Den heliga andens stad på Söderfjärden
Kring 75 000 gammallaestadianer vallfärdar till Suviseurat utanför Vasa i helgen. Känslan av att vara en minoritet och ifrågasatt av medier och allmänhetens fördomar stärker behovet av att få samla kraft hos likasinnade.
VASA I mötestältet för över 4 000 personer predikas en allvarsam glädje. Under den heliga andens inverkan talar män om synd och förtappelse men också om egna tvivel, förlåtelse och vissheten om att just den här skaran är utvald och räddad. I en bön som vi råkar höra ber man bland annat för offren för sexuella brott och för att de som utfört brotten själva ska inse dess gravhet och ställas inför lagen.
På fältet utanför är man mera uppspelt. Predikningarna via högtalarna tävlar om uppmärksamheten med släktingar och vänner som träffas.
Familjen Saukko med sex barn bor i Merikart, bara trettio kilometer från Söderfjärden. Ändå väljer de att bo i husvagn och tält över helgen, det ostadiga vädret till trots.
– Ibland åker vi hem för att duscha men vi vill vara här. Stämningen är så bra. Suviseurat är sommarens höjdpunkt, vår sommarresa, säger Kimmo, 38, som till vardags jobbar som maskininstallatör.
Liisa, 39, är förman inom restaurangbranschen. Under sommarmötet jobbar hon frivilligt som ansvarsperson för områdets pizzeria. Endast två gånger har familjen missat Suviseurat. En gång på grund av en flytt, den andra för att det var brist på pengar.
– Vi är en minoritet på vår hemort. Att vistas med likasinnade gör gott, säger föräldrarna och får medhåll av de äldre barnen.
– Visst är det lättare att vara troende här även om jag aldrig haft problem med att vara gammallaestadian. Ska vi titta på film i skolan får jag gå ut med hänvisning till religiös övertygelse. Det finns några andra gammallaestadianer i skolan men jag umgås mest med klasskompisarna, säger Vilhelmina, 16.
Varken barnen eller de vuxna har känt sig illa bemötta på grund av sin tro. Ändå marknadsför de inte i första andetaget att de är gammallaestadianer.
– Det är bättre att först lära känna varandra om man träffar en ny människa, säger Kimmo och får medhåll av Valtteri, 18: på pojkar syns det inte lika tydligt medan osminkade flickor kan sticka ut.
– En arbetskollega blev förvånad när jag sade att jag var laestadian. Men det påverkade inte vår relation, säger Valtteri.
Glass, godis, kompisar och kusiner är de yngre barnens svar på vad som lockar mest med Suviseurat. Kupongerna som berättigar till godsaker tjänar barnen in genom att sälja glass och samla skräp på området.
Valtteri ingår, som passionerad hobbyfotograf, i staben som dokumenterar mötet. Men först fick han gå en kurs i hur organisationen önskar bli presenterad.
– Jag lyssnar på predikningarna med ett öra medan jag jobbar, däremellan lyssnar jag aktivt och umgås med kompisar. Som det ser ut fortsätter jag fotografera nästa år.
Veckorna innan Suviseurat har flera medier uppmärksammat rörelsen. Förbuden mot smink, smycken, populärmusik, tv-tittande och tävlingsidrott har lyfts fram, liksom pedofilskandalerna och att gammallaestadianer anser sig vara de enda rättroende.
Heikki Hurtig, 62, lekmannapredikant vid Vasanejdens fridsförening, har tagit illa vid sig av generaliseringen och likhetstecknet med pedofili.
– Det känns som en modern häxjakt. Som grupp är vi lika mångfasetterad som andra grupper, och det finns strikta och liberala familjer. Smink, musik och tävlingsidrott är inga kärnfrågor för oss. I grunden handlar det om att behålla fokus på tron, inte på ytlighet eller ära.
Att säga att man är den enda med den rätta tron låter onekligen svartvitt och ger inget sympatiskt intryck. Hur skulle du vilja nyansera bilden?
