Väg 110 åldras med stil
När man ska åka bil mellan Åbo och Helsingfors väljer de flesta motorväg E18. I skuggan av motorvägen för väg 110 en tynande tillvaro, men livet vid den gamla riksvägen har ingalunda dött ut. Ur den spruckna asfalten gror optimism och nya idéer.
2009 var året när den sista biten av den nya motorvägen mellan Åbo och Helsingfors slutligen stod klar. Den gamla riksvägens storhetstid är utan tvekan förbi men bortglömd är vägen inte. En mulen vårdag startar HBL:s patrull från Åbo och ger sig ut på väg 110 mot Helsingfors. Vi har knappt hunnit växla från fyran till femman innan vi korsar stadsgränsen och kör genom S:t Karins. Vita bokstäver på en blå vägskylt förkunnar att det är 157 kilometer till Helsingfors.
I Pemar, drygt tjugo kilometer utanför Åbo, är stadens vimmel och gatudamm ett minne blott. Åkrar och barrskog kantar den forna riksvägen och det är svårt att tänka sig ett mer typiskt finskt landskap. I juni kommer skogarna att fyllas av orienterare när årets Jukola- och Venlakavle går av stapeln i Pemar. Om detta är det ensamma rådjuret som står på en åker bredvid vägen ännu lyckligt omedvetet.
På en liten kulle mellan vägen och åkrarna står en anspråkslös kyrka i rött tegel. S:t Jakobs kyrka invigdes 1929 men redan innan det hade det stått en träkyrka på samma plats.
Underbart tyst
Färden mot landets huvudstad fortsätter i sakta mak och vi kommer till Suomusjärvi. Vid en lång rak sträcka står en övergiven och fallfärdig grillkiosk. Utanför den ligger skrot och bråte i en stor hög. Gamla barnvagnar, kontorsstolar, printrar och madrasser vittnar om att platsen blivit en lokal soptipp. Inne i kiosken verkar en renovering ha blivit på hälft.
Kristiina Koponen bor tillsammans med sin man, parets två döttrar och en ilsken katt i ett ljusblått hus alldeles intill väg 110. Familjen har bott där sedan 1994. Koponen berättar att vägen nuförtiden är en betydligt lugnare granne än förr.
– Många gånger när jag och min man går för att lägga oss på kvällen brukar vi tänka på hur underbart tyst det är.
Så har det inte alltid varit. Innan motorvägen mellan Åbo och Helsingfors byggdes var trafiken enligt Koponen "alldeles förfärlig".
– Om man till exempel ville åt Helsingforshållet fick man vänta riktigt länge innan man kunde komma ut på vägen. Nu för tiden är det ett under om man över huvud taget behöver stanna med bilen.
Koponen säger att särskilt långtradartrafiken på väg 110 har minskat betydligt efter att motorvägen blev färdig 2009. Hon gissar att det främst är människor som bor eller har sin sommarstuga i närheten som använder den gamla riksvägen. Också Koponen själv föredrar den gamla vägen framom den nya, även om den sistnämnda enligt henne är aningen snabbare.
I väntan på motorvägen
Vi svänger av vägen och kör upp för en kort backe, precis som otaliga hungriga bilister gjort före oss. I 38 kaffedoftande år var restaurang Ykköspesä en favorit bland resenärerna på den gamla riksvägen. Efter att motorvägen blev klar flyttade företagarbröderna Jussi och Janne Leppäkoski verksamheten närmare den, men den gamla byggnaden i Suomusjärvi finns kvar.
– Den 27.5.2010 låste jag dörren för sista gången. Människor var här på kaffe och vissa kom med tårar i ögonen och sade tack. Men själv hade jag inte då någon sentimental känsla, berättar Jussi Leppäkoski medan vi sitter vid ett bord i den tomma före detta restaurangen.
– Ibland känns det som att den var en större grej för kunderna än för oss, den där motorvägen, säger lillabrodern Janne.
Motorvägen, ja. Den har varit närvarande som ett spöke eller, som Janne kallar den, ett troll i tankarna så länge bröderna kan minnas. Trots det har de byggt ut Ykköspesäs utrymmen med jämna mellanrum.
– Redan våra föräldrar gjorde utvidgningar på sin tid och redan då kom det varje gång någon som frågade dem varför de gör det då motorvägen ju kommer snart, påpekar Jussi Leppäkoski.
Jussis och Jannes föräldrar startade Ykköspesä 1972 och sönerna fick lov att hjälpa till i kaféet redan som barn. Själva tog de över verksamheten i januari 1994.
