Dadaabs flyktingar syndabockar utan framtid
Efter 20 år i den kenyanska öknen lever invånarna i världens största flyktingläger fortfarande med hotet om att tvingas flytta. Platsen de beskriver som ett öppet fängelse är även deras enda fristad. Trots att de själva är offer för al-Shabaabs våld, blir de somaliska flyktingarna utsedda till syndabockar när jihadistgruppen utför terrordåd i Kenya.
– De sa att vi var tvungna att lämna inom tre månader, folk blev väldigt oroliga. Jag har levt här i nästan hela mitt liv men måste fortfarande känna mig som en besökare.
På marknaden i IFO, ett av de tre äldsta av Dadaabs totalt fem flyktingläger, står 27-åriga Abdullahi Said i sin lilla butik. Runt omkring honom gör lägrets invånare sina dagliga inköp grönsaker, ris mediciner och stora isblock som hackas och säljs per kilo.
Men kommersen är inte som den brukar. Efter al-Shabaabs terrordåd i början av april då 147 studenter dödades på universitetet i Garissa, bara tio mil från Dadaab, ställdes flyktingarna inte bara inför hotet om att tvingas lämna sina hem, de kenyanska myndigheterna stängde även 13 hawalas.
Det finns misstankar om att dessa kontor, som utför informella pengatransaktioner mellan länder, utnyttjas för att finansiera al-Shabaab. En sak som är helt säker är att många av de fattiga somaliska flyktingarna är helt beroende av hawalas för att kunna ta emot pengar från släktingar i andra länder.
När kunderna har mindre pengar än vanligt får Abdullahi Said desto mer tid att med en uppgiven min berätta om sitt liv som flykting i Dadaab.
– Vi är tacksamma mot Kenya för att vi fått vara här, men i andra länder blir man medborgare efter några år. Vi har varit här i mer än 20 år och då säger de i stället att vi ska flytta, säger han.
Abdullahi Said var bara en liten pojke när hans familj flydde undan inbördeskriget i Somalia och kom till Dadaab. Med några få egna minnen tillsammans med historierna han fått höra kan han berätta om den dammiga platsen i öknen där hungriga människor dog i kolera, men där tält sattes upp och hjälporganisationer kom med vatten, mat och träd som planterades för att hindra sandstormar.
Efter mer än 20 år i den kenyanska öknen har flyktingarna förvandlat tältläger till samhällen av plåt och lera.
Medan hjälporganisationernas fyrhjulsdrivna bilar år efter år fortsätter att göra nya spår i sanden på sin väg mellan de fem lägren har den tredje generationens flyktingar börjat komma till världen.
Men fortfarande är det ingen som vet var eller hur de egentligen ska leva sina liv. De verkar vara långt ifrån att få medborgerliga rättigheter i Kenya och efter terrorattackerna fick de kollektiv skuld och anklagades av en parlamentsledamot för att ha utnyttjat den kenyanska gästfriheten.
Riskerar fängelse
Senast Dadaabs flyktingar hade omvärldens uppmärksamhet var 2011 när torka och svält fick ytterligare tiotusentals somalier att i dagar vandra över gränsen för att få skydd och mat i världens största flyktingläger. Väl här sitter de fast.
Med hjälp av stora mutor lyckas några få resa till närliggande städer eller till och med ta sig till Nairobi, men den flykting som försöker lämna Dadaab, om så bara för ett par timmar, riskerar både fängelse och dryga böter.
– Förställ dig att du levt hela ditt liv på en och samma plats, att du sovit i samma säng och när du vaknar på morgonen använder du samma gångväg och du ser samma människor. Till och med träden är desamma. För mig är det här lägret som ett öppet fängelse, säger Abdullahi Said.
Några av flyktingarna har lyckats starta framgångsrika företag som bedriver import, ofta olaglig sådan, över den somaliska gränsen. Men för de flesta innebär livet i lägren ett dagligt slit för att få ihop till den mat som krävs för att alla i familjen ska kunna äta sig mätta.
– Jag skulle ta nästan vilket annat jobb som helst som betalade lite mer, säger 40-åriga Sadak Abdi och suckar.
Även hon är en av de flyktingar som kom hit redan för 21 år sedan. Som vanligt på en måndag morgon tar hon sig fram i de svettiga köerna och den mjöldammiga luften i UNHCR:s inhägnade lagerlokal för livsmedelsutdelning. Med ömmande muskler släpar hon hem en annan familjs tvåveckorsranson av mjöl, linser och matolja för en förtjänst på 30 shilling (30 cent).
