Ett tomrum fylls med löften om en strålande framtid
På ett stort, utsträckt ingenting av grus och asfalt växer en ny stadsdel fram. Men tomrum tenderar att fyllas. Fiskehamnen i ett tillstånd av halvfärdighet är ett massivt ingenmansland och laboratorium för ny stadskultur.
Fiskehamnen, Sörnäs udd och Sumparn har med försiktiga streck ritats ut på stadens inre karta sedan hamnverksamheten flyttade bort. Nu har de trevande linjerna blivit stora drag. Skyskraporna reser sig snart intill metron, stadsbor hittar hem i de nybyggda husen och kafédörrarna slår inbjudande upp.
Men ännu är vi inte riktigt där. Vi befinner oss i den trevande stunden av ingenting; inte det som varit och inte det som ska bli. Det är ett tillstånd fullt av skapande energi.
Anu Korppi tillbringar sin lediga dag i hängmattan på Slakthusets innergård. Foto: Evy Nickström
Ditt och mitt
En kvinna i 30-årsåldern ligger i hängmattan, låter ena benet dingla ned över det ännu illgröna gräset och läser. Då och då tar hon en slurk ur colaflaskan hon tagit med sig hemifrån. Uteserveringarna har precis bytt ut sina lunchgäster mätta på färskpasta och hantverksglass mot sena semesterfirare som dricker öl från mikrobryggerier i sommarens sista solsken.
Det gamla och slitna samsas om Fiskehamnen med det splitternya och toppmoderna. Den gemensamma nämnaren är havet som är sig likt oberoende av vilka skyskrapor som reser sig på torra land. Foto: Evy Nickström
I dag är det gamla slakteriet i rödtegel, Teurastamo, huvudscen för mycket av den aktivitet som vuxit fram i Fiskehamnen. I detta undanskymda men samtidigt öppna kvarter kantat av nött tegel öppnar sig ett allmänt rum som är lika mycket ditt som alla andras. Egen matsäck fungerar alldeles utmärkt sida vid sida med kaféer och restauranger.
Slakthuset växer så det knakar, i samma takt som husen reser sig och nya invånare flyttar in i dem. Det gamla industriområdet har på bara några år blivit ett centrum för mat och kultur i Helsingfors.
Timo Santala efterlyser ett förtroende mellan staden och stadsborna – då är allt möjligt. Inte tvinga fram utan ge möjlighet att förverkliga sig själv så föds den stad vi drömmer om. Foto: Evy Nickström
Timo Santala
Timo Santala är en aktiv kraft i kollektivet bakom Slakthuset. Han är också en av grundarna till restaurangdagen. Nu jobbar han för staden och koordinerar matkulturen i de gamla slakteribyggnaderna.
Han är övertygad om att staden är din för den som vågar ta för sig.
– Folk tror att allt är förbjudet, men så är det inte. Du kan öppna en mobil frisörsalong på cykeln lika väl som en restaurang.
– På de gemensamma platserna är det upp till invånarna själva att skapa sin stad. Här gäller det att tänka positivt och se möjligheterna i stället för att gnälla på byråkratin. Vi ska pröva gränserna och ta vår stad i besittning, säger han.
Stället vill ge företagarna fria händer att förverkliga sig och alla kan dra nytta av alla. I fokus står ändå stadsborna: de får saker att ske, inte företagarna eller stadens tjänstemän.
– När man får ta ansvar och ordna bryr man sig också om att hålla området rent och plocka undan inför nästa gäst.
Santala efterlyser ett förtroende mellan staden och stadsborna – då är allt möjligt.
Séamus Holohan brygger whisky i Helsingfors första privata bryggeri på hundra år, Helsinki distilling company. Maltlukten är tjock i den varma luften. Företaget är ett av de lyckligt lottade som får verka i Slakthuset i Fiskehamnen. Foto: Evy Nickström
Företagarna formar området varje dag, men det gör också människorna som kommer och går. Det är fritt fram att plocka lite rosmarin som växer i gårdens odlingar och röra ned den i grillmarinaden. Planen är att alla växter på området snart ska vara ätbara. Grillen mitt på gården är till för var och en.
När några romer som flitigt använde sig av den allmänna grillen möttes av föraktfulla insändare vidtog stadsborna snabbt åtgärder. Resultatet blev en grillfest för att fira en öppen stad som strängt avvisar fördomar.
Icke-platsen en möjlighet
En bit från Teurastamo, vid den gamla gasklockan pågår efterarbetet efter Flowfestivalen. Ännu en knapp vecka efter att de 70 000 besökarna lämnat området packas putsas, plockas det innan det är dags att pusta ut. Några år har Flowfestivalen ännu på sig innan den trängs undan av nybyggena. Om den kan stanna i Helsingfors är oklart.
Kiia Beilinson och Sonja Kilpeläinen åker rullbräda i en skejtpark intill. Den är av världsklass, säger de. Också den med gemensamma krafter byggda parkens framtid är oviss. Skejtarna passar på att njuta så länge det roliga varar, för hur nästa sommar ser ut vet ingen.
– Det är oerhört synd om allt det gemensamma försvinner och bara bostadshus blir kvar.
Bastu, pop up-evenemang, graffitivägg och häng i säckstolar. Den urbana stadskulturen får blomstra tills den motas bort av grävjobben. Men ännu är det några år dit. Foto: Evy Nickström
Vidare ut mot Sumparn löper en lång väg som för tankarna till en urban ökenvandring över grus och asfalt. Dammet ligger som ett tjockt täcke i luften. Traktorer dundrar förbi, lyftkranar reser sig mot himlen, trafikarrangemangen ter sig obegripliga och får mycket klagomål från dem som redan flyttat in i de nya husen.
