Europa gav dem kalla handen
Det är fred i Kosovo. Ändå har fattigdom och arbetslöshet fått 130 000 människor att på några månader fly landet. Familjen Hajdaraj-Gonaj lyckades ta sig till Österrike, men drömmen om Europa krossades snabbt.
På båda sidor av gatan varvas persikofärgade höghus med små kaféer och restauranger som serverar mezes, sallad och raki. Lite längre fram ligger glassbaren Kaltrina – namnet är ett kvinnonamn och betyder "blå som himmelen" på albanska. Men i Fushe Kosove är himlen aldrig riktigt blå. Tio kilometer bort ligger ett snart sextio år gammalt kolkraftverk. Det skulle ha haft en livslängd på sexton år, men fortfarande spyr det ut förgiftad rök. Den dåliga luften höjer cancerrisken, men pressar ner hyrorna.
I ett av höghusen bor Dijana Hajdaraj, dottern Martina och sambon Lek Gonaj. När vi träffar dem är det fem veckor sedan de blev förvisade från Österrike.
– Om jag hade haft ett val hade jag aldrig återvänt till Kosovo, säger Dijana.
Inte råd att skaffa fler barn
Dijana är trött på att vänta. Redan efter kriget kom hon tillbaka i hopp om att Kosovo skulle bli det land hon drömt om. Kosovo har nu varit självständigt i åtta år. Utvecklingen har gått framåt, ekonomin växer. Korruptionen har minskat – men är fortfarande ett stort problem. Fattigdomen är utbredd och hälften av invånarna är arbetslösa. Medellönen är låg, den ligger kring 300 euro – det är också vad Lek Gjonaj får i lön. Hälften av pengarna går till hyran.
– Även om du har ett jobb så är lönen så dålig att du knappt kan leva på den, säger Dijana.
Hon står i köksvrån i den lilla lägenheten och kokar turkiskt kaffe. Men hon använder inte spisplattorna. I stället har hon ställt ett gasolkök på plattorna, för att spara el. I soffan klättrar Martina på sin pappas axlar.
– Det händer att Martina gråtande frågar varför hon inte har något syskon. Och jag svarar att vi inte har råd att skaffa ett till barn, säger Dijana.
Tillbaka på ruta ett. Dottern Martina trivdes i Österrike, men hon var ledsen över att inte få gå i skola. Föräldrarna hade hoppats på att de skulle få det så bra i Österrike att de skulle våga skaffa ett syskon åt Martina. Foto: Erik Åhman
Hon kan inte längre hålla tillbaka tårarna.
Vi träffar många som håller med Dijana och Lek. De ser ingen framtid, inget hopp i Kosovo – och många lämnar landet.
- Massflykten beräknas ha börjat i slutet av 2014 och avtog i april 2015.
- Under perioden januari–mars var kosovanerna den största gruppen asylsökande i EU. 48 000 kosovaner sökte asyl i EU under de månaderna.
- Cirka 130 000 personer lämnade Kosovo under massflykten. Exakta siffror finns inte eftersom de åkte illegalt.
- Österrike, Tyskland, Schweiz och Ungern tog emot flest asylansökningar.
- De flesta sökte asyl på ekonomiska grunder, vilket EU-länder inte godkänner för kosovaner. Endast 0,2 procent av kosovanerna har beviljats asyl, och då på andra grunder än ekonomiska.
Vad som orsakade den plötsliga massemigrationen som startade senaste vårvinter är ännu osäkert. Men i september i fjol blev det lättare för kosovaner att ta sig till Serbien. Samtidigt, säger en del, spreds ett falskt rykte att EU-länder ger kosovaner uppehållstillstånd. Andra anser att orsaken var besvikelsen efter riksdagsvalet och regeringsbildningen. När valresultatet klarnade tänkte många att varken korruptionen eller arbetslösheten skulle minska.
Här bor 1,8 miljoner människor. Bland dem råder det delade åsikter om de som flydde under det som medierna kallar "the exodus" (mass-emigrationen).