Detta är jobbet hon lyckats få efter att ha levt hela sitt vuxna liv i Dagahaley, ett av Dadaabs tre ursprungliga läger. För sina 30 shilling köper hon is och ett kvarts kilo tomater som komplement till den torkade majs som matransonerna i vanliga fall uteslutande består av.
Hennes hem består av ett enda mörkt rum där madrasser står lutade mot väggarna. Här sover även hennes man och de fem barnen. Utanför, i ett litet skjul har hon kök där hon lagar mat på en liten kolgrill direkt på marken och mitt på den lilla innergården vattnar hon tre små trädplantor.
Om några år hoppas hon att de ska ha växt tillräckligt för att ge välbehövlig skugga under den heta ökensolen.
– Bara gud vet var vi tar vägen, kanske kommer mina barn leva hela sina liv här. Men som flyktingar är jag rädd att de inte kommer vara lyckosamma i sina liv. Om det blev lugn och fred i Somalia skulle jag återvända, men nu är det för farligt, säger hon.
Osäker plats
Samtidigt är flyktinglägren långt ifrån en säker plats. Utländsk hjälppersonal och besökande journalister rör sig aldrig utanför UNHCR:s camp utan poliseskort beväpnad med automatvapen. Farorna är kriminella grupper som tjänar pengar på kidnappningar, och al-Shabaab som spridit oro med vägbomber, skottlossningar och granatattacker.
Men även för flyktingarna är riskerna stora. Mohammed Olow Odowa arbetar som frivillig säkerhetsansvarig i lägret IFO. Vanligen kämpar de mot allmän laglöshet; rån, misshandel och våldtäkter har länge varit ett stort problem.
– Vi har arbetat med säkerheten här i många år och samarbetar med de kenyanska myndigheterna. Det har alltid varit svårt, men nu har vi drabbats av det värsta. Efter att al-Shabaab kom hit lever vi alla i skräck, säger han.
Kenyanska myndigheter hävdar att al-Shabaab använder lägren i Dadaab som bas, men åsikter om vilken grad av närvaro terrorgruppen har i lägren går i sär. Mohammed Olow Odowa fnyser åt tanken på att ett träningsläger skulle finnas mitt bland flyktingarna.
Samtidigt hävdar han att anhängare till al-Shabaab utför mord på oliktänkande och att de ser honom och de andra medlemmarna i säkerhetsgruppen som spioner på grund av deras samarbete med myndigheterna.
Sjutna på markanden
– Flera av mina kollegor har blivit mördade, skjutna med pistol, när de gick för att handla på marknaden. Jag vågar inte längre gå dit och jag rör mig inte ensam för jag vet att de är ute efter mig också. Mitt arbete handlar om att ta fast bovar och skapa trygghet här, det är en rättfärdig sak som jag är beredd att offra mitt liv för, säger han.
Men Mohammed Olow Odowa som riskerar sitt liv och som öppet talar om sin avskyn för al-Shabaabs Smutsiga ideologi är även han en del av det somaliska kollektiv som fått skulden för terrorattackerna.
– Det känns inte bra, men vad ska jag göra. De kenyanska politikerna behöver någon att skylla på efter terrorattackerna och då är det tacksamt för dem att peka ut oss. Vi blir bara en del i ett politiskt spel, säger han.
Efter påtryckningar från omvärlden och efter UNHCR:s varningar om att en flytt skulle innebära ett enormt mänskligt lidande har Kenya dragit tillbaka sitt hot mot lägren. Tills vidare fortsätter flyktingarna i Dadaab att vara så många att de fem lägren tillsammans utgör Kenyas fjärde största stad och det öppna fängelset fortsätter att vara deras ovärderliga fristad.
Från IFO är det bara ett par minuters färd i sandspåren till IFO 2 - ett av lägren som tillkom under svältkatastrofen 2011. Här lever människorna fortfarande under de ihoplappade resterna av UNHCR:s vita tältdukar.
Mohammed Ahmed och hans fru Sadiyo Boray berättar att matransonerna minskat och att de och deras två små söner inte längre kan äta sig mätta. Men för Mohammed Ahmed är Somalia inte ett alternativ.
– Aldrig att jag tar min familj till en så farlig plats. Det enda sättet de kan få mig att lämna Dadaab är ifall den kenyanska regeringen håller fast mig i både armar och ben, sen får de bära mig härifrån, säger han.