Pappa
Ratata-bloggaren Fia Doepel skriver om sin Pappa, om hur han insjuknade i ALS och hur relationen mellan far och dotter förändrades under det sista året.
Det är en lång historia. Jag ska berätta en del av den, kanske mest för mig själv i form av terapi men också för den som vill lyssna.
I början av 2014 fick min Pappa en diagnos på en förfärlig, obotlig sjukdom, ALS. Jag berättade om Pappas sjukdom till bara några människor, mina nära och kära plus en handfull vänner. Jag sköt undan det för jag ville inte prata om det.
Pappa blev sakta sämre, han kunde snart inte gå utan rullator och snart försvann även talet. I vintras började talet bli så pass dåligt att man verkligen fick anränga sig för att förstå vad han menade. I våras fick han en kommunikator. Men det var även andra saker som påverkades, hans muskler i halsen var snart inte tillräkligt starka för att svälja maten han tuggade. Allt ordnade sig med diverse hjälpmedel och vi tänkte att nog blir det bra det här. Pappa var under sommaren noga med att berätta för mig att allt kommer att bli bra, jag nickade och höll med. För visst är allting bra trots att det är så himla orättvist. Jag ville dessutom vara stark för honom, jag ville inte bryta ner när han såg på, även om jag grät i hans famn några gånger under det senaste halvåret.
Min kusin gifte sig i början av månaden och Pappa var tillräkligt pigg för att klara av det. Det var också viktigt för honom eftersom min kusin är hans guddotter. Men han var hemskt trött efteråt och han fick inte riktigt tillbaka styrkan efter det. Och sen började det gå utför.
Måndagen 16.8 blev min pappa intagen på intensiven på grund av att hans lungor var i så pass dåligt skick. Farmor ringde och berättade att prognosen knappast är något vidare men att han är stabil för tillfället. Dagen efter ringer hon mig igen och frågar mig om jag hade tänkt gå och hälsa på pappa, jag svarar ja och hon kontrar med att det eventuellt är sista gången jag träffar honom. Jag cyklar dit med hjärtat tungt och känslorna på svaj men beslutar mig ändå för att vara glad då jag träffar honom. Jag är hos honom så länge som möjligt, vi kramas hårt hårt och håller varandras händer och jag hjälper honom med att skriva på kommunikatorn. Innan jag går kramar jag honom en halv evighet och säger att jag älskar honom så himla mycket, han kan inte svara men han ger ifrån sig ett ljud som jag vet vad betyder, kramar om mig hårdare och när vi släpper varandra pussar jag honom i pannan och vi tittar varandra intensivt i ögonen några minuter.
Vid huvudingången möter jag Farmor och pappas bästa vän och jag bryter samman. Hela resten av dagen är underlig och på kvällen hoppar vi med ett enkelt flyttlass på båten och åker till Stockholm.
Veckan går bra, jag får uppdateringar hemifrån och det känns lugnande och bra. Han är i säkra händer. Men på måndag kväll, den 25, skriver Farmor ett meddelande som är tungt att läsa. Pappa har fått lunginflammation igen och läkaren har gett honom max 1-1,5 vecka tid. Jag gråter och gråter och Jarkko tröstar mig. Nästa morgon är det snabba ryck. Jag ringer Farmor och berättar att vi kommer hem, beställer två båtbiljetter till onsdag kväll och pratar med min lärare på skolan. Hon är förstående och kommer tala med rektorn om saken.
Under hela onsdagen mår jag konstigt, timmarna går för långsamt och jag är stundvis tyst och stundvis pratsam och glad. Vi kommer ombord, äter och knyter oss så småningom. Mina syskons mamma skickar ett meddelande som är lugnande men på samma gång oroande. Men jag kan inte sova. Under hela natten yrar jag, vrider och vänder mig och drömmer hemska halvvakna mardrömmar. På torsdag morgon är jag ett vrak och vi tar oss av båten, åker de två tåg som krävs för att komma hem. Jag har tagit med en bok som jag hade tänkt läsa för Pappa, jag tror att han hade uppskattat det. Det enda jag nu tänker på är att få hålla i hans hand en sista gång.
Men jag hinner inte.
Fia Doepel
Läs resten av skribentens inlägg på slainmejifolie.ratata.fi