– Jag förstår inte varför de lämnar Kosovo. Det finns många som har det värre. Kosovo är inget u-land, säger en ung kosovan vi träffar på en bar i Pristina.
I väntan på visumfrihet
Andra, som Simon Mirdita, säger att anledningen att han själv inte åkte är att han har möjlighet att vänta på en bättre lösning. På dagarna studerar han ekonomi på universitet, på kvällarna jobbar han på restaurangen som ägs av hans farbror. För några månader sedan var de två servitörer, men under massemigrationen lämnade den andra landet. Han förstår de som känner att situationen är hopplös.
– Om jag inte hade haft ett jobb eller studier då hade jag antagligen också åkt illegalt, säger Simon.
Sedan två år tillbaka har han en österrikisk flickvän. När de träffas åker de till de få länder han kan åka till, som Albanien och Turkiet. Men han hoppas på att någon dag kunna bo med flickvännen i Österrike.
– Jag vill också ut i Europa. Där finns en trygg framtid, också då man får barn. Man får bra lön. Kosovo är den raka motsatsen. Men jag väntar, jag tror på att vi snart kommer att få visumfrihet, säger Simon Mirdita.
Kosovo är det enda landet på västra Balkan som inte beviljats visumfrihet av EU. Men när Serbien gjorde det lättare för kosovaner att resa till landet öppnades en ny väg till EU. Om man tar sig över gränsen till Ungern befinner man sig i Schengen och kan lätt ta sig till det land som är målet. I skrivande stund växer en tillfällig mur fram vid Ungerns gräns mot Serbien. Kilometervis av stängsel ska stoppa flyktingvågen. Inom ett halvt år har 80 000 immigranter av olika nationaliteter illegalt försökt ta sig över Schengengränsen.
Glansbild. Moder Theresas bulevard i huvudstaden Pristina är en fasad. Europas yngsta nation kämpar med fattigdom till följd av bland annat enorm arbetslöshet och korruption. Foto: Erik Åhman
Ungern är inte ensamt om att försöka stoppa migrationen. Österrikiska myndigheter gör också sitt bästa – så betalade man till exempel för att publicera texten "Smugglarna ljuger när de säger att kosovaner kan få ekonomisk asyl i Österrike" på första sidan i Kosovos största tidning Koha Ditore. Kosovos president Atifete Jahjaga har vädjat till kosovanerna att stanna i Kosovo, och Kosovos utrikesminister har bett Tyskland avslå deras asylansökningar i snabbare takt.
Med buss till Belgrad
När familjen Hajdaraj-Gjonaj hörde om den plötsliga migrationsvågen bodde de i en liten by utanför den idylliska staden Prizren. I byn fanns det aldrig någon möjlighet för Dijana att få jobb. Lek jobbade för en byggnadsfirma, men största delen av lönen gick åt till att ta sig till och från jobbet.
Det tog en vecka innan familjen bestämde sig. Sedan tog de ut sina sparpengar, sålde allt de kunde undvara, lånade pengar av släktingar och satte sig på bussen till Serbien.
– Många sa att vi skulle åka till Tyskland. Men jag har alltid velat bo i Österrike. Jag har hört många fina berättelser om landet. Min pappa bodde och arbetade där hela sitt liv. Han dog där när jag var sju månader, säger Dijana Hajdaraj.
Bussen tog dem till Serbiens huvudstad Belgrad. Därifrån åkte de till staden Subotica nära Ungerns gräns. För att inte bli fast vid gränsen betalar de flesta, liksom Lek och Dijana, smugglare.
– Vi tog in på ett hotell för att smälta in som turister, berättar Lek.
Ett par timmar senare knackade en smugglare på dörren. För 900 euro visade han vägen över gränsen.
– Han kom inte själv med, han bara visade på kartan hur vi skulle gå, säger Lek.
De skulle bara gå några kilometer, men mannen de betalade nämnde aldrig att de skulle bli tvungna att korsa floden Tisza. De senaste åren har tiotals emigranter dött när de försökt korsa floden. Med dottern Martina på axlarna, utan mat och vatten, gick de fem timmar i sträck.
