Bodners åker till fadderbarnen
I Indien väntar just nu två 8-åringar ivrigt på att få träffa sin fadderfamilj från Finland. Bodners från Tusby har i morse satt sig på flyget, med kappsäckarna packade med tandborstar, ficklampor, skolsaker och kläder, inställda på en oförglömlig resa.
I takt med att Finlands regering skär i biståndet och minskar på anslagen till hjälporganisationer upplever allt flera finländare att man inte får glömma medmänniskorna i världen. Helena Bodner har tre fadderbarn i Indien och hon är väldigt bekymrad över hur det ska gå med projekten som organisationen World Vision har startat upp i barnens byar.
– Pengarna vi betalar går inte direkt till fadderbarnet, det vore oerhört orättvist mot andra barn som inte har faddrar, utan de går till byagemenskapen. På det sättet får alla barn i hela byn nytta av stödet.
I provinsen Rajnandgaon, där familjen Bodners första fadderbarn Timan bor, leder World Vision ett jordbruksprojekt, där man utbildar jordbrukare i hur de med rätt enkla medel får bättre skördar. Det handlar exempelvis om att samla in regnvatten och att använda dynga som biologisk gödsel.
– Timans pappa har ett litet jordbruk och med hjälp av utbildningen får familjen nu mera mat att äta. Men det är en stor familj med fem barn, så det egna jordbruket är ännu inte självförsörjande, utan båda föräldrarna jobbar också ute på fälten hos andra jordbrukare, berättar Helena Bodner.
Projekten som nu pågår i olika delar av Indien är långsiktiga och Bodner är orolig för om de alls kan slutföras utan regeringens stöd.
– Med hjälp av hygienupplysning har man kunnat minska dödligheten i diarré avsevärt och genom kvinnostödsgrupper kan familjer få hjälp med till exempel läkarräkningar eller bidrag till att skaffa symaskin. Dessa projekt är planerade för 10–15 år. Men hur går det om organisationen inte får in utlovade pengar? Då blir de frivilliga faddrarnas roll ännu viktigare. En euro räcker till så mycket i Indien.
Obeskrivlig känsla
Helena Bodner besökte Rajnandgaon i delstaten Chattisgarh för tre år sedan och fick då träffa Timan och hennes föräldrar. Det mötet gjorde ett starkt intryck på henne.
– Den där känslan när jag äntligen fick träffa Timan går inte att beskriva. Hon är så nära mitt hjärta. Den här fadderverksamheten är oerhört viktigt för mig. Det var också fint att få träffa hennes föräldrar och höra vilka framtidsplaner de har för dottern.
Bodner skriver tre fyra brev om året till Timan, där hon alltid uppmuntrar flickan att gå i skola och sikta på sitt drömyrke, att bli lärare. Hon skickar också med små gåvor, sådant som ryms i ett kuvert. Det kommer alltid ett tackbrev till svar och än så länge har fadderbarnet fått fortsätta sin skolgång och inte satts i arbete på fälten.
– Efter resan bestämde vi i vår familj att vi tar två fadderbarn till, flickan Ashi och pojken Kartik, som båda är 8 år. Vi ville också ha en pojke, för flickor är populärare som fadderbarn. Jag pratar alltid om våra barn i Indien, de är så verkliga för mig.
Det är dessa två barn som familjen Bodner nu åker iväg för att träffa. Med på resan, som organisationen ordnar, finns förutom maken Benjamin och dottern Sophia, 16 år, också femton andra faddrar. Nu bär det av till en annan del av Indien, till djungeln i Hoshangabad i delstaten Madhya Pradesh.
Familjen har en hel kappsäck full med gåvor, både till de egna fadderbarnen, men också till deras syskon och andra barn som de kommer att träffa under den en vecka långa rundturen i delstaten. Där finns underkläder, pennor, skrivhäften, spel, hårspännen, läsglasögon och dynamolampor.
– Det är problem med elförsörjningen i området och elen stängs tidvis av, så det är ofta mörkt då barnen ska läsa sina läxor. Därför tar vi med cykeldynamor så att de ska se att läsa.
Bodners har också med sig tvåhundra tandborstar att dela ut i olika byar.
– Under förra resan träffade jag barn i tioårsåldern som aldrig hade ägt en tandborste tidigare. Också då delade jag ut tandborstar och glädjen hos ett barn som aldrig ägt en sådan var stor, minns Helena Bodner.