– Nej, det gör inte det. Jag vill inte frångå organisationens linje i den frågan men bilden kan nyanseras. Exempelvis anser vi att alla barn, oavsett var de föds eller om de är döpta, är Guds barn. Bibeln stöder den tanken.
Övertygelsen om att man själv har rätt är gemensam för många religiösa rörelser. Varför lyfts den så starkt fram när gammallaestadianismen kommer på tal?
– Jag vet inte. Kanske vi betonar den aspekten mer i våra predikningar.
Drabbades av kärleken
Enligt Hurtig har även gammallaestadianernas tolkning av Bibeln, eller snarare dess implementering på det jordiska livet, förändrats med tiden. Radion är inte längre bannlyst. Själv tittar han på de tv-program som inte är skadliga för själen. Hans tio barn har alla studerat musik på Kuula-institutet i Vasa.
18-årige Valtteri Saukko går inte i bräschen för en modernisering.
– Ändrar man på något faller man lätt över i andra diket. Jag dömer ingen men ser jag någon med smink så utgår jag ifrån att vi inte heller i övrigt har samma värderingar.
Enligt Kimmo och Liisa Saukko har deras barn aldrig ifrågasatt familjens åsikt i de här frågorna.
– Vi har diskuterat saken och barnen förstår att det inte är förenligt med vår värdegrund. Dessutom tar de modell av mig och jag använder inte smink, säger Liisa.
Hon ser inte kvinnliga präster som ett så stort problem att hon vänder i kyrkdörren om hon får veta att prästen är en kvinna.
– Men självfallet anser jag att vår tro är den enda rätta. Annars skulle jag inte finnas här.
Merparten av besökarna på Suviseurat är barn och ungdomar. Men att Suviseurat skulle vara en äktenskapsmarknad för unga vuxna håller Valtteri inte med om.
– Jag tror inte att jag hittar min framtida fru här. Inga av mina vänner har hittat en partner här. Du får nya bekanta men hinner inte lära känna någon så väl att du sen reser långa vägar för att upprätthålla kontakten.
Raija, 60, och Eero Ronkainen, 63, är av annan åsikt. Kärleken var precis det som drabbade dem för 40 år sedan i Hollola.
– Jag var en ivrig amatörfotograf och Raija, som jobbade för Finlands Fridsföreningars Centralorganisation, var min chef. Onsdagen efter Suviseurat hade vi stämt träff i Uleåborg. I dag har vi 14 barn. Alla är på väg hit i helgen, berättar Eero.
Aino Arvola, 66, och Sisko Pelkonen, 65, är däremot singlar. Efter ett par muntra kommentarer om höga krav versus brist på kandidater landar de vid att det nu bara blev så här. Trots att rörelsen är familjecentrerad ha de aldrig känt sig pressade eller utanför.
– Singellivet känns okej. Friheten betyder oerhört mycket för mig. Jag har många vänner och de fyller mitt sociala behov, säger Pelkonen.
Att missa Suviseurat är däremot en hjärtskärande tanke. Arvola, som jobbat som sjuksköterska i Tyskland, beskriver saknaden den gången hon bara kunde följa mötet via radion.
Pelkonen håller med.
– I mötet med nya människor märker man snabbt vilka som delar ens tro. Ande möter ande. På Suviseurat går det andliga och sociala hand i hand.
Räddade av lokala
I bakgrunden fortsätter traktorer dra loss husvagnar ur leran och bogsera dem till torrare platser på området. Gammallaestadianismen är en starkt finskspråkig rörelse med kraftigare fäste på annat håll i landet. Samarbetet mellan arrangörerna och lokalbefolkningen i Sundom beskrivs, av de som vi talar med, som gott.
– Traktorföraren drog loss husvagnen utan att jag ens behövde be honom. Han såg att jag behövde hjälp, säger Ville Malmberg från Esbo.
