KSSE-avtalet: De undertecknade sin egen dödsdom
Champagneglasen klirrade när Europas statschefer 1975 i Helsingfors undertecknade KSSE-avtalet om säkerhet och samarbete i Europa. Avtalet som skulle garantera kommunismens fortlevnad blev dess undergång.
KSSE-konferensen var omstridd i Västeuropa. Men för finländarna blev de stekheta dagarna i månadsskiftet juli–augusti 1975 nästan en folkfest. Plötsligt stod Helsingfors i centrum för hela världens intresse. Aldrig tidigare hade så många statschefer samlats på ett ställe på en gång. Alla Europas länder var med, utom Albanien och Andorra. I gengäld kom USA:s president och Kanadas premiärminister.
Initiativet till säkerhetskonferensen var Sovjets. Målet var att slå fast gränserna från andra världskriget och cementera kommunismens dominans över Östeuropa. Ledarna i väst var länge motvilliga, i konservativa kretsar såg man avtalet som ett godkännande av Tysklands delning och avvisade förslaget.
Urho Kekkonen insåg att Finland, om konferensen skulle bli av, satt i en rävsax. Skulle väst stå mot öst förutsatte Sovjet att Finland identifierade sig med öst. Vsb-pakten kringskar Finlands frihet.
Det var en situation Kekkonen till varje pris ville undvika, för han hade ägnat hela sin presidenttid till att understryka Finlands neutralitet. Vad göra? Kekkonen löste problemet genom att erbjuda Helsingfors som mötesplats. Nu låg det i Sovjets intresse att försvara Finlands neutralitet för att locka västländerna med.
Natoländernas motstånd var länge kompakt. Vändningen kom när Willy Brandt blev tysk förbundskansler 1969. I Socialdemokraternas strävan till avspänning med öst passade säkerhetskonferensen in bra.
Den första förhandlingsrundan i Helsingfors på utrikesministernivå 1973 gav så lovande resultat att man fortsatte förhandla i Genève 1973–1975. Och plötsligt i juli 1975 hade man enats om ett dokument med fyra så kallade "korgar". Sovjet fick som man ville, gränserna från 1945 ingår i första korgen.
Väst fick också som man ville då Sovjet överraskande accepterade den tredje korgen om ett fritt utbyte av åsikter och information över gränserna. Leonid Brezjnev och andra kommunistledare hade aldrig en tanke på att följa den delen av avtalet, man skrev under bara för att uppnå huvudmålet, säkra kommunismens hegemoni i Östeuropa.
Vilsna poliser
Finland gick i spänning hela sommaren. Signalerna från Genève blev allt starkare om att ett avtal kanske kunde nås som i så fall skulle undertecknas av Europas statschefer i Helsingfors. Hotellrum reserverades och hela den finländska statsapparaten gjordes redo för detta historiska möte.
Med bara några veckors varsel kom så budet om en överenskommelse. Till och med Maltas bångstyriga premiärminister Dom Mintoff, som in i det sista bromsat avtalet och eftersträvat specialförmåner för sitt land, gav efter. Helsingfors började med expressfart göra sig redo för sin stora uppgift.
Det mest brådskande ärendet var att rensa staden från oönskade element. Polityrgubbarna, så kallade man hemlösa alkoholister på den tiden, samlades ihop och kördes ut från stan.
Poliser från hela landet kallades till Helsingfors. Nu var brottsutredning i Joensuu och Vasa en bagatell, det enda som räknades var att trygga de 35 statschefernas säkerhet. Att många poliskonstaplar besökte Helsingfors för första gången och hamnade vilse i storstan väckte stor munterhet.
Pusslet att placera 35 statschefer med stab på tillräckligt fina hotell och planera kortegerutter för ankomst och avfärd, för transport till festligheter och privata möten var ett styvt jobb. Men nästan allt klaffade. Det enda som inte klaffade utspelades på Bredviksfjärden.
Urho Kekkonen var konferensens stora hjälte. Han höll jour på flygplatsen och välkomnade personligen alla utländska kolleger. De kom en efter en, Gerald Ford (USA), Leonid Brezjnev (Sovjet), Olof Palme (Sverige), Helmut Schmidt (Västtyskland), Harold Wilson (Storbritannien), Erich Honecker (DDR), Josip Broz Tito (Jugoslavien), Valéry Giscard d’Estaing (Frankrike) och Aldo Moro (Italien) ...
Fredagen den första augusti undertecknades avtalet vid en högtidlig ceremoni i Finlandiahuset. Sedan följde ytterligare någon dag av mottagningar och privata möten.
Helsingforsarna flockades längs kortegerutterna för att lyckas få en glimt av de berömda statscheferna. Överallt välkomnades gästerna, inga värre demonstrationer som kunde förstöra stämningen arrangerades. Och de få som försökte protestera höll polisen på långt avstånd från gästerna.
Helsingforsandan
Konferensen blev en succé. Gästerna åkte hem och i internationell politik myntades ett nytt uttryck, Helsingforsandan. Den stod för avspänning och fred och lät så mycket behagligare i finländska öron än den där förhatliga termen finlandisering.
Allt var frid och fröjd, förutom bland exilbalter som ansåg att Nato sålt Baltikums frihet och hos den tyska högern som fruktade att drömmen om Tysklands enande begrovs i Helsingfors.
Lyckligast var sannolikt Leonid Brezjnev som kanske firade lite extra med Kremlkollegerna i tron att de kunde leva tryggt.
Men problemen stod redan bakom hörnet.
Den 6 januari 1977 publicerar en handfull västeuropeiska tidningar 243 tjeckiska dissidenters krav på att den tredje korgen i KSSE-avtalet om fritt utbyte av information och åsikter måste verkställas. Oppositionsrörelsen Charta 77 var grundad. Motsvarande "Helsinkikommittéer" bildas nu i de andra socialistiska länderna.
Avtalet som Moskva så hett eftertraktat börjar alltmer framstå som ett hot. Dissidenterna ger sig inte, även om de saknar inflytande. I drygt tio år förföljs och trakasseras oliktänkare från Tallinn och Warszawa till Prag och Sofia, men det går inte att tysta dem.
1989 faller kommunismen i de socialistiska länderna och två år senare måste Sovjets kommunistiska parti kapitulera.
Detta skulle säkert ha skett också utan KSSE, men sannolikt påskyndade avtalet de östeuropeiska folkens frihet. Oppositionen kunde lätt enas om ett program som den egna statsledningen högtidligen undertecknat.