Mera smuggellön
När de leriga, törstiga och hungriga äntligen kom fram till Ungern var det viktigt att inte bli avslöjade som flyktingar. Dijana hade hört att polisen letade genom tågen i Ungern för att hindra flyktingar att ta sig ur landet. Det sista de ville var att bli tagna av polisen. Skräckhistorierna från de ungerska flyktinglägren är många. Därför kände de att det var värt att betala 1 700 euro till smugglaren som körde dem till Graz i Österrike. När de anlände till Graz gick de direkt till polisen för att söka asyl.
De allvarliga minerna och tårarna i Dijanas ögon försvinner när poliserna kommer på tal. Både Dijana och Lek skrattar medan Lek berättar:
– De såg på oss och ropade "gå gå gå". De var så trötta på kosovanerna och sa "vi har er upp hit", säger Lek och sätter fingret ovanför näsan.
Den första natten i Österrike var den värsta. Lek splittrades från familjen och Dijana och Martina sov i en källare i lägret. Martina kunde inte sova, i rummet bredvid låg en kvinna och skrek rakt ut hela natten.
Lyckligtvis förflyttades hela familjen till en asylenhet i Traiskirchen. I den stora österrikiska asylenheten var det ändå drägligt. De kunde komma och gå som de ville, men till kvällen skulle de vara tillbaka. Efter tre veckor kallades de till polisstationen. De hade blivit nekade asyl.
– När vi fick det negativa beslutet ville jag bara be. Jag bad om att få gå till badrummet. Vi hade blivit övervakade i veckor. Jag skulle ha tagit till våld bara för att få be i fred, säger Dijana.
Oron grävde så djupt i henne att hon fick tillbringa en natt på sjukhus på grund av smärtor i magen. Men polisen sade att de hade en chans att söka uppehållstillstånd igen, om de åkte till en liten stad utanför Wien.
Familjen hoppades att Wien skulle bli staden där deras framtid skulle formas. Lek visar foton av utsikten från balkongen.
– Det fanns många parker för Martina att leka i. Hon trivdes jättebra, säger Lek.
– Alla sa att vi var deras favoritfamilj, att de hoppades vi skulle få stanna. De var också glada när vi frågade efter en kyrka och sa att vi var kristna. De hade aldrig mött kristna kosovoalbaner. Om jag någonsin tar mig dit igen ska jag tacka dem för hur snälla de var, säger Dijana.
Den delade staden
Två timmar från Fushe Kosove ligger Mitrovica – staden som innan kriget var en. Nu delas den i två delar med ån som gräns. I den norra delen bor kosovoserberna, i den södra bor kosovoalbanerna.
- Kosovo blev självständigt 2008 och är Europas yngsta land. Fortfarande godkänner inte alla EU-länder Kosovos självständighetsförklaring.
- I landet bor 1,8 miljoner personer. Största staden är huvudstaden Pristina med kring 200 000 invånare.
- De officiella språken är serbiska och albanska. Kring 90 procent av befolkningen är kosovoalbaner.
- Det största partiet är PDK (Kosovos demokratiska parti) som är ett centerparti. PDK har varit störst sedan valet 2007. Tidigare var det konservativa LDK (Kosovos demokratiska förbund) som var störst.
- PDK är nu med i en koalitionsregering tillsammans med LDK. LDK sitter på premiärministerposten. Regeringsbildandet efter valet år 2014 tog ett halvår.
- Hälften av landets befolkning är under 30 år.
Bron som övervakas av Nato stängs alltid av när det blir oroligt mellan de etniska grupperna. Förra våren sköt polisen gummikulor och demonstranter brände bilar när grupperna drabbade samman vid bron. Men just i dag kan man lätt vandra över till andra sidan.
– Ni får gärna gå över och titta, men jag kan inte komma med, säger killen som visar oss runt.
Få kosovaner vill gå över bron. Det krävs bara några få steg, men man vet aldrig vem man träffar på. Det händer att de som vågar blir misshandlade.
