennes föräldrar tar sig också en funderare.

– Det är bara hälften kvar, säger mamma Sheila Warren.

– Jag har ont i benen, säger Lucy.

– Det har vi nog alla, säger mamma och också de fortsätter uppåt med resten av oss.

En tysk tioåring kämpar också på. Hans pappa Sascha Cosar vill nämligen ge den här upplevelsen i arv till sin son. Sascha Cosar har vandrat upp till Strombolis topp två gånger tidigare, ett resultat av att hans egen far är hänförd av ön. Cosar berättar att fadern är på ön för nittonde gången, men med sina 75 år är han inte med på vandringen utan sitter nere i byn, lite avundsjuk men stolt över sonen och sonsonen.

– Min far förälskade sig helt enkelt i vulkanen, säger Cosar.

Utbrott som bonus

Vi har nått det svarta, steniga, lite svårvandrade partiet. Vi sicksackar långsamt uppåt, det gäller att ge akt på hur man trampar för här sluttar vulkanen brant nedåt. Lite högre upp avtecknar sig en annan grupp vandrare mot vulkanryggen som en rad myror som sakta men säkert tar sig uppåt.

Minstingen Lucy gråter vid det här laget för varje långsamt steg hon tar. Guiden börjar bli otålig och lite bekymrad över hur vi ska hinna upp innan vädret slår om. Vädret växlar snabbt här uppe och personalen nere i Magmatreks högkvarter kommer att meddela per radiokontakt om vi får gå ända upp.

Solljuset blir mindre och mindre och den allt mer stickande lukten av svavel är ett välkommet tecken på att vi närmar oss. Till sist meddelar också guiden Alberto Zucchetti att nu är det bara tio minuter till toppen. Och det viktigaste av allt: vi har tillstånd att gå upp till kratrarna. I bästa fall kommer vi att se eruptioner, det skulle vara en bonus har vi intalat oss. Sedan Strombolis stora utbrott i våras har vulkanen inte varit särskilt aktiv – den samlar kraft inför nästa stora show.

"Magnifikt!"

Äntligen är vi framme! Den andra gruppen står redan på rad längs den breda ryggen med uppsikt över kratern Sciara del Fuoco. Blåsten är hård vid det här laget och någon vulkanisk aktivitet hör vi inte. Däremot bolmar röken ur kratrarna, tjock och grå mot det sista solljuset.

Vi befinner oss ungefär tvåhundra meter ovanför kratrarna. Zucchetti drar upp en linje i den svarta jorden och ber oss ta plats bakom linjen. Vi börjar lugnt plocka med kamerautrustning och mat, som om vi skulle ha all tid i världen tills föreställningen börjar. Idiotiskt förstås, vulkaner är inte kända för att vänta på klarsignal. Å andra sida har jag inga illusioner om att få se något annat än rök. Jag är en passionerad vandrare och redan det att ha fått klättra upp för en vulkan och stå vid en rykande vulkankrater är fantastiskt.

När vulkanen sedan inleder sin show är upplevelsen desto starkare.

Några små klarröda gnistor sprakar plötsligt till, blir större och större för att avslutas med en hög plym av vulkaniskt lavafyrverkeri. Det är tio femton sekunder av vidöppna munnar, klotrunda ögon och "Otroligt! Oh my god! Fantastiskt! Magnifikt!" Och "Det här var värt vandringen, eller hur Lucy?". Sjuåringen, som tillfälligt tappat talförmågan, kan inte annat än nicka.

När röken skingrar sig efteråt ser vi magman bubbla, glödande röd i sin kittel. En stund senare belönar Stromboli oss en gång till med en enastående show.

När det strax därpå sprakar till i guidens walkie-talkie och han får bud om att vinden håller på att öka i styrka och order om att leda oss ner är det ingen som protesterar. I kväll har vi stått på första parkett och sett en lysande Stromboli i huvudrollen. I kväll har vi fått en av vårt livs mest fantastiska naturupplevelser.