Ännu ligger fiskebåtarna som trötta, strandade valar på land, urblekt rosa och spräckligt roströda, som om de skulle upplösas i havet om det av någon orsak blev en resa till.
Bron till Blåbärslandet växer för varje dag som går. Foto: Evy Nickström
Här fanns Konttiaukio, ett område kring sju containrar. Under många somrar ordnades här fler evenemang än på de officiella arenorna, allt frivilligt och utan att sträva efter vinst. Där fick vem som helst prova på vad som helst, och då inga krav fanns blev det lättare att våga experimentera med det galna. En av höjdpunkterna var en kattvideofestival dit tvåtusen personer kom. Men ett evenemang med två personer i publiken kunde vara lika lyckat.
– Våga arrangera spontant och tillfälligt och utan gränser.
Ett sådant Helsingfors vill Timo Wright ha. Han är en av de aktiva bakom gruppen Bermuda Helsinki som var drivkraften bakom Konttiaukio.
Strandlinjen blir allas, inte bara deras som blickar ut över havet från sina dyra bostäder. Foto: Evy Nickström
– Det var klart att projektet inte skulle vara i all evighet. Men det är helt i sin ordning, säger Wright som är tacksam över att stadens tjänstemän var så snabba med att nappa på planen.
När staden växer och ett område blir ledigt öppnar sig nya möjligheter. Vi vet inte när det händer nästa gång. Men undantagstillståndet fortsätter, säger han, och de som bor där under processen skapar sin egen kollektiva kultur.
– Det finns ett stort behov att ta del av och göra saker för sig själv och varandra.
Jädelino är ett av de små, personliga företagen som handplockats till kultur- och matkomplexet Teurastamo. Henna Nikkola får beställning på en vaniljboll, men här finns också glass med smak av morot och lonkero. Kaffeglassen får sin smak av grannkaféets espresso. Foto: Evy Nickström
Tjänstemän måste våga låta folk prova på och se hur det går. Men då krävs mod, säger han, för att orden om ett livfullt Helsingfors inte ska klinga tomt.
I dag finns inget kvar av de vilt kreativa somrarna vid containrarna. Men längst ut på Sumparn: ett litet, färggrant hus. Det är Sompasauna, bastun som är öppen för alla, gratis och dygnet runt. Kvarglömda handdukar som en regnbåge av frotté. Skumpaflaskor så billiga att de lämnats halvdruckna och stiliga champagneglas i olika glaskulörer står bortglömda på de slitna borden.
I spetsen av Sumparn i Fiskehamnen vattnar Ruusu Toivonen en prunkande stadsodling. Fänkål, mangold, zucchini, brysselkål, till och med en liten solros. Kring henne välver sig en stadsdel som växer så det knakar. Foto Evy Nickström
En bit från bastun vattnar Ruusu Toivonen sina växter. Fänkål, mangold, zucchini, brysselkål, till och med en liten solros. Zucchinierna är särskilt imponerande – vädret har varit gynnsamt. Ruusu Toivonen har hyrt lådan av föreningen för nyttoväxter, Dodo. De prunkande plantorna har fått växa i fred; festivalgästerna har trots allt varit mer sugna på varmkorv än på zucchini.
– Vem skulle nu vilja fara i väg med en stackars zucchini, säger Toivonen och häller vatten över den granna odlingen.
Längst ute på kajen som vetter mot Tjärholmen och Kronohagen har vi föregångaren: kaféet Ihana, här redan för fem år sedan när yttre Sumparn var en blind fläck för de flesta. Sommar efter sommar vandrar stadsborna flera kilometer med det lilla kafét som enda mål.
Hamnen präglar Fiskehamnens historia. Det här minnet har man försökt bevara. De nya kvarteren är namngivna som man brukade göra innan 30-talet då traditionen fick ge vika för systemet med enbart gatunamn. Trokari, Kippari är slanguttryck från olika årtionden. Havet är närvarande i gatunamnen, kvarteren, parkerna. Foto: Evy Nickström
Formas av havet
Just nu är Fiskehamnen inte så mycket en plats som ett tillstånd. Området är utbrett och svårt att greppa. Gruset brer i varierande formationer ut sig över områden stora som fotbollsplaner, ett tomrum som ändå sitter på ett löfte om en strålande framtid. Få minns längre att det var här de romska tiggarna höll till innan de kördes bort undan maskiner och byggarbetare. Det är framtiden som vi ser på arkitekternas skisser: En framtid där stadsborna leende promenerar med sina gourmetglassar längs strandpromenaden, en framtid där skyskraporna reser sig högt i skyn utan att någonsin skymma solen. En framtid som ger rum för det nya utan att glömma det gamla: hamnen och havet, matroserna och kaptenerna. De återfinns åtminstone i de nya gatornas och kvarterens havsinspirerade namn.
Strandlinjen blir allas, inte bara deras som blickar ut över havet från sina dyra bostäder med splitternya inglasade balkonger, åtminstone enligt staden.
Få minns längre att det var här de romska tiggarna höll till innan de kördes bort undan maskiner och byggarbetare. Foto: Evy Nickström
På Helsingfors stads sidor myllrar det av lovord om den fantastiska nya stadsdelen som skapas med gemensamma krafter, men den verkliga förändringen, att den sista biten faller på plats, måste enligt de stadsaktiva ske på politisk nivå.
Och kanske något av det tillfälliga, vilda och kreativa vi ser i dag lever kvar i Fiskehamnen också efter att alla 20 000 nya bostäder, landets högsta hus och största shoppingcenter är byggda.