Samme förare får plötsligt en mugg kaffe, bulle och flaska läsk av en ung man som inte tillhör organisatörerna. "Ta en paus nu", säger han vänligt på finska innan han går iväg.
– Vi talar inte samma språk men förstår varandra ändå, säger Gilbert Svedman, 69, medan han blickar ut över Suviseurat och konstaterar att utsikten är mäktig.
Hans son är en av markägarna som hyrt ut mark för Suviseurat och meddelat att de kan ställa upp med traktorer om det behövs.
Christer Nedergård och Sven-Ole Jofs har släpat ekipage nästan dygnet runt sedan i onsdags. Inför den samlade avfärden på söndag väntas hjälpbehoven igen öka.
– Vi får bensinersättning plus lite till men mest är det på talko. Vi har ju mycket av det i Österbotten, säger Nedergård.
Ville Airas, 32, från Rovaniemi, går i hårdträning inför nästa års sommarmöte i Torneå. Där blir han en av sex trafikchefer. Nu dirigerar han trafiken och besvarar frågor vid en av infarterna.
– Söderfjärden är en exceptionellt fin plats för Suviseurat. Sällan har vi haft ett så enhetligt område där allting hålls ihop, säger han och beklagar att han inte talar svenska.
Att Suviseurat för första gången ordnas på en svenskspråkig ort tycker han märks i informationen och programmet. Om språklinjen blir den samma i Torneå vågar Airas inte lova.
Kerstin Klockars, 63, från Yttermalax och Maggie Haga, 69, från Korsnäs besöker mötet av nyfikenhet. De är besvikna på att det talas och sjungs så lite på svenska.
– Kunde man inte ha en skärm med svensk översättning i det stora tältet? Och skulle det inte också finnas program på engelska, särskilt om de internationella deltagarna är många?
I övrigt är väninnorna överväldigade. De förstår väl om barnfamiljer ser fram emot evenemanget.
– Här tas barnen och ungdomarna med från början, det blir lätt att återvända. I vår lutherska kyrka inkluderas inte barnen på samma sätt. Därför har vi ingen tillväxt och kyrkorna gapar tomma.
Kvinnan ska tiga
I dag ordnas gudstjänster även i 13 lokala kyrkor. Ledningen har tydligt sagt att man samarbetar med kvinnliga präster i sådana fall, men inom den egna rörelsen får kvinnor inte predika.
– Du skriver väl sen så att jag tål läsa artikeln, avslutar Eero Ronkainen intervjun.
Den delvis negativa publiciteten har gjort en del anhängare luttrade. De flesta ställer upp på intervju men vi blir upprepade gånger tilltalade på ett sätt som avslöjar vaksamhet samtidigt som man verkar genuint nyfiken på hur utomstående uppfattar rörelsen. Hur upplever vi Suviseurat? Tycker vi att troende är stelbenta?
Pelkonen säger att hon stundvis känner sig hatad för sin tro.
– Vi vill inte avvika från Bibelns ord och anses därför annorlunda. Religionsfriheten skyddar oss än så länge men framtiden är oviss. Historiskt har vi också tidigare blivit förföljda.
Pelkonen och hennes vänner deltar inte i gudstjänster som leds av kvinnor.
– Vi dömer ingen. Det är deras sak. Men gudstjänsten skulle inte ge oss någonting. Guds ord öppnar sig inte för en kvinnlig präst eller en manlig präst för den delen om han inte är troende.
– Det står klart i Bibeln att kvinnan ska tiga i församlingen. Alltså kan kvinnor inte vara präster. Däremot kan hon inneha andra ledande poster som exempelvis konfirmandlärare. Det här är ingen jämställdhetsfråga.
Ronkainen och Pelkonen opponerar sig mot att tron skulle går vidare endast i arv. Ingendera växte upp inom rörelsen utan har själv hittat sitt andliga hem.
– Jag passade grannens barn när jag var ung. Mamman var aktiv och jag gick med på ett par möten. Då kände jag att här är gott att vara.