Professor Jenni Reuter:"Arkitektur är överallt och påverkar vår vardag"
Om tre veckor stiger arkitekten Jenni Reuter i stora djupa stövlar. Hon tillträder posten som professor vid Aalto-universitetet, och efterträder legender som Mikko Heikkinen, Simo Paavilainen och Juhani Pallasmaa. Reuter är en av få kvinnor och yngst bland arkitekturprofessorerna vid Aalto.
Bakom en grön dörr på innergården i kvarteret Trasten på Kalevagatan delar tre arkitekter på arbetslokal i en tidigare småindustrifastighet. Utsikten över bakgården är typisk för innerstaden i Helsingfors, vägg i vägg står hus i röda tegel, i jugendstil och odefinierbar betong, några resliga lövträd, många bilar och några cyklar och så alla murar som delar upp kvarteret i mindre gytter.
– Vi har var sin arkitektbyrå och så en gemensam som mest arbetar med byggnadsprojekt som stöder utsatta människor i tredje världen, säger Jenni Reuter och avser med vi sina kollegor Saija Hollmén och Helena Sandman.
Trion har studerat samtidigt och startade den gemensamma byrån 1996 i samband med att de gick in för att genomföra ett kvinnohus i Senegal. Det starkt röda kvinnohuset i Rufisque har inte bara varit en vinnare för kvinnorna på orten, byggnadens formspråk har uppmärksammats också i internationell arkitekturpress. Nu är trion i gång med ett skyddshem för kvinnor i Moshi i Tanzania, den här gången i lysande gult.
En tredjedel är färdigt och har rum för 18 utsatta kvinnor jämte barn men de resterande byggnaderna väntar i hopp om bidrag från Utrikesministeriet som har stött projektet i starten.
- Vem: Jenni Reuter, 43, arkitekt från Tekniska högskolan.
- Aktuell som: Tillträder vid årsskiftet posten som professor i arkitekturens grunder och teori.
- Uppvuxen i Pargas, numera bosatt i Brunnsparken i Helsingfors.
- Familj: Arkitektmaken, konstnärsprofessorn Juha Ilonen och tre barn, 7, 10 och 12 år gamla.
- Fritid: Pilates, vänner, familj och vardagsruljangsen. "Fast Juha tillreder oftare mat än jag".
- Läser: "Knausgårds Min Kamp 6 som jag inte verkar komma igenom. De tidigare läste jag i ett sträck."
- Senaste biobesök: En tid sedan men det var Whiplash eller Birdman.
- Dold talang: Sover gott.
Stort att efterträda legend
Efter årsskiftet förfogar Jenni Reuter, 43 över ett nytt jobb och nytt arbetsrum i Otnäs där hon tillträder som professor i arkitekturens grunder och teori. Reuter har varit lektor vid Aalto och fick den prestigeladdade posten som professor efter en omständlig gallring bland närmare fyrtio som sökte tjänsten.
Egentligen ville Reuter bli scenograf men kom inte in till dåvarande Konstindustriella högskolan.
– Till arkitektutbildningen kom jag direkt, och hade lyckan att ha Juhani Pallasmaa som min första professor. Nu efterträder jag honom och det känns svindlande stort. Pallasmaa var en oerhört inspirerande lärare och också krävande. Han ansåg att vi ska bli värdiga allmänbildade människor och arkitekter som känner empati. Genast i starten av studierna fick vi en lång lista över klassisk litteratur som skulle ge oss kunskap och bildning, säger Reuter.
Målet är givetvis att ha förmågan att inspirera på samma sätt som Pallasmaa, eller som föregångarprofessorerna Mikko Heikkinen och Simo Paavilainen för den delen.
– Jag kliver i stora stövlar och axlar ett stort ansvar, säger hon men ger ändå inte intryck av att oroa sig för att misslyckas, tvärtom, Jenni Reuter brinner för arkitektur och vill förmedla den här passionen till sina studerande.
– Årligen blir ungefär 40 studenter intagna till arkitektutbildningen, och 18 till landskapsarkitekturen. Samarbetet mellan disciplinerna är tätt det första året men sedan fungerar sektorerna tyvärr på var sitt håll. Jag hoppas kunna bygga upp ett samarbete på lång sikt, för båda har mycket att ge varandra.
Arkitekturutbildningens två första år bygger mycket på närvaro och undervisning som i skolan, och just den här grunden och teorin för fortsättningen ska Reuter ge.
– Intensiteten i studierna under de första åren är anmärkningsvärd, och jag har stort inflytande över att forma de studerande som blivande arkitekter. Men bäst lyckas jag om elevarbetena är bra på helt olika sätt. Meningen är verkligen inte att stöpa arkitekter i samma form utan det motsatta, att utbilda arkitekter som handlar och tänker fritt.
Hitta sin dröm och sitt formspråk
Reuter ser sin roll som att hjälpa de blivande arkitekterna att hitta sitt formspråk och sin dröm.
– De ska inte lära sig genomföra min dröm. Men de ska lära sig att arkitekturen har makt att påverka vår vardag. Det mesta som omringar oss är direkt eller indirekt arkitektur. De allra flesta av oss bor i en byggd miljö, och den är arkitektur. Till och med spannmålssilon på landsorten är arkitektur, säger hon och tillägger att arkitektur är att uppleva rummet med alla sina sinnen. Det handlar inte bara om fysiska väggar och tak utan om ljus, ljud och material och hela kroppens vardande i rummet.
– Folk i allmänhet vet skrämmande lite om arkitekturens inflytande, och många tror att det handlar om nya kulturhus eller enskilda uppmärksammade projekt
Studietiden för arkitekter är ofta lång, fastän målet är fem år.
– Många jobbar parallellt på arkitektbyrå, och det är inte fel att tillämpa och öva sina färdigheter i praktiken samtidigt som man studerar. Å andra sidan ska studierna inte heller ta alltför lång tid.
Trots den rådande ekonomiska nedgången är den aktuella jobbsituationen för arkitekter bra, eftersom en hel del husprojekt startar under lågkonjunktur enligt tanken om att byggandet är billigare då.
Hennes avsikt är att ge sina studenter en solid bas och gedigen kunskap att brinna för sitt yrke, hysa genuint intresse för det, vara initiativrik och aktiv.
– Det finns alltid stora stjärnarkitekter men en arkitekt kan vara en stjärna på sitt eget sätt.
En Reuter från Pargas
Jenni Reuter hör till Pargasklanen Reuter och till familjen hemma i Brunnsparken hör tre barn och maken, arkitekten, konstnärsprofessorn Juha Ilonen som hon beskriver som Helsingforsfreak. Ilonen har skildrat Helsingfors fint i flera verk som handlar om olika stadsrum i staden.
– Jag är uppvuxen i Pargas och glad och stolt över det, Juha är inbiten helsingforsare så vi kompletterar varandra. Visst blir det en hel del prat om arkitektur hemma, och jag är rädd att barnen får en väldigt idyllisk bild av arkitektens roliga yrke. Det är visserligen underbart men kan vara både stressigt och tävlingsinriktat också.