Nytt ställe, samma munkar
Bröderna Leppäkoski tog namnet Ykköspesä med sig till den nya restaurangen vid motorvägen. Enligt dem har kunderna hittat också till det nya stället.
– Människor rör alltid på sig, vare sig det är bra eller dåliga tider. Alltid hittar man pengar till en kopp kaffe, säger Jussi Leppäkoski.
– Och motorvägen försvinner ingenstans, så nu kan vi vara lugna, fortsätter han.
Janne kommer dessutom med lugnande besked åt gamla Ykköspesäs stamkunder.
– Munk- och brödrecepten är samma som förr. Vi utgick från att vi ska erbjuda alla samma produkter som på det gamla stället.
Gamla Ykköspesä i Suomusjärvi är numera en festlokal vid namn Riihipesä som bröderna hyr ut för bland annat födelsedagsfester, möten och karaokekvällar. Dessutom fungerar fem olika företag i byggnadens olika utrymmen.
Båda bröderna bor på en kilometers avstånd från Riihipesä. Janne Leppäkoski säger att den nya motorvägen var ett stort bakslag för Suomusjärvis näringsliv men tillägger att det även finns positiva följder.
– I det långa loppet stiger tomtpriserna här. Längs med motorvägen tar det bara 45 minuter så är man i Munksnäs.
Också Jussi tror att hembyn går en ljus framtid till mötes och bjuder på en gnutta vardagsfilosofi.
– När en sida vänds öppnas en ny.
Dött och pånyttfött
– Syvälampi är i samma skick som på sjuttiotalet.
Janne Leppäkoskis ord ekar i öronen när vi svänger in på motell Syvälampis gård. Motellets huvudbyggnad byggdes på 1970-talet men arbetet framskred långsamt och länge stod bara betongsockeln och stödkonstruktionerna klara. Efter fjolårets eldsvåda, som av allt att döma var anlagd, är de det enda som finns kvar. Motellet med sin färggranna historia har övergått till att vara en hög av söndrigt glas, förkolnade stockar och nedrasade tegelväggar.
Motell Syvälampi hann under trettio händelserika år fungera som dansrestaurang, bordell och flyktingförläggning. Nu är huvudbyggnaden nedbränd och de andra byggnaderna övergivna.
Några kilometer senare stannar vi vid en annan övergiven restaurang. Stämningen på restaurang Lahnajärvi är ändå betydligt muntrare än vid Syvälampi. En kvinna i röda arbetsbyxor är i full färd med att tvätta verandan och trapporna. Hon vinkar glatt när vi svänger in på gården.
Pia Landen har tillsammans med sin man köpt restaurang Lahnajärvi som stängdes 2008. Hon har stora planer, och ett stort arbete framför sig. Byggnaden är i desperat behov av upprustning och så gott som allting av värde har försvunnit med åren.
– Allt annat har blivit stulet, utom lamporna, säger hon med ett skratt.
I Landens planer ingår förutom restaurangverksamhet bland annat ett bageri, en frisörsalong, en spelsal och många olika strandaktiviteter.
– Finländarna är ett aningen reserverat folk, så jag tänkte försöka skapa lite aktiviteter här, säger Landen.
Landen strävar efter att kunna öppna Lahnajärvi under sommaren, men vill inte gissa på något exakt datum.
Många försöker än
Bosättningen och företagsverksamheten längs med väg 110 är koncentrerad ungefär halvvägs mellan Åbo och Helsingfors. Suomusjärvi är ett bosättningscentrum, Saukkola ett annat. Det finns fortfarande ett flertal restauranger och pausplatser längs med vägen, men kunderna verkar hålla till på annat håll.
I sin jakt på kunder hittar företagarna längs med vägen på det ena fantasifulla konceptet efter det andra. Kasvihuoneilmiö på gränsen mellan Egentliga Finland och Nyland stoltserar med ett enormt urval av – ja, allt. Lahjahovi nära Saukkola centrum bjuder på en kombination av indisk mat, antikviteter och gym.
Ett tiotal kilometer efter att vi passerat sjön Hiidenvesi når vi ändpunkten för vår resa. Gammalt möter nytt när väg 110 dyker ner under motorvägens betongbroar och några hundra meter senare förenar sig med sin tronarvinge.
Under broarna är dånet från motorvägen öronbedövande. Långtradare efter långtradare rusar fram ovanför våra huvuden. Vita bokstäver på en vägskylt förkunnar att det är 44 kilometer till Helsingfors. Skylten är grön.