Våldtäktskulturen
Ratata-bloggaren Satu Laukkanen skriver om hur det är att vara ung kvinna i Finland. Om känslan när man går hem ensam en mörk kväll och möter en man på gatan.
Jag kommer ihåg hur vi stod utanför matbutiken i Karis på nittiotalet, jag var kanske sju, mamma tittar på parken och säger att jag aldrig ska gå igenom en park ensam när det är mörkt. Ofta tänker jag på det då jag rör mig ute i natten ensam som ung kvinna. När jag gått över torget i Åbo och någon man försökt komma och prata med mig.
– Hei tyttö. Ootsä yksin?
Alla män våldtar inte, men berätta gärna för mig hur jag ska veta vem som är en schysst snubbe när gatlyktorna blir allt färre och det finns bara jag och en man på gatan. När det känns som att han bara kommer närmare mig och jag knappt hinner in genom porten till mitt hem innan han rycker i handtaget, svär högljutt. Jag har just hunnit låsa om mig.
Jag läser i damtidningar om hur jag ska fästa mitt hår på länken. En hästsvans får man allt för lätt tag om. Jag läser om innovationer som görs, bälten som kräver båda händerna för att öppna så det är lättare att tackla sin förövare, kanske få mer tid. Killkompisar som frågar om jag vill att de ska följa med mig från krogen så jag känner mig trygg. Tanken att kanske jag tar jeans trots allt när jag ser klänningen i spegeln före utekvällen. Men kanske just den klänningen berättar om hur livet i patriarkatet är.
– Hei tyttö. Ei kai sua pelota?
Och jag har lärt mig. Lärt mig att gå med headphones för att låtsas som om att jag inte hör männen. Lärt mig att aldrig ha musik på för att försäkra mig om att jag trots allt hör. Nycklarna i handen. Lärt mig att inte visa något slags reaktion då någon man går riktigt intill mig på natten.Kanske du lät honom tro någonting?
Är jag speciellt rädd för män ur en viss kultur? Nej. Jag har alltid fått vara rädd för alla slags män.
Satu Laukkanen
Flera inlägg av skribenten finns på satumainen.ratata.fi