Karvinen och Klimppi lockar fram leenden

Nåja, där kommer de! utbrister pensionären Raija Mäkelä och spricker upp i ett leende. Det är en solig onsdagseftermiddag i juni och Mäkelä och ett dussin andra har samlats i sofforna längst inne i ett av sällskapsrummen på serviceboendet Mäntykoto i Hollola. Ytterligare ett par invånare sitter vid ett stort matbord i mitten av rummet. Alla har blickarna riktade mot tv:n, men klappret av hovar får alla ansikten att förväntansfullt vända sig mot ingången.
Där dyker två väldigt små och lurviga hästansikten upp. Den ena hästen är guldbrun och har en röd fläta i håret, medan den andra är lite mindre till storleken och har en ljus, nästan gräddfärgad, päls. Båda två är klädda i orangeröda västar, och i sakta mak skrittar de in i rummet tillsammans med två unga flickor, som vant leder hästarna fram till sofforna.

Mödosamt tar sig Mäkelä upp ur sin gungstol och sträcker ut en darrande hand för att känna på den bruna hästens sträva päls. Också vännen i stolen bredvid sträcker sig fram för att ge hästen en klapp på rumpan.

– De är ju alldeles underbara! Då skötarna sade att vi skulle få hästar på besök så tänkte jag mig att de skulle vara större, så här små hästar har jag inte sett tidigare, säger Mäkelä och vänder sig om för att tala till hästen samtidigt som hon drar fingrarna genom dess mörka man.

– Du är bara så härlig, det hjälps inte!

Efter att ha blivit omständligt klappade av Mäkelä och bordskamraterna är det dags för hästarna att fortsätta vidare in på nästa avdelning. Lugnt låter hästarna sig ledas ut ur rummet och in i en smal korridor – utan att verka det minsta förundrade över att befinna sig inomhus.

Men så är också besöken på ålderdomshemmen vardag för både femåriga Karvinen och tolvåriga Klimppi, som hästarna heter. De är mini- shetlandsponnyer med en mankhöjd på bara 82 respektive 85 centimeter, vilket också förklarar de äldres förundran över deras storlek. Ungefär en gång i månaden gör de besök på äldreboenden, barnhem, daghem och skolor i Lahtisområdet tillsammans med sina ledare Roosa Kuisma och Ella Vainio, och föreningen Finlands lurviga kompisar.

Hissar inget problem
Föreningen Finlands lurviga kompisar grundades våren 2011, och på knappa fyra år har man hunnit bygga upp en landsomfattande verksamhet med omkring 300 frivilliga personer och även flera djur. Vanligtvis är det främst hundar och katter som är med på besöken, men genom en slump fick Karvinen och Klimppi, som till vardags fungerar som tävlings- och ridskolehästar, en ny hobby som lurviga vänner.

– Jag hörde via en bekant att någon i Österbotten tagit minishettisar med på besöken. Så funderade jag på saken och kom fram till att vi också kunde göra det, berättar ponnyernas ägare Lia Merimaa, som också är med på besöket.

Ett halvt år senare kan man lugnt säga att besöken gått hur bra som helst. Vid de större boendeenheterna har hästarna ibland till och med fått åka hiss mellan avdelningarna, men inte ens det har varit något problem för någondera av dem.

– Då vi första gången åkte hiss var Klimppi lite förundrad över vad som var på gång, men hästarna har fått uthärda mycket på ridskolan och är tålmodiga. De har varit med på hästutställningar i alla möjliga hallar, så det är helt naturligt för dem att vara inomhus, även om de ibland måste använda sockor då golven inomhus är så hala, säger Merimaa.

– En gång blev jag tillfrågad om vi övat på att röra oss inomhus med hästarna. Den tanken hade inte ens slagit mig. Där hemma är hästarna förstås inte inne, säger hon och skrattar.

Behöver inte vara rädda
Förutom hästarna är också sex hundar, Bruno, Penni, Nasu, Jalo, Camilla och Ella på plats tillsammans med sina ägare. Hundarna besöker boendet kontinuerligt en gång i månaden, och är redan gamla bekanta med dem som bor på Mäntykoto. Tillsammans med sina ägare fyller hundarna en viktig social funktion i de äldres liv, då mer än en tredjedel av personer över 75 år i Finland känner sig ensamma. En granskning som gjorts av Centralförbundet för de gamlas väl visar att ensamhet är speciellt vanligt bland dem som bor på ett boende, och för en del av Mäntykotos invånare kan djuren vara det enda besök de någonsin får ta emot.