Längst bort på södra sidans kafégata träffar vi Qemail Salihu. Han har precis återvänt från Österrike, men har en helt annan historia från flykten. Qemail är arbetslös och hans chanser att få ett jobb i Kosovo där ungdomsarbetslösheten är 75 procent är försvinnande liten.
– Titta, alla kaféer är fulla av ungdomar. Alla bor hemma och är arbetslösa. För att ha något att göra sitter de här. Det finns inga jobb, inga möjligheter och ingen framtid. Alla åker av samma anledning: i hopp om ett bättre liv.
I ungerska polisens våld
Qemail hade aldrig någon egendom att sälja eller pengar att låna, inget att betala någon smugglare med.
– Jag och en kompis hoppade i en taxi som körde mig till gränsen. Jag gick över den, så var jag i Ungern.
Enkelt och odramatiskt. Men, gränspolisen upptäckte honom och tog med honom till ett flyktingläger. Han försökte hålla låg profil för att inte bli en av många skrämselhistorier.
– Jag fick vara i fred. Men polisen i Ungern var hemsk. Jag såg hur de tog en vattenflaska av en fyraåring och hällde ut innehållet framför honom. Sedan fyllde de den med toalettvatten, och gav tillbaka flaskan, säger Qemail och skakar på huvudet.
Han berättar att en del av flyktingarna fördes till ett häkte, han hörde folk berätta att de blev misshandlade. Kvinnorna blev slagna framför sina män.
– De gör vad de vill med dig. Har du mycket pengar, då går allt bra.
När han fick chansen att rymma från flyktinglägret tog han den. Han tog sig till Österrike, men bestämde sig efter två månader för att återvända.
– Jag kom frivilligt tillbaka. Det är bättre att vara här än att lida i ett flyktingläger där borta.
Även om försöket blev misslyckat har han inte gett upp hoppet om att lämna Kosovo. Största delen av hans släkt har befunnit sig utomlands sedan kriget, många är i Finland.
– Jag tänker ta mig härifrån, kanske till Finland. Om EU inte ger oss rätten att resa utan visum, då åker jag illegalt. Man kan inte leva här, säger Qemail.
En årslön försvann
Tillbaka i Fushe Kosove har familjen Hajdaraj-Gjonaj samlats i soffan. På bordet ligger minnen från flykten, broschyrer, identitetspapperen från flyktingenheten. Och så pappret med beslutet om deras asylansökan. Den 10 april kom domen. Deras ansökan om asyl hade inte blivit beviljad.
– Vi fick ett papper där det stod att "behandlingen av din familjs ansökan är avslutad" och "Kosovaner beviljas inte asyl", säger Leka.
– De sa att Kosovo är bra, att det inte är krig här. Och jag sa "Kosovo ist Sheisse!", säger Dijana och knyter näven.
Hon skrattar åt sitt hårda ordval, samtidigt som hon tvingar tillbaka tårarna som samlats i ögonvrån.
De togs i förvar i ett gammalt häkte. Tre dagar efter att de delgetts beslutet knackade det på dörren. Tolv civilklädda polismän väntade utanför.
– Genast när jag hörde knackningarna visste jag vad som väntade.
När de utvisades valde de att inte flytta tillbaka till byn, där finns inga möjligheter för Dijana att få ett jobb. Sedan hon kom tillbaka har hon varit deprimerad. Samtidigt försöker hon hitta ett arbete, så att familjen ska klara sig. Deras hopp om lycka kostade dem 3 000 euro, nästan en hel årslön.
– För tillfället är allting faktiskt bara skit, säger Dijana.
Tårarna i ögonen är tillbaka, hon skakar på huvudet.
– Min högsta dröm var att åka till Österrike där min far bott. Att bo där och kunna skaffa ett barn till. Men kanske, kanske om jag hittar ett jobb, så kan vi klara oss.
Fotnot: Skribenten kontaktade Ungerns inrikesministerium för att ge dem en chans att möta kritiken om gränspolisens hänsynslöshet. Svaret kom från landets immigrations- och nationalitetskontor. De sade sig inte ha befogenhet att svara på kritiken.