Min stad
Ratata-bloggaren Louise Enckell längtar efter främmande städer, nya människor, nya kretsar och en ny start. Hon vill jag bo någonstans, där kanelbullen smakar annorlunda och spårvagnarna inte är gröngula.
Ibland längtar jag efter främmande städer, nya människor, nya kretsar, ny start och allt det där. Bor kvar i samma gamla Helsingfors i samma kvarter i samma lägenhet. I kvarter där de allra flesta har en snäppet högre socioekonomisk ställning än medeltalet. I kvarter som sett exakt likadana ut i snart nitton år. Och både ofta och ibland har den här bubblan känts trång och syrefattig, ankdammen alldeles för grund.
Men just nu är det skönt att bo kvar. Att allt är så bekant. Att kanelbullen smakar samma på samma kafé och att spårvagnarna åker i sina samma gamla spår. Att äta libanesisk kvällsmat en vardag i grannkvarteret tills det stänger för att sedan sätta sig i samma park man lekt och hängt i i snart två decennier (försöker låta gammal) och sitta där långt över midnatt och tala ut och skratta och småfrysa.
Andra plan Helsingfors levererar på?
Älskar att man på ca 30 min kan cykla från den sydligaste spetsen av staden och hitta något som liknar lande; kossor och ladugård och naturstigar. Att det finns otaliga gräsmattor som oftast är ganska tomma, har flera gånger när temperaturen sprängt tjugosträcket traskat iväg till närmaste park och lagt mig under valfritt träd med en bok och njutit av att få läsa ostört. Att kunna sola på minimal strand med rätt ostörd horisont, dricka vin under en bro för att sedan cykla till närmaste klubb och dansa, att på konstens natt ta sig till en innergård fylld av medelålders och dansa till gypsyjazz med sina vänner och avsluta med nattmat på Fafas (blir nästan lite trött på hur utsliten den där meningen är om man tar bort gypsyjazzen).
Det här veckoslutet har hemstaden också visat sin bästa sida. Har sitzat i ett lagom intimt utrymme med lagom superbra människor för att sedan ta över dansgolvet på nya studenthuset på en efterfest som inte ens var vår. Gårdagens och veckans största kontrast var att spela beerpong med billig öl för att sedan dela på skumpaflaska på uteservering och skratta åt hur fancyt och vuxet det är.
Men någon gång vill jag ändå bo någonstans där kanelbullen smakar annorlunda och spårvagnarna inte är gröngula och dansgolven inte är så ljusa. Kan fylla ut lite mer; där bergen är högre och solen starkare och skogarna äldre och man kan skida på puderlätt snö och packa med sig ett tält och bege sig ut i ödemarken. Typ.
Flera blogginlägg av skribenten hittas på ordagrant.ratata.fi