– Fast man bor på ett boende kan man vara mycket ensam om man inte har familj eller vänner. Då är det viktigt att någon bekant kommer på besök, även om den bekanta skulle råka vara ett djur. På det här sättet kan de skapa bestående kontakter med djuren, säger Merimaa, som förutom sina hästar också tagit med sig Parson-Russell-terriern Bruno på besöket.

De sociala kontakterna är viktiga både för en hög livskvalitet och för att upprätthålla handlingskraften hos de äldre. Dessutom finns det forskning som tyder på att ensamhet försämrar minnet och till och med kan leda till en alltför tidig död. Genom besöken vill föreningen ge lite glädje och på så sätt främja det sociala välbefinnandet hos dem man besöker – och sig själva.

– Alla vill inte ha med djuren att göra och då håller vi oss på avstånd. För de flesta är det ändå en väldigt stor grej att vi kommer på besök. Många har haft djur hemma och åsynen av våra djur får många minnen att välla upp, berättar Susanna Soppi som koordinerar verksamheten i Lahtis och är på plats tillsammans med sin make Marko Soppi och hundarna Camilla och Jalo.

– Och så blir man själv också på gott humör av besöken, tillägger hon.

Ponnyerna är en helt ny bekantskap för de gamla, men trots att de är lite större än hundarna man är van vid är det ingen som är rädd för dem. Också på andra ställen som hästarna tidigare besökt har mottagandet varit väldigt positivt, säkert tack vare deras lugna väsen och att de så väl klarar av att anpassa sig till allt.

– Hästarna är så pass höga att också de som inte längre klarar av att ta sig upp ur sängen kan se dem då man för in hästarna i deras rum. Ponnyerna har dessutom lärt sig att gå fram till de sängliggande och sätta huvudet i famnen på dem för att låta sig klappas. Tack vare besöken har jag fått höra alla möjliga hästberättelser från folks ungdom, säger Merimaa.

Också Raija Mäkelä är märkbart glad över besöket och tror inte att någon av vännerna på boendet varit rädd vare sig för hästarna eller för hundarna.
– Jag växte upp på en riktig bondgård med kor och allt, så jag är väldigt djurkär. Hundarna kommer hit en gång i månaden, och det är alltid kul då sköterskorna säger att det är dags för besök. Inte behöver man vara rädd för dem och jag tror inte att någon av oss är det heller, säger Mäkelä, som flyttat sig från soffan fram till matbordet för att klappa berner sennen-hunden Ella.

– Man ser på henne att hon är vänlig. Vi hade också en hund hemma. Den var flerrasig, eller blandrasig, men jag brukar säga flerrasig då jag tycker att det låter vackrare, förklarar hon.

Väntar varje gång
Den dryga halvtimmen som djuren är på besök går hastigt förbi och alldeles för fort är det dags för både hundarna och ponnyerna att åka tillbaka till sina hem. Vännerna tar en paus från besöken över sommaren, men återvänder i höst igen. Fast många av dem som bor på äldreboenden lider av demens är det ändå många som minns djuren från tidigare besök, och de är saknade mellan besöken.

– De väntar på oss varje gång fast alla inte ens minns våra tidigare besök. Och även om man inte kommer ihåg besöket fem minuter senare, kan man ändå glädjas över det i stunden. Jag arbetar en del på äldreboenden i regionen och man märker direkt hur viktiga djuren är för de gamla. Det finns personer som jag aldrig ens hört tala, men då de får en hund framför sig vill de genast klappa den, säger Susanna Soppi.

– De gånger flickorna inte kunnat komma med har jag bara kunnat ta en häst med mig på besöken, och då är det genast många som frågat  efter den andra. De väntar på oss varje gång, instämmer Lia Merimaa.

Det verkar stämma också på Mäntykoto. Innan boendets låsta dörr stängs bakom besökarna hörs ännu ett glatt och hoppfullt rop från sällskapsrummet:
– Kom tillbaka igen!